”Hästarna har funnits här i tusen år – vi får inte låta dem dö ut nu”

– De här hästarna har funnits här i mer än tusen år och det vore hemskt att låta dem dö nu, säger Anna Louisa Joensen.

Hon bor vid kusten i Torshamn, Färöarnas huvudstad, och har knappt en mil till bergen. Dagligen tar hon sig upp till sitt stall där hon har sina 16 färöiska russ. Vädret där är sällan förlåtande. I stark vind och med regn som piskar i ansiktet är hon ensam med att utföra tunga stallsysslor. 

Med hjälp av ett järnspett försöker hon baxa upp en höbal som väger 200 kilo på högkant. Underlaget och järnet är blött av regnet. Hon tappar fotfästet och får börja om. Höet måste förvaras torrt under tak för att inte bli dåligt och göra hästarna sjuka. Anna Louisa Joensen bär ansvar för hästarnas mående. Samtidigt får hon inte slita ut kroppen för mycket – för det finns få personer som kan ta över om något skulle hända henne.

Trodde arten var utdöd

Anna Louisa Joensen berättar att hennes första minne av hästrasen var från när hon var yngre och läste en bok om det färöiska russet. I boken stod det att hästen var utdöd. 

När hon flera år senare insåg att så inte var fallet väcktes hennes nyfikenhet. Hennes barndomsvän Roar Heini Olsen fick reda på att det fanns en kvinna som hade en liten flock med russ. Det väckte bådas intresse och de bestämde sig för att hjälpa till. Det finns en avelsförening som grundades 1978 och tillsammans med dem tog vännerna chansen att bevara en del av Färöarnas kulturarv medan de kunde. 

– Mina föräldrar sa ofta att det var Roars fel att jag blev fast med detta, säger Anna Louisa Joensen med ett leende. 

Det var över 20 år sedan och mycket har hunnit hända sedan hon blev en del av kampen. Hon blickar ut över sina hästar som står tätt ihop och tryggt äter sitt hö. Antalet hästar har gått upp men utmaningarna som hon står inför är fortsatt många. 

Skydd blev hinder

Något som påverkar den ogynnsamma situationen är det exportförbud som finns för det färöiska russet. När antalet hästar var som lägst infördes det för att lättare hålla koll på stammarna. Anna Louisa Joensen tar ett djupt andetag och menar på förbudet inte hjälper, utan stjälper.

– Skulle vi kunna sälja hästar som inte längre är avelsbara skulle det hjälpa situationen avsevärt, berättar Anna Louisa Joensen. 

Det finns ett intresse för att köpa in hästar och fortsätta bedriva avel i Danmark, något som skulle gynna uppfödarna på Färöarna ekonomiskt. Diskussionen har flera gånger varit aktuell bland myndigheterna i Torshamn, men enligt Anna Louisa Joensen läggs ärendet gång på gång åt sidan. 

Hon kritiserar riksveterinären, som skulle kunna ha ett stort inflytande för att upphäva exportförbudet, för att göra för lite i frågan. Ett brev skickades senast för ett år sedan till EU i försök att få hjälp med att upphäva förbudet, men någon uppföljning har inte gjorts.  

– Det bortprioriteras och varje gång vi vill ta upp ärendet igen får vi betala dyra pengar till myndigheterna för omprövning – pengar som vi inte har. Det är så orättvist, tycker Anna Louisa Joensen.

Hon upplever att det aldrig har funnits ­något egentligt intresse bland färöiska myndigheter för att bevara hästen. Tidigare har det funnits en färöisk ko som hade en historia liknande hästens. Kon blev korsbefruktad med andra raser och år 2020 kunde det konstateras att det inte fanns några renrasiga kor kvar. Ett ansvar som hon menar på låg på myndigheterna.

– Myndigheterna tog hand om kon och privatpersoner tog hand om hästen. Kon är utdöd, men vi har fortfarande hästen, ­konstaterar Anna Louisa Joensen. 

Männen satte sig emot

På gårdsplanen står tre gamla färjecontainrar utplacerade. För snart fem år sedan när Anna Louisa Joensen fick möjlighet att ha hästarna på Lambafelli behövde hon vindskydd åt hästarna men det var för dyrt att bygga något från grunden. Containrarna blev en bra lösning. Hon äger själv ingen mark och har alla dessa år behövt arrendera, vilket också har inneburit flera flyttar för hästarna. 

