Köer formades utanför växel-kontoren för att omvandla besparingar till de grönvita amerikanska sedlarna, som många sitter på som kontanter i sina kassaskåp hemma. När centralbanken sedan höjde räntorna kallades det för att ”kontrollera dollarn”.
För argentinarna, liksom för turkarna som upplevt en liknande valutarusning någon månad tidigare, var det knappast den mest angelägna aspekten, men man skulle ändå kunna fråga sig här: när de flesta valutor är fritt växlingsbara mot varandra – varför talas det hela tiden om just dollar? Varför inte Yen, Schweizerfranc eller norska kronor?
Under tiden går USA:s ekonomi på högvarv. Men inte utan att staten skjuter på: årets budgetunderskott är det högsta sedan 2012, då landet fortfarande befann sig mitt i finanskrisen och den stora recessionen. USA:s statsskuld är nu uppe på 22 triljoner dollar, vilket i förhållande till BNP blir 110 procent. Grekland hade, när finanskrisen bröt ut, 108 procents statsskuld, vilket var nog för att ge finansmarknaderna panik och utlösa landets långa spiral ned i avgrunden. Men för USA går sådana tecken knappt att se ens med mikroskop: amerikanska statsobligationer betraktas fortfarande som en av världens absolut säkraste investeringar.
Frågorna kan synas ligga långt från varandra, men i själva verket finns en gemensam förklaring: USA-dollarn är världsvalutan, den “globala reservvalutan”. Vi lever i ett system av så kallad dollarhegemoni – ett system som ger landet USA dolda, unika fördelar.
Om ett svenskt företag exempelvis säljer maskiner till en thailändsk fabrik, är det inte troligt att de accepterar thailändska Baht i betalning. Pengarna kan bara användas för att köpa varor från Thailand, och troligen kan inte ens företagets bank ta emot dem. I stället kommer det thailändska företaget nästan säkert att först växla till sig en valuta som accepteras internationellt att betala med – nämligen dollar.
– Det är något alla är vana vid och man ser inget alternativ som är globalt accepterat på samma sätt, säger Paul Craig Roberts, tidigare vice finansminister i Ronalds Reagans regering, numera känd kritiker av det globala ekonomiska systemet.
Dollar utgör över 60 procent av alla länders valutareserver, enligt IMF; Euron, som är näst störst, står för bara 20 procent. Bank of International Settlements beräknar att nästan 90 procent av all valutaväxling, och runt hälften av alla internationella betalningar, involverar dollar. De är internationella till och med som kontanter: över hälften av alla dollarsedlar beräknas finnas utanför USA.
Det finns en uppenbar motsättning här: en valuta används av hela världen, men kontrolleras av ett enda lands regering och centralbank.
– Det betyder att USA kan skapa pengar ur ingenting, gå med handelsunderskott och budgetunderskott utan att något händer, medan andra länder med samma siffror skulle överges av finansmarknaderna och sättas under IMF-förmynderi, säger Peter Koenig, tidigare Världsbanksekonom och författare till bland annat boken ”Implosion – an Economic Thriller About War, Enviromental Destruction and Corporate Greed”.
Ett långtidsdiagram över USA:s handelsbalans visar ett intressant mönster (se föregående uppslag). Efter att import och export tidigare i stort sett tagit ut varandra, dök siffran dramatiskt nedåt i slutet av 1970-talet och allt sedan dess har landet varje år importerat mer än det exporterat – ofta rejält mycket mer. Förra året var handelsunderskottet 800 miljarder dollar, en import på 2,4 triljoner mot en export på 1,6 triljoner. Det betyder att de varor – elektronik, bilar och olja bland annat – som strömmade in i landet var värda en och halv gång mer än vad USA säljer till resten av världen.
– Så länge världshandeln expanderar, finns det varje år en efterfrågan på fler dollar bara för att det internationella betalningssystemet ska funka. De pengarna kan USA importera verkliga varor för utan att själva producera något i utbyte, och utan att valutan rasar, säger Paul Craig Roberts.
Det gäller exempelvis världens viktigaste råvaror; 1973 slöt USA ett avtal med Saudiarabien, världens största oljeexportör, om att prissätta olja och gas i dollar och placera inkomsterna i USA. I utbyte förband sig USA att stödja kungahuset Saud militärt och politiskt – ett arrangemang som brukar kallas “petrodollarsystemet”.
– Det betyder att andra länder måste få tag på dollar för att kunna köpa olja. USA däremot kan bara trycka dem, säger Peter Koenig.
Den amerikanska staten kan också surfa på valutans speciella position.
– När alla vill hålla dollar, vill de helst inte hålla kontanter, utan någon form av tillgång som ger utdelning. Det naturliga valet är då statsobligationer, förklarar Paul Craig Roberts.
Det innebär att staten kan fortsätta gå med stora budgetunderskott och täcka dem med lånade pengar till förmånligare villkor än något annat land i världen. Det betyder också att övriga världen konstant investerar stora summor i USA:s statsobligationer, som betalar en låg ränta (särskilt innan de senaste årens räntehöjningar), medan amerikanska investeringar utomlands ger i genomsnitt hela 4 procentenheter högre avkastning, beräknar ekonomerna Gerard Duménil och Dominique Lévy, som beskriver mekanismen som “en formidabel förmåga att pumpa inkomster från resten av världen”.
Dollarhegemonin har ifrågasatts sedan årtionden tillbaka, och särskilt på konspirationsinriktade sidor ser man ofta förutsägelser om att “dollarns tid snart är ute”. Inte desto mindre har den överlevt så här långt.
– Det är besvärligt att byta från en världsvaluta till en annan, någon måste gå först, och Washington utövar hårda påtryckningar på alla som försöker, säger Paul Craig Roberts.
Finns det tecken på att det är annorlunda den här gången? De senaste månaderna har även etablerade affärsmedier som CNBC publicerat analyser med rubriker som “Anti-dollar-uppvaknandet kan komma hårdare och snabbare än någon väntar sig”. De pekar på de allt vanligare avtalen där länder som Kina och Ryssland hanterar handeln mellan sig genom att direkt byta till sig varandras valuta.
– Länder som representerar halva världens befolkning och en tredjedel av jordens BNP deltar idag i olika samarbeten med målet att bryta beroendet av dollarn, som Kinas alternativ till SWIFT-systemet för internationella penningöverföringar, hävdar Peter Koenig.
Under hösten har Kina också lanserat en oljebörs i Shanghai prissatt i Yuan, som ett sätt att försöka bryta dollarns dominans över internationella energimarknader – och mer konkret för att undvika USA:s sanktioner och fortsätta importera olja från Iran.
Just Trump-administrationens val att köra över EU och gå fram med Iran-sanktioner – vilket är möjligt delvis just för att så många internationella transaktioner måste passera amerikanska banker – verkar också bidra. Tysklands utrikesminister, Heiko Maas, uttryckte exempelvis så sent som förra månaden önskemål om ett nytt internationellt betalningssystem.
– I slutändan tror jag ordningen är på väg att falla, eftersom den här irrationella amerikanska regeringen missbrukar det så hårt, med hot och tvång mot omvärlden. Vilket alltid bara brukar leda till ökat motstånd, säger Paul Craig Roberts.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
