Grekland har tillsammans med Turkiet fått uppdraget att skydda Europa genom överenskommelsen mellan EU och Turkiet. Men till skillnad från fiktionen är det inga White walkers som de europeiska länderna ska skyddas från på andra sidan muren. Nej, avtalet gäller familjerna som kommer över havet om natten. De havande kvinnorna. De små flickorna som trycker sig mot sina pappor i den kyliga nattluften. Männen som lägger beskyddande armar runt sina fruars axlar. Pojkarna i nedre tonåren som kommer med sina äldre bröder. Människor på flykt.

Många drunknar på vägen över, andra når Chios strand och placeras på Vial camp, flyktinglägret som är ligger i en olivlund på Chios sydöstra sida.

– Jag gick till stranden för att ta ett morgondopp i morse. Då fick jag se en båt som såg ut att ha varit full med flyktingar. Jag såg två flytvästar slängda på stranden bredvid båten. Det såg precis ut som på alla bilder man brukar se i tidningarna.

Så berättar en deltagare på konferensen Solidarity first – reclaiming the values and principles of Europe, en veckolång konferens om asylrätten som hölls på ön Chios i början av oktober och som avslutades i Aten, arrangerad av Churches Comission for Migrants in Europe (CCME).

Ingen omplacering

När solen går upp vid stranden utanför Chios stad ligger det ytterligare en havererad flyktingbåt där. Intill på marken finns två flytvästar.

Chios är en av fem öar i Grekland som har en så kallad hotspot, ett mottagningscenter för flyktingar. Hotspots var ursprungligen tänkta att snabbt identifiera nyanlända vid EU:s yttre gränser. Tanken var att man relativt omgående skulle kunna fastställa flyktingarnas skyddsbehov. Om de beviljades asyl tänkte man sig att de skulle flyttas till andra EU-länder, med en rättvis fördelning mellan länderna. Och vid ett avslag skulle de omedelbart skickas tillbaka till sina ursprungsländer.

Efter att överenskommelsen mellan EU och Turkiet gjordes 2016 är verkligheten dock helt annorlunda. Flyktingar sitter fast på öarna: det finns inga snabba beslut, ingen omplacering till andra platser och inte heller några återsändanden. Nu reses allt hårdare kritik mot Hotspot-konceptet i allmänhet och mot de omänskliga villkoren i lägren. Läkare utan gränser har exempelvis dragit in allt sitt stöd från lägret på Lesbos med motivationen att de inte vill stödja en sådan humanitär katastrof.

***

När vi kliver av bussen vid flyktinglägret kommer två poliser fram till vår lilla grupp och undrar vad vi gör där. Vår guide säger att vi bara är på besök, och då låter de oss stå kvar. Sedan går vi runt lägret, på utsidan. Staket med taggtråd ramar in lägrets överfyllda baracker och det är fullt med skräp överallt. Stanken inifrån lägret är hemsk, det luktar latrin och urin och överallt står människor och hänger, små barn leker bland soporna.

Vår guide berättar att det har varit flera upplopp inne i lägret, och att de bygger upp staketet om och om igen.

– Lägret breder ut sig spontant, säger hon och pekar mot en skogsdunge utanför lägrets trasiga stängsel där en massa tält står uppställda så tätt att man inte fattar hur folk kommer ut och in i dem.

På baksidan av lägret är stängslet helt öppet och människor vandrar ut och in. Det är lite underligt med tanke på alla vakter och poliser vid den ordentliga ingången på framsidan av lägret.

”Snälla berätta hur vi har det”

Vi är tre stycken som bestämt oss för att gå och prata med flyktingarna utanför lägret. Först är det fotografen Ramin som själv flytt från Afghanistan för några år sedan, Michaela som tolkar och så jag som antecknar. Genast flockas flera personer runt vår lilla grupp. De ber oss om hjälp med olika saker.

– Snälla berätta hur vi har det här! Folk måste få veta i era länder, säger flera av dem.

I de små barackerna inne i lägret bor tre eller fyra familjer i varje. Lägret ska ta 1  100 personer men här finns minst 2  500 just nu. Det är trångt inne i de små barackerna. Många av flyktingarna bor också i tält som är lika överfulla som barackerna.

