Han har sedan 2022 arbetat i Ukraina, och kom precis tillbaka från två veckor i Gaza.

– Ukraina är ett mycket, mycket större land. Gaza är superkondenserat, ett pyttelitet område, men före kriget bodde det över två miljoner människor här. I Ukraina bor det 44 miljoner människor, men landet är mer än 20 gånger så stort. I vissa delar av landet pågår kriget i bakgrunden, livet är någorlunda normalt, säger Thorsten Schroer.

Gaza stad är en postapokalyptisk krigszon.

Gaza var redan innan kriget ett av de mest tätbefolkade områdena i världen.

– I Gaza är kriget närvarande precis överallt. Antalet människor på internflykt, speciellt i förhållande till befolkningsmängden, är löjligt stort.

I Gaza finns det många som flytt tre eller till och med fyra gånger. Och nu, om hoten om en markoffensiv i Gaza omsätts i handling, kommer det stiga till fem, sex gånger.  

– I Gaza är frontlinjen överallt. Hela Rafah är ett läger för internflyktingar. I bakgrunden hörs striderna i Khan Yunis. Gaza stad är en postapokalyptisk krigszon.

”Fast mellan hammaren och städet”

När Dagens ETC pratar med Thorsten Schroer är det morgon och mindre än ett dygn sedan han reste ut från Gaza via Rafah. Han befinner sig nu på ett hotellrum i Kairo med beiga väggar och tunga gardiner och ska senare samma dag flyga hem till Berlin för två veckors ledighet. Därefter ska han tillbaka till Ukraina. 

Gaza var för honom bara ett inhopp. Rotationen som precis har avslutats var Cadus andra vända i Gaza, insatsen är nystartad. Thorsten Schroer vill dock återvända till Gaza.

– Jag trodde inte att jag skulle känna så. Men att resa fram och tillbaka mellan två konflikter är inte hälsosamt.

Han menar att det som sker i Gaza nu är både ondskefullt och cyniskt. 

– Det är en personlig reflektion, men det som gör mig allra mest förbannad är att allt det här är man made. Det är inte en jordbävning eller en naturkatastrof utan det är två parter som har eskalerat och skapat den här situationen. Vanliga palestinska människor är fast mellan hammaren och städet.

Lidandet och sorgen används politiskt av flera sidor. 

– Egypten vill inte öppna sin gräns för att de är rädda för flyktingar, men de beskyller Israel för att begå folkmord. Egypten kan inte sätta stopp för vad de menar är ett folkmord, men de skulle kunna rädda massor av liv om de öppnade gränsen. Men det gör de inte. Palestinska liv politiseras och slakten fortsätter. 

Soldaterna siktade mot ambulansen

Cadus har under årens gång arbetat i många konfliktzoner och humanitära kriser. De är fortfarande en liten organisation, vilket kommer med både för- och nackdelar. En fördel är att de relativt snabbt kan starta ett nytt projekt där de identifierar ett akut behov. I Ukraina har de specialiserat sig på medicinska evakueringar. Det är också uppdraget de fått av Världshälsoorganisationen, WHO, i Gaza. 

– Men det går inte. Det är helt enkelt för komplicerat.

De gjorde ett försök till evakuering från al-Shifa-sjukhuset i Gaza stad tillsammans med UNRWA. De åkte i en konvoj, två UNRWA-bilar och Cadus ambulans. Allt måste koordineras noga med IDF: exakta tidpunkter och fordon så de inte blir en måltavla, alla namn på de som åker med, namn på patienten, på anhöriga. IDF måste sedan godkänna allt och släppa igenom dem genom sina vägspärrar, som under krigets gång har satts upp i Gaza. 

– De (soldaterna) satt högre upp och siktade ner på oss när vi skulle passera. Det var en otroligt obehaglig, och märklig, stämning. Bredvid vägspärren låg övergivna resväskor, jag är inte säker, men vi tror att det är för att IDF tvingar de som flyr att lämna kvar sina saker. 

Gaza stad var jämnat med marken. 

– Personen vi skulle evakuera var anställd av UNRWA. Men till slut återvände vi utan patienten, familjen gav inte sitt godkännande för evakueringen då de var rädda för att IDF skulle stoppa oss på vägen ut, vilket hade kunnat leda till deras anhörigas död. Så de ville i slutändan inte ta den risken, vilket jag kan förstå.

Tvingas utföra ingrepp i tält

I praktiken har de under den första månaden på plats i Gaza samarbetat med den palestinska halvmånen i deras traumacenter i Rafah och på ett sjukhus. Traumacentret är en tillfällig klinik, knappt mer än ett tält, där små och akuta skador ska behandlas. 

