Det har varit relativt tyst kring Boris Johnson under senaste månaden. Säger han ingenting så retar han heller inte upp folk inom någon eller några av partiets alla fraktioner. Det gick till och med så långt att han avböjde att träffa USA:s president Donald Trump under dennes visit i London. En sådan träff kunde vara känslig eftersom Trump förde fram en del saker som är kontroversiella i Storbritannien, till exempel att öppna sjukhussystemet (NHS) för amerikanska vårdbolag. Då är det säkrare för Boris Johnsons kampanj att tillförsäkra sig Trumps allmänna stöd och bara ta ett telefonmöte med honom – utan vidhängande presskonferens.
Sparkad för fejkade nyheter
Det är helt klart att Boris Johnson är stor favorit till att bli ny partiledare. Speciellt bland partiets gräsrötter är han mycket populär. De talar om hans egenskaper som debattör, att tala till folk på deras eget sätt och att direkt ta fram de mest folkliga, populistiska ståndpunkterna och inte försöka nyansera någon fråga.
Boris Johnson har alltid varit en kontroversiell figur inom det konservativa partiet. Han föddes 1964 i New York av brittiska föräldrar men familjen flyttade tillbaka till England på 80-talet och han, som fram till dess gått under namnet Alexander Boris de Pfeffel Johnson, började på elitskolorna Eton och Oxford.
Efter några år blev Boris Johnson korrespondent i Bryssel för dagstidningen The Times – och då började hans kamp mot EU på allvar. I ett stigande tempo hittade Boris Johnson på en rad citat om vad byråkraterna i EU verkligen sysslade med. Några exempel: ”EU utbildar luktare för att försäkra att EU-gödsel alltid luktar likadant”, ”Sniglar är fisk säger EU”. Han skrev om lömska EU-planer att förbjuda chips med räksmak (mycket populära i England) och att EU planerade att standardisera storleken på kondomer.
Efter en tid fick han sparken från The Times för att han fabricerat citat och anställdes i stället av tidningen The Telegraph.
Slog Labour i London
Sedan kom framgångarna. Parlamentsledamot för de konservativa 2001–2008, därefter borgmästare i London efter att ha slagit ut den då mycket populäre Labour-politikern Ken Livingstone. Och det blev repris, 2012 vann Boris ytterligare en termin som borgmästare efter att på nytt besegrat Ken Livingstone.
Det var under den tiden han framträdde som det konservativa partiets nya stjärna. Boris Johnson bröt helt mot bilden hur en Tory-politiker ska se ut och bete sig. Hans okammade blonda kalufs, hans sätt att skämta, men också hans vana att tala utan att först riktigt tänkt igenom vad han ska säga.
Det blev rasistiska yttranden om afrikaner, och om Barack Obama sa Boris Johnson att presidenten såg ned på det brittiska imperiet och England eftersom han var halvkenyan.
Maktkamp med Cameron
Det blev för många felsteg och Boris Johnson förlorade maktkampen mot David Cameron när en ny partiledare och blivande premiärminister skulle utses.
I dag kan dock Boris Johnson tacka David Cameron för att han är den trolige efterträdaren till Theresa May. Det var David Cameron som tvingade igenom folkomröstningen om Brexit.
Han hade två skäl, dels ville han försöka neutralisera det högerextrema partiet Ukip som gjort stora framgångar på de konservativas bekostnad och dels för att få tyst på den alltmer högljudda EU-negativa opinionen i sitt eget parti.
David Cameron själv var anhängare av att stanna inom EU och han var övertygad om att den hållningen skulle vinna folkomröstningen. Så säker att han lovade det engelska folket att om han blev vald så skulle Storbritannien följa resultatet av omröstningen trots att omröstningen bara var rådgivande till parlamentet.
Turnerade runt i buss
Boris Johnson klev in på Brexit-sidan inför folkomröstningen och blev en av de ledande företrädarna för att lämna EU. Under veckor åkte han omkring i en röd buss med texten att de 350 miljoner pund i veckan som landet betalar till EU skulle sättas in i sjukvården istället.
Allt var lögn och Boris Johnson blev kallad till domstol för den lögnen, men fallet lades ned.
Brexit-sidan vann omröstningen och Boris Johnson blev en av hjältarna. Han klev in i Theresa Mays regering men lämnade den för ett knappt år sedan i protest mot att hon, enligt honom, var för svag gentemot EU och inte lämnade unionen.
