BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men vad är det som hänt med oljepriset? Varför har det varit så lågt så länge? I grunden är det enkelt. Det är inte tillgång och efterfrågan som bestämmer det långsiktiga priset på en vara utan två andra faktorer: produktionskostnaden på den ena sidan, och konsumentens förmåga att betala på den andra sidan.
Tillgång och efterfrågan sätter det kortsiktiga priset men bara förutsatt att konsumenten har råd att betala för produktionskostnaden, till att börja med. Långsiktiga utvecklingskurvor över priser på råvaror och energi följer alltid produktionskostnaden. Det är egentligen självklart, för om producenterna inte får betalt för sina kostnader så kan de inte producera.
Oljan är central
Oljan är å andra sidan inte en vara vilken som helst utan den energiform som binder samman den globala ekonomin. Transporter, jordbruk och livsmedelsproduktion, fiske, skogsbruk och byggnation är exempel på centrala områden som står och faller med oljan.
Idag går det inte att lägga ned oljan utan att den globala ekonomin stannar. Sedan år 2000 har kostnaden för att ta fram ny olja ökat med ungefär 11 procent per år, enligt analysföretaget Douglas Westwood. Produktionskostnaden för olja stiger snabbt, vilket beror på att den har blivit svårare att ta fram. Det måste borras djupare, oljesanden måste kokas och hela landsdelar måste ödeläggas.
Det kostar hela tiden mer att få fram oljan i takt med att de enkla gamla ställena har tagit slut. Fram till augusti 2014 steg även oljepriset – i takt med de stigande produktionskostnaderna – men sedan föll det och har inte lyckats stiga igen. Anledningen kan diskuteras – den vanliga förklaringen är att det uppstod ett överskott av olja och så snart det försvunnit så kommer priset att stiga igen. Det är tillgång och efterfrågan som gjort det, helt enkelt.
Konsumenterna har inte råd
En annan förklaring är att konsumenterna inte har råd med de stigande priserna för oljan. Därför faller efterfrågan, och efterfrågan kommer också framöver att falla snabbare än produktionen minskar. Det här är givetvis en mycket svartare teori som dömer oljeindustrin och hela den globala oljeekonomin till undergång, och inte om tio eller tjugo år heller utan under de närmaste åren.
Det två teorierna står emot varandra. Svaret på vilken teori som har rätt bestäms egentligen bara av en sak: oljeprisets utveckling framöver. Om oljepriset lyckas ta sig över 100 dollar och sedan fortsätta stiga då stämmer tillgång och efterfråganteorin fortfarande.
Men om oljepriset fortsätter att harva kring 50 dollar strecket eller till och med sjunker ytterligare då stämmer teorin om oförmågan att betala.
Ett frågetecken
Det finns ett frågetecken: Är det verkligen sant att kostnaden har stigit så mycket som bland annat Douglas Westwood hävdar? Det har ju kommit ny teknik och det finns enligt uppgift frackingbolag som kan producera för 40 dollar fatet med nya smarta upplägg?
Det kommer med jämna mellanrum ut rapporter om att allting har ändrats med ny teknik och nya fynd.
Det skulle betyda att påståendet om de stigande produktionskostnaderna inte stämmer eller inte är så viktigt. Allting verkar ju dessutom rulla på. Men här har vi redan facit – hur fungerar det med ett oljepris kring 50 dollar?
Krympande ekonomier
Oljestaternas ekonomier krymper, det gäller inte minst Saudiarabien som sedan 2014 har konsumerat en tredjedel av sina reserver för att täcka underskott i budgeten.
Venezuela gick in oljeprisfallet utan reserver och har finansierat underskotten med penningpressen och beräknas få en inflation på 800 procent i år. Två andra oljeproducenter som fått se sina ekonomier krympa både 2015 och 2016 är Nigeria och Ryssland och Kuwaits oljeinkomster minskade med 45 procent förra året.
Alla dessa länder är alla oljeekonomier, vilket betyder att oljan inte bara måste betala oljebolagens kostnader utan också är den inkomst som försörjer staten i stor utsträckning och därmed hela ekonomin. Så även om det saudiska oljebolaget Aramco kanske kan gå runt på 50 dollar fatet så behöver staten Saudiarabien mer för att finansiera landets budgetkostnader.
De oljeproducerande ekonomierna lever alltså idag på reserverna, som Saudi och Norge, eller går under, som Venezuela. 50 dollar täcker helt klart inte de oljeproducerande ekonomiernas produktionskostnader och det trots att investeringarna dragits ner radikalt.
Bolagen går mot bankrutt
Men även de stora självständiga oljebolagen som inte behöver försörja hela länder har det allt svårare.
USA:s tre största oljebolag och har de senaste åren förvandlats från stadiga kassakor till företag som tvingas låna för att betala aktieutdelningar och investeringar. Continental Resources, USA: största skifferoljebolag, har inte visat plus i kassaflödet sedan 2010. Skuldsättningen har under tiden sjudubblats till 60 miljarder kronor.
Även Mexicos statliga oljebolag som är en av världens största producenter går dåligt. Bolagets skuldsättning har fördubblats sedan 2005 och är uppe i 770 miljarder. Pemex är idag tekniskt sätt bankruttmässiga vilket betyder att skulderna överstiger tillgångarna.
Bail out kan bli sista lösningen
Nya lån, konsumtion av sparkapital och slakt av investeringarna i framtida oljeproduktion. Det är så oljeutvinningen finansierats nu i två år, av de oljeproducerande staterna och av de oljeproducerande bolagen.
Om inte oljepriset stiger så det täcker produktionskostnaden, vad händer då? För det första konsumeras besparingarna och sedan återstår bara ännu mer lån för att hålla utvinningen igång.
När bankerna sedan börjar säga nej finns en sista lösning, att världens riksbanker går in direkt och trycker pengar som sedan kontinuerligt pumpas in i oljeindustrin enligt samma formel som hållit bankerna vid liv sedan finanskrisen.
Riksbankerna ”köper” oljebolagens skulder vilket gör bolagen solventa igen så de kan låna mer. Kanske kan det i sin tur köpa mer tid för den ekonomi och energiomställning som borde inletts för länge sedan.
Men det är viktigt att förstå att monetarisering, att riksbankerna går in och löser ut eller pumpar upp hela branscher eller länder, är lösningar med begränsad livslängd. När det blir dags för oljeindustrin att bailas ut så kommer de antagligen inte vara ensamma, de sjunkande priserna på olja och andra råvaror har gått hårt åt de stora fraktbolagen som inte heller längre får betalt för sina produktionskostnader, vilket visades av jätterederiet Hanjins konkurs förra året, och listan kan göras längre.
Ett gränslöst tryckande av pengar för att baila ut den ena sektorn av ekonomin efter den andra leder till att pengarna förlorar i värde. När det sker tappar riksbankerna också till slut kraften och förmågan att hålla ekonomin igång på det sätt som riksbankerna anser att ekonomin ska hållas igång på, det vill säga business as usual. Kraften försvinner och riksbanken blir maktlös.
Vem bryr sig om vad riksbanken i Venezuela gör nuförtiden? Det gör ingen.
