Maha hittar snabbt ett ledigt bord åt oss. Hon slår sig ner, tänder en cigarett och signalerar åt servitören att vi vill beställa.
– Vad var det ni ville prata om nu igen, gayrättigheter, va? Det finns inte i Egypten.
Vi befinner oss på en uteservering på el-Borsi, en gata i den pulserande stadsdelen Downtown i Kairo. Kafébord och stolar i färgglad plast trängs i tjocka rader längs gatan och det luktar sött av vattenpipor och te. Området är sedan länge ett vattenhål för konstnärer, författare och politiska aktivister.
– I det här området är det faktiskt fullt med homosexuella. Inte bara på el-Borsi, utan i hela Downtown, säger Maha.
Med oss runt bordet sitter Ramy och Yehia, två killar i 20-årsåldern. Tillsammans med Maha är de med i organisationen Bedayaa som arbetar för hbtq-rättigheter i Egypten och Sudan. Bedayaa ordnar möten där homosexuella kan träffas och utbyta erfarenheter och ge varandra stöd och råd. De försöker också förmedla kontakt till fördomsfria advokater och läkare åt dem som behöver juridisk hjälp eller vill göra ett hiv-test.
– Många som har kommit ut eller avslöjats har kastats ut av sina familjer och har ekonomiska problem. Då försöker vi hitta någonstans att bo åt dem, säger Ramy.
Strider mot religionen och normer
Homosexualitet är inte förbjudet enligt lag i Egypten men anses strida mot religionen och de sociala normerna. Polisen använder lagar mot otukt och omoral för att fängsla homosexuella, särskilt män. De anklagas då för avvikande och lösaktigt sexuellt beteende, förakt mot religionen, prostitution och ibland till och med för satanism. Så sent som i april i år dömdes fyra homosexuella män till fängelse för att ha gått på en avvikande sexfest och klätt sig i kvinnokläder. Tre av männen dömdes till åtta års fängelse, den fjärde till tre år och hårt straffarbete. Männen dömdes på rekordfart. Det tog mindre än en vecka från att de greps tills de fick sina fängelsestraff.
Bedayaa ordnar workshops i säkerhet. Där lär de bland annat ut hur man är anonym på nätet och hanterar jobbiga situationer ute på stan. Det händer att poliser försöker avslöja homosexuella genom att infiltrera dejtingsidor på nätet och de som sticker ut, feminina män och maskulina kvinnor, riskerar att bli trakasserade av folk på gatan, berättar Maha. Både hon och Yehia har blivit utsatta för glåpord och våld.
– Det är frustrerande. För jag vet att om jag försvarar mig och hamnar i bråk är det ingen runt omkring som tar mitt parti, säger Yehia.
Men Yehia berättar att han också har hetero-vänner som vet om och accepterar att han är gay. Och Ramy har till och med kommit ut för sin familj.
– Först skickade de mig till en psykolog för att jag skulle botas. Men psykologen var smart. Han insåg att det bästa var om min familj kunde acceptera mig för den jag är, att jag skulle bli galen annars, säger han.
”Egypten var inte redo”
Under revolutionen 2011 slogs gayrörelsen i Kairo sida vid sida med feminister, liberaler och religiösa på Tahrirtorget, för rätten till ett bättre och friare liv i Egypten. Trots att hbtq-rättigheterna inte hamnade på den politiska agendan blev landet strax efter revolutionen lite öppnare. Det planerades en demonstration för hbtq-rättigheter i Kairo. Men det dröjde inte länge innan president Mursis och Muslimska Brödraskapets konservativa grepp om landet hårdnade. Delar av gayrörelsen blev oroliga för att en demonstration skulle få allt för svåra konsekvenser för de inblandade. Egypten var inte redo, ansåg arrangörerna och ställde in.
När Muhammad Mursi och Muslimska Brödraskapet förlorade makten förra sommaren hoppades hbtq-rörelsen att läget skulle förbättras. Men president Adly Mansour, som tog över efter Mursi, verkar fortsätta i samma spår. Enligt den amerikanska organisationen Human rights first har antalet gripanden av hbtq-personer ökat det senaste året.
– Situationen är galen och ingen vet riktigt vad som händer. Vårt främsta mål just nu är inte att förändra samhället, utan att hjälpa homosexuella att leva säkert, säger Maha.
Av rädsla för att avslöjas flörtar och träffas Kairos homosexuella oftast i smyg, på hemmafester eller på nätet, berättar Maha.
– Kairo är ju ingen gaystad men det är klart att man kan träffa någon här med. Särskilt i Downtown. Man känner alltid någon som känner någon, det är så man får kontakt. Men jag tror att 90 procent av alla relationer börjar online. Sen, om man är modig, träffas man på ett kafé för att se om det klickar.
Själv har Maha precis gift sig med sin flickvän. Det var en hemlig och inofficiell ceremoni men kompisarna från gayrörelsen – den andra familjen – var med och firade. Hennes biologiska familj vet ingenting. Precis som många andra homosexuella i Egypten tvingas Maha leva dubbelliv.
– Jag tror att min familj misstänker hur det ligger till men de vågar inte acceptera läget. De lever hellre i förnekelse. Ibland funderar jag på att komma ut, bara för att få större frihet. Men tanken skrämmer mig, de kanske aldrig mer skulle prata med mig.
”Vi är en del av revolutionen”
Förra året utsågs den 11 maj till ”Egyptian day against homophobia”. Dels för att uppmärksamma situationen i Egypten och dels för att hedra de 52 homosexuella män som 2001 greps på en partybåt i Nilen. Männen hängdes ut i media och utsattes för kränkande fysiska undersökningar. Nästan hälften av dem dömdes till fängelse. Händelsen kallas i folkmun för ”Kairo 52” och har blivit en symbol för häxjakten på homosexuella i Egypten.
– Gayrörelsen var en del av revolutionen och vi är en del av det som händer. Men det är en lång process och vi tar det ett steg i taget, säger Maha.