– Var ska vi sova sedan, när vintern kommer? undrar Farzana på perfekt engelska. I Afghanistan brukade jag längta efter vintern, men här är jag bara rädd för hur vi ska klara oss.

”Maten och vattnet gör oss sjuka”

Farzana har varit i Vial camp i fyra månader nu. Hon får ofta hjälpa till med att översätta. Hon säger att det känns bra att att göra nytta.

Jag frågar henne vad hon har för plan.

– Jag vill till Luxemburg. Där kan man leva ett gott liv och jag vill arbeta som tolk. Men jag tror inte jag kommer härifrån, jag har hört att jag blir tillbakaskickad till Grekland, om jag ens tar mig härifrån. Det är som en fälla. Och om vi tar oss till Aten så hamnar vi bara i ett annat läger.

Hur är det där inne då? frågar jag och nickar mot öppningen i stängslet och insidan av lägret.

– Det är inte bra, säger Farzana. Maten och vattnet gör oss sjuka.

Har du varit sjuk?

– Jag är sjuk nästan hela tiden, diarré och ont i magen. Det är ofta någon sorts olja på vattnet och maten är dålig. Och det är sopor överallt.

Farzana berättar att de inte får fotografera inne i lägret.

– Om de kommer på oss med att fota så tar de våra telefoner. Jag vet inte varför, dom vill kanske inte att någon ska få se hur dåligt det är här i lägret.

Barnen blir ormbitna

På kvällen finns det inga vakter i lägret. Över tvåtusen extremt trångbodda människor lämnas åt sitt öde, något som gör att kvinnor och minderåriga är särskilt utsatta.

Men just denna oktoberdag skiner en vänlig sol över lägret och mellan olivträden har ett gäng kvinnor, män och småbarn slagit sig ner på en filt. Fotografen pratar med dem på farsi. Barnen leker med en stor röd boll i det torra gräset. Den minsta av dem är barfota.

En kvinna säger:

– Barnen sitter i sina tält, de är sjuka och kan inte gå ut, särskilt inte när det regnar. De kan få sitta där och bara titta ut i flera dagar.

Hon berättar att barnen blir ormbitna och får bistick också.

– Hela tiden ser man jättesmå barn med stora svullnader. Jag har hört att i lägret på Lesbos finns det råttor som attackerar bebisar och bitar av deras örsnibbar. Det har jag inte sett här, så vi har det nog bättre.

Karishma har tre nästan vuxna barn. Hon vill att vi ska hjälpa henne att få tag på en läkare till hennes två döttrar som båda är gravida, den ena i sjunde månaden och den andra i sjätte.

– Ingen av dem har fått träffa någon läkare under sina graviditeter. Vi har haft bokade tider för att komma till läkare men sedan fanns det ingen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är deras mamma, jag måste hjälpa mina barn.

Hennes son ligger allvarligt sjuk i det lilla skjulet – eller containern som de kallas – som familjen delar med tre andra familjer.

– Talibanerna sköt min son i huvudet, och nu får han ingen hjälp. Han är jättedålig och han bara ligger här hela dagarna, berättar Karishma.

Sedan, när vi går tillbaka till bussen, berättar fotografen Ramin att han blev fängslad av talibanerna för att han hade fotograferat dem i sin roll som journalist.

– De utsatte mig för tortyr, men till slut lyckades jag fly. Jag hamnade på lägret på Lesbos i några veckor. Sedan kom jag till Aten och så gick jag till fots hela ­vägen till Tyskland. Det var jag och min lillebror. Jag sov ute, på gatorna. Nu bor jag i Tyskland och jobbar som fotograf.

***

Under besöket i och utanför lägret ser vi många kvinnor, män och barn som lever i kaos. De befinner sig i ett slags limbo. Många är sjuka och människorna i lägret uttrycker stor oro kring vad som kommer att hända nu när vintern kommer.

På konferensen Solidarity first uppmanas både EU och de grekiska myndigheterna att ta sitt ansvar och göra någonting åt den mycket allvarliga situationen på hotspotlägren i Grekland. l

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.