Men i Rafah har de gjort mycket som annars görs på sjukhus. Innan den 7 oktober bodde en halv miljon människor i Rafah. Befolkningen har mer än fördubblats sedan dess, somliga siffror säger att upp emot 1,4 miljoner människor nu bor i staden. Även om infrastrukturen fungerade som normalt skulle sjukvården vara överbelastad. 

– När vårt team anlände fördubblades nästan personalstyrkan. Och sett till behoven träffade vi ändå ett mycket litet antal patienter, 250 stycken på två veckor. Det störande är också att vi gjorde mycket sådant som ett traumacenter – i praktiken ett tält – inte ska göra. Som att byta bandage. Men det finns inte några sjukhus som har kapacitet att göra det att hänvisa till, säger Thorsten Schroer.

I centret saknar de många förutsättningar som ett sjukhus har.

– Om vi inte skulle göra ingrepp ändå, för att de inte går att göra på samma sätt som de skulle göras i Tyskland, Sverige eller Schweiz, då skulle ingenting göras. Och då skulle det bli ännu värre. 

Gnuggar sår utan narkos

Hjälp att byta bandage är i sammanhanget ett futtigt behov, och något som sjukhusen inte har kapacitet för. Men samtidigt kan ett ynka bandage på sikt bli livshotande, eller leda till en onödig amputation. 

Thorsten Schroer har flera färska exempel på hur små skador blir stora. Och hur de måste göra vad de kan, trots att de saknar resurser.

En man kom in till traumacentret med en några dagar gammal splitterskada. Såren var många och små. 

– Såren var infekterade och då får du döda hudceller och död vävnad som måste tas bort för att det ska läka och inte bli ett kroniskt sår. 

Det är en smärtsam process för att få bort den döda vävnaden. 

– Du gnuggar såren ganska kraftigt för att avlägsna den. Du behöver inte en operationssal, men i normala fall görs det under en kort narkos så att vävnaden kan tas bort utan att patienten känner någonting alls. Men det kunde inte vi göra.

Narkos är alltid förenat med en risk, och för att söva någon krävs uppbackning av ett sjukhus. Om något skulle gå fel. 

– Från ett medicinskt perspektiv vore det oansvarigt att söva ner någon utan det, då det kan leda till komplikationer som kräver att det finns ett sjukhus i bakgrunden.

De kunde inte ta den risken, eller tumma på det och gav patienten smärtstillande. 

– Men det var mycket smärtsamt för honom. Tänkt dig att någon gnuggar på flera öppna, infekterade sår under en längre tid. 

Sådant här är väldigt, väldigt stötande.

Thorsten Schroer tystnar en kort stund. 

– Sådant här är väldigt, väldigt stötande, säger han sedan. 

Infektioner tar kroppsdelar

Det finns ingen exakt statistik på hur många onödiga amputationer eller onödiga dödsfall som sker i Gaza på grund av bristande vård eller resurser. En liten skada som inte behandlas kan leda till blodförgiftning eller att en arm eller ett ben som skadats inte går att rädda, vilket också kan vara livshotande. 

– Min magkänsla säger att siffran över onödiga, i bemärkelsen att de hade gått att undvika i ett fungerande sjukvårdssystem, amputationer och dödsfall just nu är mycket, mycket hög. Vi såg många som hade skottskador och splitterskador som i ett fungerade hälso- och sjukvårdssystem inte skulle vara en big deal. Men det blir det i Gaza på grund av infektionsrisken.

En ung man kom till dem med en skottskada i armen som hade förstört benet. Han hade gått till sjukhuset för att få hjälp, och de satte ett bandage över skadan. Vad han egentligen hade behövt för att armen ska läka och få tillbaka sin funktion var en operation. 

– Vi träffade honom en vecka efter incidenten och då var hela armen full med var. Vi dränerade den, gav honom antibiotika. Han skulle komma på en kontroll men dök aldrig upp och jag har ingen aning om varför. Men det är en hög risk att den här killen förlorar sin arm.

När kriget tar slut kommer den här typen av skador att bestå. Det är sannolikt först då det går att se hur illa däran Gazas befolkning är. 

– Det psykologiska traumat för personer som blivit funktionshindrade i kriget kommer vara stort. Och detta låter kanske hårt, men om en stor andel av en befolkning inte kan arbeta på grund av sina skador, det påverkar möjligheterna till ett fungerande samhälle. Gaza kommer kämpa i uppförsbacke.