– Vi ser en koppling mellan nedskärningspolitik och sämre hälsa. Det är så klart svårt att bevisa att det ena orsakar det andra eftersom det finns många olika faktorer att ta hänsyn till, men när vi jämför med tiden före 2010 och med andra europeiska länder ser vi att det är mycket troligt att nedskärningspolitiken är ansvarig, säger dr Jessica Allen.

Allen berättar att offentliga utgifter i Storbritannien har minskat kraftigt sedan 2010.

– Det har skett ändringar i sättet man räknar ut hur de kvarvarande utgifterna ska delas upp – fattigdom och social utarmning räknas inte längre in, vilket har inneburit att budgeten i fattiga områden har minskat mycket mer än i rikare områden. Det har också inneburit att de har blivit av med fler offentliga tjänster. Samtidigt har klyftorna ökat, både vad gäller inkomst och förmögenhet, och de lägre lönerna har stannat upp.

Nedskärningspolitiken har skadat de redan missgynnade områdena mest, säger Allen, och det har påverkat invånarnas hälsa.

– Bland de fattigare grupperna har hälsoläget i bästa fall inte blivit sämre. Kvinnor i de fattigaste tio procentenheterna har nu kortare förväntad livslängd än de hade för tio år sedan. Vi kan sluta oss till att nedskärningspolitiken har lett till större ojämlikhet i hälsan.

Ojämlik hälsa

Coronakrisen har nu gjort att det redan ojämlika hälsoläget – och dessutom sjukvården, som har dragits med hårda effektiviseringskrav under nedskärningsåren – både har avslöjats och förvärrats, säger dr Jessica Allen.

– Vi ser att icke-vita löper mycket större risk att dö av covid-19. Över huvud taget finns det väldigt tydliga socioekonomiska faktorer som gör att en person både löper större risk att utsättas för viruset och att dö av det. På längre sikt kommer hälsan att bli ännu mer ojämlik.

Som det har sett ut hittills har det alltså varit etniska minoriteter, boende i fattigare områden och de med samhällsbärande yrken, många av dem inom arbetarklassen, som har varit mest utsatta i Storbritannien. Den inbyggda ojämlikheten förvärras ytterligare av att den brittiska regeringen nu uppmanar de som inte kan jobba hemifrån att gå tillbaka till jobbet.

– Det innebär ju att utsattheten för viruset blir ännu mer ojämn. Från början var det de rikare som kom tillbaka från semestern med covid-19, nu är det de fattiga som både är mer utsatta och som i större utsträckning tillhör riskgrupper på grund av underliggande hälsoproblem.

Jessica Allen ser att det finns positiva effekter av att Storbritannien stängde ned för att hindra coronavirusets spridning, till exempel har luftföroreningarna minskat.

– Föroreningar har oftast störst påverkan på de fattiga, men de positiva hälsoeffekterna vägs dels upp av effekterna av covid-19, dels av den recession som vi är på väg in i och som kommer att öka den sociala ojämlikheten.

Vill se mer åtstramning

Inför valet i december såg Tories vallöften annorlunda ut. Det skulle satsas mer på både sjukvård och infrastruktur. Åtstramningspolitikens tid kanske var slut. Men så slog coronaviruset till och de senaste veckorna har röster höjts, främst av ­tidigare finansministern George ­Osborne, för att åtstramningspolitiken ska göra comeback efter coronaviruset. Dr Jessica Allen håller inte med.

– Vi menar verkligen att det är fel väg att gå just nu, att det skulle förvärra den ojämlikhet som redan höll på att förvärras, som blir ännu sämre på grund av pandemin och som kommer att förvärras ytterligare när vi går in i en recession.

Tio år av kraftiga nedskärningar

2010: Labour förlorar valet i maj. Tories och Liberaldemokraterna bildar koalitionsregering. Tories David Cameron ser framför sig ett land där civilsamhället och volontärer spelar en aktiv roll för samhällstjänster.

2011: De offentliga nedskärningarna börjar träda i kraft, liksom vissa skatteökningar. Barnbidraget fryses i tre år. Det skärs i bostadsbidrag, budget för lokala myndigheter, bibliotek och ungdomsverksamhet.

2012: Welfare reform act utformas: subventionerade bostäder blir dyrare om de anses ha fler sovrum än hushållet behöver, kraven för sjukpenning höjs och bidragstak införs.

2013: Den brittiska regeringen meddelar att de har minskat offentliga utgifter med motsvarande 171,5 miljarder kronor. Samtidigt minskas barnbidraget och hjälp för rättegångskostnader skrotas.

2015: Tories fortsätter regera ensamma efter valet. Ett av David Camerons vallöften är att det brittiska folket ska få rösta om landets EU-medlemskap. På ett år går över en miljon britter till food banks för att få mat.

2016: I juni röstar Storbritannien för att lämna EU. David Cameron ersätts av Theresa May och Philip Hammond tar över efter Osborne. Regeringen frys­er alla bidrag i fyra år framåt.

2017: Antalet food banks har fördubblats jämfört med 2013. Budgeten för alla departement minskas drastiskt. Ett extra val hålls, Tories förlorar sin majoritet men bildar minoritetsregering som största parti.

2018: En studie visar att det genomsnittliga årslönen är 9 600 kronor lägre än den var 2008. Under samma period har Storbritanniens välfärdsutgifter sjunkit med 25 procent.

2019: Theresa May avgår och Boris Johnson blir partiledare och premiärminister. Vid ett extrainsatt parlamentsval vinner Tories tillbaka sin egna majoritet. Antalet barn i fattigdom har ökat med 600 000 sedan bidragstaket infördes 2012.

2020: Den 31 januari lämnar Storbritannien EU. Coronapandemin når Storbritannien och i mars inför Boris Johnson en nedstängning. Tidig statistik visar tydligt att både risken att smittas och risken att dö i covid-19 är betydligt högre i fattigare områden.