För några år sedan fanns det en markägare som var villig att sälja en bit land till henne, men då mötte hon motstånd från byborna på den ön. Det var en grupp män som inte ville att vare sig hon eller hästarna skulle finnas där. Anna Louisa Joensens grepp om spad­skaftet hårdnar samtidigt som hennes blick avslöjar att det finns mer att säga, saker hon inte kan berätta.  

Färöarna är jämställt på många plan, men att en kvinna tar plats i samma sammanhang som andra bönder sticker i ögonen på många. Anna Louisa Joensen berättar att männen på ön skyllde på att marken skulle bli upptrampad och att deras boskap inte skulle få plats.  

– Men jag vill tro att allt har en mening. På grund av den situationen fick jag i stället låna den mark vi är på nu till ett mycket bättre pris och läge. 

Vinden sliter i hennes kläder och molnen rör sig fort över bergstopparna. Sikten är dålig. Hagarna blir till en blandning av hästskit och lera upp till knäna. Anna Louisa Joensen fyller släpvagn efter släpvagn. Trots den isande vinden hänger hon av sig jackan under en av de pauser hon tar för att hämta andan. Pauser som kommer allt tätare. Hästen Marmarankur söker sig fram till henne. Han är en av de hästar som har funnits med längst. Pälsen är blöt men när hon borrar ner handen närmast huden är hästen torr och varm. 

Hästen har anpassat sig till Färöarnas klimat, annars hade den aldrig överlevt. Psyket är stabilt och klarar att hålla lugnet även i de värsta stormarna. På många sätt är Anna Louisa Joensen och hennes flock likar. Hon är ett med dem och de har accepterat henne som en av sina. Det är tydligt. Det svårt att urskilja vart den ena börjar och den andra tar slut. 

– Hästarna är trösten. De gör allt slit värt det, menar hon. 

Framtiden oroar

Anna Louisa Joensen höjer sin röst för att försöka ändra det som ännu kan påverkas kring exportlagen, hästens popularitet och det vardagliga arbetet. Ännu står hon stadigt trots bakåtsträvande vindar, men något som är svårare för henne att påverka är klimat­krisen. 

Dagens ETC skrev i somras om att tidigare forskning visar att havsströmmarna har blivit mindre stabila på grund av ökade nivåer av växthusgaser i atmosfären. Det riskerar att leda till att de havsströmmar som för med sig varmt vatten norrut i Atlanten försvagas. Förväntade konsekvenser av detta tros vara varmare somrar och kallare vintrar. För Anna Louisa Joensen betyder det att sysslorna som redan är tuffa att utföra under vintrarna kommer att kräva ännu mer av henne.  

Bara den senaste vintern var tuff. Det kom så mycket snö under kort tid att hon blev tvungen att gräva ut hästarna ur vindskydden. 

– Jag visste inte hur länge till jag skulle orka. Allt var så tungt, förklarar Anna Louisa Joensen. 

Färöarna har vanligtvis ett milt klimat där temperaturen rör sig runt tre grader under vintern och runt elva under somrarna. Hon tror att vintrarna kommer att bli mycket tuffare och kyligare. Oron över framtiden är konstant. 

En hästras fortsatta existens står på spel och Anna Louisa Joensens odds är osäkra. Det som är säkert är att hon gör allt i sin makt för att förändra samhällets syn på hästen. Det färöiska russet är ett levande kulturarv som har funnits på öarna lika länge som människan har funnits där. Vem bestämmer vem som ska få leva och inte?

Hästflocken med Marmarankur i ledning rör sig längre bort i hagen. Kvar står Anna Louisa Joensen. Hon hoppas att det ska finnas någon som kan ta över efter henne den dagen hon inte längre kan, men det är för tidigt för att säga hur det kommer att gå. 

– Vi måste börja bry oss om det som finns runt om oss mer än vad vi gör idag. Annars kan sådant dö ifrån oss. Snart är det för sent, vi kan inte låta hästen dö.