Det var april 2021, mitt i brinnande pandemi, och EU-kommissionens ordförande skröt om sin handlingskraft i en intervju med New York Times. Ursula von der Leyen, som är läkare i grunden, hade lyckas sluta en gigantisk vaccinorder med Pfizer i en tid då bara 20 procent av européerna hade fått sin första spruta och andra läkemedelsbolag misslyckades med att öka produktionen.
En som läste NYT-artikeln var den österrikiska journalisten Alexander Fanta, vars granskningar av techvärldens inflytande i EU också publicerats i Dagens ETC. Han blev nyfiken på affären, begärde ut förhandlingarna, som enligt texten hade förts via sms – och fick avslag. EU-kommissionen hävdade att textmeddelandena varken utgjorde allmänna handlingar eller innehöll något viktigt.
Det var upprinnelsen till ”Pfizergate” – en härva där EU-kommissionen anklagas för att hindra insyn i hur europeiska medborgares skattepengar användes för jätteordern.
Alexander Fanta vägrade att ge sig. Han fick EU:s ombudsman Emily O'Reilly att utreda ärendet. Hon slog fast att kommissionen gjort sig skyldig till tjänstefel när den inte ens försökte att leta fram EU-toppens sms. Ombudsmannen krävde vidare att det togs fram system för att systematiskt samla in och arkivera textmeddelanden – ett krav som eurokraterna ignorerade.
Parallellt drog New York Times EU-kommissionen inför rätta. Den 14 maj ska EU-domstolen uttala sig i målet.
Bortkommen i Bryssel
Alexander Fanta är försiktigt optimistisk. Han närvarade vid rättegångsförhandlingarna och tyckte sig känna domarnas frustration. Ursula von der Leyen har vägrat att infinna sig i rätten. De tjänstemän som skickades i hennes ställe hävdade först att sms:en var obetydliga. Senare, när domarna fortsatte att ställa frågor, erkände de att de i själva verket inte hade någon aning om vad som faktiskt stod i dem. Inte heller de hade fått insyn. Av allt att döma är sms:en raderade sedan länge.
– Kommissionen har inte imponerat, säger Alexander Fanta med en underdrift.
Pfizergate har gjort honom till ett av de mest kända namnen bland dem som granskar EU. Men när han började sin karriär i Bryssel, 2018, kände han sig något bortkommen. Han var den enda utsända i stan för en mindre tidning, tyska nyhetssajten Netzpolitik. Det var en tid då mycket av journalistiken baserades på nära kontakter mellan reportrar, å ena sidan, och politiker och tjänstemän, å den andra. Men Alexander Fanta kände ingen, det var inte till honom som missnöjda tjänstemän läckte dokument och tips. Så istället började han att begära ut allmänna handlingar.
Idag har han flyttat tillbaka till Wien och jobbar för den i Nederländerna baserade undersökande nättidningen Follow the money. Att EU-institutionerna lämnar ut dokument i rättan tid är avgörande för att han, och andra, ska kunna göra sitt jobb även långt från pressrummen i Bryssel.
– Men tyvärr dröjer det ofta månader, ibland år, innan vi får ut handlingarna vi efterfrågat. Eller så får vi ut dokument som är så redigerade att de inte går att läsa, utan att det finns skäl till att maskera viktig information.
Öppet brev för insyn
EU har aldrig haft rykte om sig att vara särskilt öppet, men hemlighetsmakeriet har blivit mycket värre under Ursula von der Leyens tid vid rodret, enligt Alexander Fanta.
Rättegången är inte det enda sätt genom vilket han vill sätta press på EU-kommissionen. Han är medförfattare till ett öppet brev i vilket journalister kräver att till EU-kommissionen följer de grundläggande bestämmelser som ger allmänheten rätt till insyn i EU:s lagstiftande arbetet. Brevet ska överlämnas i slutet av månaden och har hittills samlat över 150 underskrifter.
– Flera av Europas mest kända undersökande journalister har skrivit på. Det visar att frustrationen är stor.
I Sverige säger vi att ingen vill veta hur korv och lagar blir till...
– Jag känner till det uttrycket, avbryter Alexander Fanta.
– Men det finns också ett annat som säger att solljus är det bästa desinfektionsmedlet.
Om utomstående inte har insyn i de lagstiftande processerna i EU är risken stor att ekonomiska intressen får fritt spelrum att diktera lagar, eller värre än så. Under Ursula von der Leyens tid vid makten har unionen skakats av flera korruptionsskandaler: Qatar, Marocko och nu senast Huawei anklagas alla för att ha köpt sig inflytande genom att muta EU-parlamentariker att gå deras ärenden.
”Tiden rinner ut”
EU-toppen verkar dock ha svårt att erkänna att journalister, civilsamhälle och andra som kräver insyn kämpar för samhällets gemensamma bästa. Kort efter att Ursula von der Leyen började sin andra mandatperiod som kommissionens överhuvud i december förra året stramades praxis kring utlämnande av handlingar åt ytterligare. Nu hemligstämplas vissa typer av rättsliga dokument, såvida inte den som begär ut dem kan övertyga eurokraterna om att det finns ett stort allmänintresse i att de offentliggörs.
Ursula von der Leyen har aldrig velat vara folklig. Hon är kristdemokrat av den gamla sorten, elegant och oåtkomlig. Hon gillar inte att ge intervjuer, eller att delta i presskonferenser där journalister kan ställa öppna frågor. Redan tidigare har hon varit i hetluften för sin ovilja till insyn, när det 2019 uppdagades att hon raderat information från de två mobiltelefoner som hon använde i rollen som tysk försvarsminister och som hade kunnat innehålla bevismaterial i en utredning om vänskapskorruption i förbundsregeringen.
Alexander Fanta säger att Ursula von der Leyen i grunden är blyg. Hon har varit nöjd med att få verka i en politisk kultur där hemlighetsmakeri har varit en naturlig del.
– Samtidigt tror jag att tiden börjar rinna ut för den här typen av ledare som söker sig till makten men inte kan stå för sina politiska beslut. Folk har fått nog, säger Alexander Fanta.
