”Ett fyrtorn i mörka tider.” ”Orädd och ärlig.” ”Storartad och ståndaktig.”
Sedan australiske journalisten och dokumentärfilmaren John Pilger 84 år gammal gick ur tiden två dagar före det nya året har världens medier fyllts av hyllningar över hans livsgärning.
Naturligtvis för att det är så vi behandlar de flesta människor som nyss lämnat jordelivet, oavsett hur kontroversiella de varit.
Men också för att få, inte ens John Pilgers mest rabiata kritiker, kan förneka de avtryck han faktiskt gjort i historien. Även om vissa av dem dessvärre lär bli ihågkomna som plumpar i protokollet.
Världen som arbetsfält
John Pilger föddes 1939 i Bondi, New South Wales i Australien, och började sin professionella bana som 19-årig springpojke på tidningen Sydney Sun. Därifrån tog han snabbt steget till att bli reporter och redaktör hos lokalkonkurrenten Daily Telegraph innan han flyttade till Europa för en kort sejour som frilansande Italienkorrespondent.
Men det var i och med 23-årige John Pilgers flytt till London 1962 som karriären tog ordentlig fart och hela världen blev hans arbetsfält.
Mot slutet av decenniet, inte ens 30 år fyllda, hade han hunnit med att rapportera från medborgarrättsrörelsens USA – där han 1968 också bevittnade mordet på presidentkandidaten Robert F Kennedy – från Vietnamkriget och andra asiatiska oroshärdar och från Biafra och inbördeskrigets Nigeria.
Redan 1967 var hans cv så fullspäckat av erfarenhet att han tilldelades utmärkelsen Årets nyhetsjournalist i Storbritannien, ett pris han som den förste någonsin skulle komma att föräras en andra gång 1979.
En röst för de tystade
Just 1970-talet kom att bli det decennium då John Pilger tack vare en rad tv-dokumentärer gick från uppburen journalist till den lilla människans förkämpe, den som gav en röst till dem som ingen hade. Och som gjort honom till föredöme för journalister världen över och inspirationskälla för åtskilliga årskullar av journalistikstudenter.
1970 slog första bomben ned. ”The Quiet Mutiny.” En dokumentär som avslöjade bristande stridsmoral hos amerikanska Vietnamsoldater, som berättade om soldater som vägrade strida eller som för att slippa skjutit egna officerare.
”Synd bara att vi inte kan visa den här”, ska den legendariske journalisten Mike Wallace ha sagt till John Pilger efter att den senare flugit över Atlanten för att visa Wallace dokumentären i hopp om att få den sänd i USA.
1974 kom nästa bomb. ”Thalidomide: The Ninety-eight We Forgot.” Om tyska läkemedlet talidomid, som marknadsfördes som ett ofarligt sömnmedel för gravida kvinnor men som orsakade svåra fosterskador, och om hur 98 drabbade familjer och barn förnekats skadestånd helt enkelt för att de kom från samhällets lägre skikt.
Skräckväldet avslöjat
Den riktiga bomben slog dock ned 1979. ”Year Zero: The Silent Death of Cambodia”. I den avtäcktes för världen Pol Pots och de röda khmerernas skräckvälde i Kambodja då åtminstone två miljoner människor mördades eller dog av svält.
Efter att dokumentären visats strömmade donationer från privatpersoner till produktionsbolaget ATV Studios. På bara ett par dagar ska bolaget ha tagit emot 40 säckar med pengar, totalt en miljon pund, allt till det kambodjanska folket för att minska deras lidande.
Men vad dokumentären också gjorde var att sätta denna asiatiska förintelse i ett geopolitiskt sammanhang.
Pol Pot må ha varit arkitekten bakom och röda khmererna hans bödlar, men John Pilger visade också att det groteska massmordet förvärrats av amerikansk imperialism. Av simpelt hämndbegär från USA:s president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger efter att kommunistiska Vietnam hjälpt Pol Pot att kasta ut fransmännen från Kambodja.
”För alltid skeptisk”
Totalt medverkade John Pilger i över 50 dokumentärer. Om Palestina. Om Östtimor. Om australiska aboriginer. Om kriget mot terrorn. Om CIA:s återkommande inblandning i och orkestrering av blodiga militärkupper i Latinamerika. Alla med udden riktad uppåt. Mot maktens män. Mot västerländsk imperialism. Med perspektivet fast förankrat underifrån. En ständig nagel i ögat på dem som ser människor som medel för sina egna ambitioner.
– Jag är, av böjelse, antiauktoritär och för alltid skeptisk till allt som maktens agenter vill berätta för oss. Det är helt enkelt min plikt att berätta för människor när de blir lurade eller itutade lögner, förklarade han för Anthony Hayward i boken ”In the Name of Justice: The Television Reporting of John Pilger”.
Blind för annan imperialism
Därmed inte sagt att han alltid trampade rätt. Redan med ”Year Zero: The Silent Death of Cambodia” väcktes kritik mot vad man ansåg vara blinda fläckar i John Pilgers syn på världen.
I fallet Pol Pot för att John Pilger gärna drog paralleller till Nazityskland men lät bli att nämna att bakom folkmordet i Kambodja låg en utopisk önskan om att skapa en extrem, för att inte säga perverterad, version av ett kommunistiskt samhälle.
I sin iver att kritisera väst har han också hyllat Rysslands president Vladimir Putin för att vara den ende som fördömer fascismens återfödelse i 2000-talets Europa och antytt att brittiska regeringen mycket väl kan ha legat bakom mordförsöket på ryska dubbelagenten Sergei Skripal och hans fru 2018.
Lika aningslös kan John Pilger sägas ha varit kring Donald Trump, som ”sina brister till trots” åtminstone ”inte är någon Barack Obama”, som han själv förklarade på oberoende mediesajten New Matilda. Istället såg han i Trump någon som äntligen skulle styra USA bort från tidigare koloniala reflexer och ambitioner.
”Ovärdigt honom”
Det är också svårt att säga annat än att John Pilger trampade snett när han, bland annat i The Guardian 2012, i sitt försvar för Wikileaksgrundaren Julian Assange, gav sig på svensk media och anklagade den för att gå USA:s ärenden i frågan. Det vill säga rapporterade i syfte att misstänkliggöra Assange, få honom utlämnad till Sverige så att vi i vår tur kunde lämna ut honom till USA och en förmodad riggad rättsprocess med slutmålet livstids fängelse.
Att svensk polis försökt få honom utlämnad för att bli förhörd angående de våldtäkter han anklagats för, och att svensk media rapporterade om det, avfärdade John Pilger med att en utredare i Stockholm redan lagt målet till handlingarna. Istället hävdade Pilger att Assange utsattes för fullskalig mobbning och förvägrades att få tala för sin sak.
Om detta uttalade sig bland andra Jan Guillou, Sveriges egen nagel i ögat på makten, i tidningen Journalisten.
– Det är tråkigt att höra dessa löjeväckande och verklighetsfrämmande anklagelser från John Pilger. Han är en internationell storhet som jag alltid har haft respekt för. Det här är ovärdigt honom, sade han.
John Pilger lämnar efter sig sin livskamrat, journalisten Yvonne Roberts, och två vuxna barn, Sam och Zoe.
