– De var mina bästa kompisar under gymnasieåren. Vi växte upp tillsammans, vi brukade vandra i bergen, spela fotboll och ha roligt ihop, berättar Morteza om sina mördade kamrater.

Den dåvarande iranske ledaren Ayatollah Khomeini började fängsla oliktänkande och sekulära i början av 80-talet. Mortezas vänner, som var sympatisörer till rörelsen Folkets Muhajedin, en oppositionsgrupp mot prästerskapets totala envälde, brukade sälja böcker, tidningar och delade ut flygblad. De två männen arresterades och sattes i fängelse.

Morteza själv var lärarstudent vid den tiden. Han och hans kollegor beordrades att undervisa barnen för att göra dem redo att gå in i krig. De vägrade.

– Jag flydde och fick uppehållstillstånd. De sa att vi samarbetade med fienden, vilket vi inte gjorde. Många vänner arresterades och de var ute efter oss. Vi kunde inte vara kvar i Iran, berättar han.

Bild på sina vänner

Han kom till Sverige 1985. En tid senare möttes han av budet att regimen hade börjat avrätta människor i hans hemland. När han några år senare besökte en demonstration i centrala Stockholm såg han sina vänners namn.

– Till en början försökte jag förtränga det och tänkte att det inte var dem. De var bara vanliga studenter.

Tiden gick och han tog kontakt med människor i sin hemstad. De berättade att de hade slängt alla bilder från vännernas tid ihop, av rädsla för att regimen skulle ta var och en av dem och sätta hela familjer i fängelse.

– Jag bad om en bild på mina vänner, men de sa att det var alldeles för farligt. Du är i trygghet i Sverige. Efter det gick det flera år. Jag tog kontakt med en kompis i Manchester eftersom han hade en vän som var tillsammans med mina vänner i fängelset. Jag pratade med honom och bad han göra mig en tjänst. Kan du skicka mig en bild på mina kompisar?

Tårarna rinner. Han tittar ner på fotografiet på sina två barndomsvänner.

– Efter tre veckor blinkade min telefon till. Då kom bilden. Efter 33 år.

De två vännerna Amir Sandoghchesaz och Faraj Nankeli avrättades i Teheran och i Mortezas hemstad, Qazvin. De blev 26 och 30 år gamla.

– Det går inte att glömma, jag lever med dem nästan varje dag, säger Morteza och fortsätter:

– De som har begått de här brotten har dödat en hel generation. Jag vill veta varför mina vänner avrättades. På vilken grund? Och att de ansvariga berättar för allmänheten hur de gjorde det och ställs till svars.

Vittnesmål inifrån

På Scheelegatan som löper förbi tingsrätten sitter bilder uppsatta. På en står det, ”30 000 politiska motståndare massakrerade sommaren 1988”. En annan visar mördade i form av svartvita ansikten med en symbolisk blomma placerad bredvid. Huvuddelen är unga män, men även kvinnor som föll offer för regimen.

En man vid namn Nnasrullah Marandi kommer fram och vill prata. Morteza översätter.

– Han är en av vittnena som var i fängelset 1988. Han har sett mannen som står åtalad.

Hur var det i fängelset?

– Det är svårt att berätta om. Det är inte många som har överlevt massakern.

Vad vill du ska hända nu?

– Jag hoppas att han som har begått de här brotten blir dömd. Den sittande presidenten Ebrahim Raisi har också varit med och beordrat avrättningarna. Under de två veckor rättegången har pågått har hans namn kommit på tal. Jag vill se chefen inför rätta, för det här är brott mot mänskliga rättigheter, säger Nnasrullah Marandi.

Morteza fyller i. Han säger att ansvariga för folkrättsbrott under andra världskriget har ställts inför rätta i tribunalen i Haag. Detsamma gäller brott utförda i Srebrenica i forna Jugoslavien. Nu vill han se samma sak hända för de som gjorde sig skyldiga till avrättningarna i Iran. Men det är en lång väg dit.

– Just nu hoppas jag att åklagaren kan ta fram vem som har beordrat avrättningarna och vilka han har samarbetat med. Vi vill också att han ska berätta var människorna är begravda, säger han.

Många av dem som mördades i fängelserna begravdes i omärkta gravar. De anhöriga vet fortfarande inte vart de kan gå för att sörja.

”Går inte att prata om politik”

Trots att det är drygt 33 år sedan massakern ägde rum i Iran är landet långt i från säkert i dag. Mänskliga rättigheter inskränks fortfarande och Amnesty International har tidigare rapporterat om utbredd tortyr, misshandel, skenavrättningar och sexuellt våld i samband med fängslanden efter de stora protesterna november 2019.

Morteza pratar ofta med anhöriga som bor kvar i Iran och de vittnar om en tillvaro som alltjämt styrs av regimens hårda hand.

– Det går inte att prata om politik. Gör man det hamnar man i fängelse. Man kan inte höja rösten mot regimen, utan tvingas gå på deras linje. Det är också väldigt mycket korruption, fattigdom och missbrukare i landet. Samtidigt är många födda under regimen, men vill ha ett friare, demokratiskt samhälle. Jag tror inte att de gamla despoterna kan sitta i all evighet, säger han.