Bilden togs av Jevgenij Maloletka, som tillsammans med sin kollega, videojournalisten Mstislav Tjernov, var de sista journalisterna som stannade kvar i staden efter att den be­lägrats av ryska trupper.

– Vi var i ett bostadshus i ­centrala Mariupol när vi hörde ljudet av flygplan och flera ­kraftiga smällar i närheten, berättar Jevgenij Maloletka när Dagens ETC träffar honom i New York åtta månader senare. 35-åringen, som arbetar för nyhetsbyrån AP, är i USA för att ta emot ett journalistpris i Washington och för att inviga en utställning med bilder från Mariupol i New York.

– Vi såg en stor krater utanför barnsjukhuset och att folk kom upp ur skyddsrummen, berättar Jevgenij Maloletka.

När de kom fram såg de hur räddningspersonal drog fram blodiga gravida kvinnor ur rasmassorna. En av dem var Irina Kalinina. Hon levde och räddningspersonalen skyndade så snabbt de kunde.

– Men hon hade ett stort sår, kanske 50 centimeter långt, på sidan av kroppen som inte syns på bilden, berättar Jevgenij Maloletka.

Jevgenij Maloletka och Mstislav Tjernov hade redan sett så mycket död i den belägrade staden. Lik på gatorna. Döda barn på sjukhusen. Fyllda massgravar. Men bilderna på Kalinina och det bombade barnsjukhuset skulle få ett helt nytt genomslag och synas på tidningars förstasidor runtom i världen. Och snart fanns de båda journalisterna på Rysslands dödslista.

Kom en timme före kriget

Jevgenij Maloletka och Mstislav Tjernov kommer båda från östra Ukraina och hade bevakat kriget i landet sedan 2014 – från Majdanrevolutionen till den ryska invasionen av Krim och Donbass. Den 23:e februari körde de till Mariupol i Jevgenijs vita folkabuss. Ukraina höll andan i väntan på det fullskaliga krig som många fortfarande tvivlade på skulle bryta ut. De båda journalisterna såg Mariupol som den mest intressanta platsen för att vänta in ett eventuellt krig. Ryskstödda trupper intog staden tillfälligt 2014, men jagades bort.

– Mariupol är en strategiskt viktig stad och det var tydligt att Ryssland var ute efter en landbrygga till Krim, säger Jevgenij Maloletka.

De kom fram till Mariupol klockan halv fyra på morgonen. En timme senare började missilerna falla över utkanten av staden. Det fullskaliga kriget hade börjat. Ungefär en fjärdedel av stadens invånare flydde under de första dagarna. Sedan var det för sent.

– Elen försvann, sedan vattnet och gasen. Staden föll mycket snabbt, säger Jevgenij Maloletka. Mobiltäckningen, radio- och tv-sändningar upphörde. Alla internationella journalister flydde. Bara Maloletka och Tjernov blev kvar.

– I början tänkte alla att ”vi klarade 2014 och vi kommer klara det här också”. Men det blev värre och värre för varje dag. Luftförsvaret slogs ut och ryss­arna började flyga över staden var tjugonde minut och bomba infrastruktur som sjukhus, brandstationen och så vidare.

Det stod snart klart att Ryssland inte bara förde krig mot den ukrainska armén utan också mot det ukrainska folket. Jevgenij Maloletkas bilder visar barn med bortsprängda ben, läkare som förgäves utför hjärt-lungräddning på en liten flicka efter en missilattack, en rysk stridsvagn som skjuter mot ett lägenhetshus, människor som kastar sig mot golvet i ett sjukhus som bombas. De båda journalisterna var de enda som kunde berätta om massmordet för omvärlden.

Avskurna från information

Det rådde totalt kaos i staden. Journalisternas strategi för att hålla sig vid liv var att röra sig så snabbt som möjligt.

– Men det var oberäkneligt var nästa missil skulle slå ner. Man behövde ha tur. Vi försökte bara göra vårt jobb och inte tänka på vad som skulle kunna hända, säger Jevgenij Maloletka.