Vill sätta press på EU
I övrigt låg han lågt för att vara Boris Johnsson. Han åkte på föreläsningsturnéer som under den här tiden inbringade över åtta miljoner kronor. För ett par veckor sedan kungjorde Boris Johnson på en föreläsning för försäkringsagenter att han ställer upp som kandidat till att bli partiledare och premiärminister. Han tjänade över 300 000 kronor på den föreläsningen.
Boris Johnson lovar att om han blir vald ska han först försöka tvinga EU till betydligt större eftergifter i ett nytt avtal, och går inte det ska Storbritannien lämna EU utan avtal den 31 oktober.
Brexit är en ödesfråga för det konservativa partiet. Om partiet inte får igenom en brytning med EU riskerar det att förlora majoriteten av sina väljare till det nya Brexit-partiet. Ödets ironi har sett till att ledaren för Brexit-partiet är den högerextreme Nigel Farage, samme man som David Cameron försökte besegra genom att utlova folkomröstningen om EU-medlemskapet.
James Cleverly
Parlamentariker sedan 2015, vilket i konservativa kretsar gör honom till en nykomling. Hans inställning till Brexit är att det bästa vore att lämna med ett avtal, men att han inte utesluter att klippa banden utan ett sådant.
Michael Gove
Miljöminister, tidigare även justitie- och utbildningsminister. Var en av dem som utmanade Theresa May i senaste partiledarvalet, men har sedan dess varit mestadels lojal. Förespråkade tidigt Brexit.
Sam Gyimah
Parlamentariker, tidigare minister med ansvar för bland annat högskolor och fängelser. Lämnade regeringen i november. Vill nu ha en andra omröstning om EU-medlemskap. Det är han ensam om bland kandidaterna.
Matt Hancock
Parlamentariker, minister för hälsa och sjukvård. Röstade själv för att stanna i EU, men utlovar nu att fullfölja folkomröstningens beslut, men med ett avtal. Han är tydlig med att hans plattform fokuserar även på andra frågor.
Mark Harper
Parlamentariker, tidigare minister. Vill att Storbritannien stannar i EU, men har med sin kandidatur slagit fast att han målmedvetet ska arbeta för att säkerställa folkomröstningens resultat.
Jeremy Hunt
Parlamentariker, efterträdde Boris Johnson som utrikesminister. Röstade för att stanna i EU, men har sedan dess svängt och anklagar idag EU för att förhandla med arrogans.
Sajid Javid
Inrikesminister, som förberett sin kampanj sedan tidigt i år. Han förespråkar Bremain men har sedan svängt till Brexit och lovar att skyndsamt ta Storbritannien ur unionen.
Andrea Leadsom
Tidigare ledare för parlamentsgruppen, utmanade Therese May redan 2016 men drog tillbaka till sin kandidatur efter att hon i en intervju sagt sig vara bättre lämpad än Therese May eftersom att den senare inte har barn.
David Lidington
Theresa Mays närmaste man. Själv menar han att det ger honom en unik inblick i hur komplex frågan är om EU-utträde. Men hans kritiker menar att han bara skulle upprepa Theresa Mays misslyckade strategi.
Kit Malthouse
Parlamentariker, minister. Han är en av dem som försökt ena parlamentet kring en plan för Storbritanniens utträde ur EU, och han säger nu att han som premiärminister skulle göra allt för att klara det till 31 oktober.
Esther McVey
Parlamentariker, tidigare minister. Utlovar en ”modig och positiv” strategi i Brexit-frågan, vilket innebär att landet ska lämna 31 oktober, med eller utan avtal.
Dominic Raab
Tidigare minister för Brexit, förespråkar att Storbritannien ska lämna även om det sker utan avtal. Hans sympatisörer menar att hans ålder – 45 år – skulle innebära en frisk fläkt för de konservativa.
Rory Stewart
Parlamentariker, minister. Positionerar sig nu som det sansade alternativet till Boris Johnson. Han säger att han skulle vägra att tjänstgöra som minister i en sådan administration. Storbritannien ska ha ett avtal på plats för att lämna.
Så väljs partiledare
Valet av ny partiordföranden går till så att partiets parlamentsledamöter i olika omröstningar med start den 13 juni kommer rösta fram två kandidater. Dessa ska sedan skiljas åt vid en omröstning av partiets 124 000 medlemmar.