Journalisternas enda kontakt med omvärlden var en ­oregelbundet fungerande ­satellittelefon. Stadens invånare var avskurna från alla information.

– Folk frågade oss hela tiden vad som händer i resten av land­et. Har Kiev fallit? Har Charkiv fallit? Ibland är information viktigare än bröd. Ryssland tog över radiosändningarna i stad­en och sände propaganda med budskap som ”ingen bryr sig om er, det är Kiev som bombar er, Ryssland kommer att komma och skydda er” och så vidare, berättar Maloletka.

Smugglades ut ur staden

Samtidigt försökte det ryska propagandamaskineriet misskreditera hans bilder. Den ryska ambassaden i London twittrade att de var fejkade och att påstod att den gravida kvinnan var en skådespelare. Vid ett möte i FN:s säkerhetsråd höll den ryska ambassadören upp bilderna och upprepade lögnerna om attacken mot barnsjukhuset.

AP bad de båda journalist­erna att försöka intervjua de gravida kvinnorna som drabbats av attacken för att följa upp rapporteringen och motbevisa den ryska propagandan. De hittade dem på ett sjukhus vid front­linjen den 11 mars. Några av kvinnorna hade fött barn, andra var på väg att göra det. Men kvinnan på båren – Irina Kalinina – och hennes barn var båda döda.

Från ett fönster såg Maloletkas och Tjernov hur sjukhuset omringades av ryska stridsvagn­ar. De ukrainska soldater som skyddat byggnaden hade försvunnit. Prickskyttar gjorde det omöjligt för journalisterna att ta sig till sin bil. Till sist storm­ade en grupp ukrainska soldater in och frågade efter Maloletkas och Tjernov. Ryssarna hade en lista på människor som de var ute efter i Mariupol, och de båda journalisterna fanns med. Medan granaterna regnade omkring dem flydde de från sjukhuset med soldaterna. Senare förklarade en polis varför soldaterna riskerat sina liv för att hjälpa dem: ”om de tar er kommer de att tvinga er att säga att alla bilder var fejkade. Då är allt ni gjort i Mariupol förgäves”.

Journalisterna klämdes in i en bil tillsammans med en familj och lämnade Mariupol. De passerade femton ryska vägspärrar. Ingen kände igen dem.

– De ryska soldaterna i vägspärrarna frågade vart vi skulle. ”Det spelar ingen roll vart ni åker, för vi kommer att komma dit också”, sa de.

Bearbetar händelserna

Det var med kluvna känslor som Jevgenij Maloletka lämnade ­Mariupol. När Ryssland ­bombade en teater där hundratals Mariupol-bor tagit skydd den 16 mars, och uppskattningsvis 600 civila dog, kunde han inte rapportera om det. Staden är under rysk ockupation sedan maj.

– Det har hänt ännu värre saker än det vi hann bevaka. Det finns ingen möjlighet för oss att arbeta där, men samtidigt finns det fler berättelser och vittnesmål att dokumentera.

När Jevgenij Maloletka ­lämnat Mariupol reste han till staden han växte upp i, Berdiansk, åtta mil väster om Mariupol för att evakuera sina föräldrar. Staden är ockuperad av Ryssland sedan den 27 februari.

– Det var väldigt svårt. Min pappa grät eftersom han inte vill lämna sitt hus som han investerat så mycket energi och pengar i.

Jevgenij Maloletka var orolig att ryska trupper skulle ta hans föräldrar till fånga på grund av hans rapportering.

– Jag vet inte hur jag skulle kunna leva med det.

Sedan tiden i Mariupol har Jevgenij Maloletka fortsatt att dokumentera kriget, med ­hemstaden Kiev som bas. I ­oktober samlade han vittnes­mål om tortyr i det nyligen befriade staden Izium i östra ­Ukraina. När han kommer ­tillbaka till Ukraina vill han besöka ­Cherson, som också just befriats av ukrainska trupper. Samtidigt lever minn­ena från Mariupol kvar. Han bearbetar dem genom att prata med vänner.

– Det sägs att kameran fungerar som ett filter, men det stämmer inte. Det här är något som kommer stanna kvar inom mig länge.