Här vill de boende att deras hem ska rivas

Fram till 1970-talet bestod delar av centrala Neapel av kåkstäder, bebodda av människor som blivit hemlösa efter bombningarna av staden under Andra världskriget. Staden bombades, efter Milano, mest av alla italienska städer och hundratusentals napolitanare stod utan hem. Invånarna i de provisoriska rucklen hade då väntat i över 30 år på att staden skulle erbjuda dem nya bostäder.

Italiens ekonomiska boom efter Andra världskriget såg de södra delarna av landet inte särskilt mycket av. Fattigdomen var vitt utbredd både på landsbygden och i storstäder som Neapel. Åren direkt efter kriget bodde en del av de människor som var ännu fattigare än de i kåkstäderna i grottor i den urgamla stadens centrala Sanita-kvarter. 

Den största kåkstaden fanns intill Poggioreale-kyrkogården. Där levde människor under extrema omständigheter. Mirella La Magna berättar att invånarna samlade sopor som de sorterade och därefter sålde som skrot. Rinnande vatten och el saknades och hål i marken fick tjäna som toaletter. Lokala bönder tog för vana att komma till området för att samla in avföringen och använda den som gödsel på sina gårdar. Trots att invånarna gjorde sitt bästa för att organisera sig för sina rättigheter var levnadsvillkoren mycket svåra.  

Ockuperade halvfärdiga hus

Det var bakgrunden när de första byggnaderna i Scampia började växa fram under sent 60-tal och tidigt 70-tal. När husens stommar rests flyttade kåkstädernas desperata invånare helt enkelt in. De halvfärdiga lägenheterna ockuperades.  

– Om du blir kvävd är det första du vill göra att andas. De brydde sig inte om att husen var fula och halvfärdiga, de hade iallafall ett hem, säger Mirella La Magna. 

De brydde sig inte om att husen var fula och halvfärdiga, de hade iallafall ett hem.

I takt med att fler och fler hus uppfördes i området upprepades mönstret: så snart grundstrukturen uppförts flyttade människor in och ockuperade lägenheterna. Samma sak med Le Vele när de byggdes i slutet av 70-talet och början av 80-talet. 

Men medan folk flyttade in var området runt omkring fortfarande isolerat. Mataffärer, skolor och postkontor saknades. Invånarna fick hitta egna sätt att klara sig. 

Det var kring den här tiden, det sena 70-talet, som den lokala maffian känd som camorran, lyckades infiltrera byråkratin för de statliga byggbidragen för Le Vele. Med en kombination av mutor och hot hamnade pengarna avsatta för allmännyttan i camorrans fickor. Byggnaderna uppfördes - men inte enligt byggstandard och sällan, om än någonsin, med rinnande vatten och el. 

Camorra och jordbävning

För första gången hade camorran nu tillgång till stora summor pengar. Med den nya inkomsten började de investera i import och distribution av droger och behövde en lokal marknad för försäljning. Scampia var den perfekta platsen. 

Gatorna i området är långa och raka så det räckte med några få spelare för att hålla koll på vilka som rörde sig in och ut i området. de unga var redan vana vid ett liv på gatan och deras familjer desperat fattiga, så när de erbjöds pengar för att bli en del av apparaten tog de flesta chansen. 

Den sista spiken i kistan kom 1980, när Neapel och området omkring drabbades av en jordbävning som dödade tusentals och drev hundratusentals från deras hem. En del av dem flyttade in i de ännu tomma lägenheterna i Le Vele.

Mellan 1980 och 2004 var området fullständigt övergivet av myndigheterna, berättar Mirella. 

– De åren var väldigt, väldigt mörka här. Man kunde se ungdomar vandra omkring som zombies på grund av heroinet. Allt hände i frånvaro av staten och medier. 

Boenden är inte bara hus

Det var i det här vakuumet som Gridas och andra organisationer i Le Vele föddes under mitten av 80-talet. Invånarna organiserade protester, bjöd in politiker och reste till och med till Rom för att uppmana till rivning av Le Vele till förmån för en värdigare bostadssituation i området. 

Idag syns organisationernas avtryck i hela Scampia. Om du går längs Via Baku, en av de många långa raka gator som löper genom området, syns skyltar på parkeringsplatserna som uppmanar människor att inte kasta skräp på marken. På en enorm banderoll kan man läsa "Bara djur kastar skräp här, inte riktiga män". 

Antonio Memoli är arkitekt och har arbetat intensivt i Le Vele. Han berättar att han och hans bror tog fram en alternativ plan för området redan 1991. Designen innehöll mindre, separata hus med gröna ytor omkring och plats för de butiker och service som så desperat behövdes i området. Antonio och många andra boende argumenterade för en rivning med villkoret att det skulle finnas nya, lämpliga och värdiga boenden redo att flytta in i.  

För honom och andra arkitekter som arbetade med alternativa förslag för folket i Le Vele menar att problemet egentligen inte var byggnaderna själva eller folket som bodde där, utan bristen på service och isoleringen som följde när myndigheter övergav dem. 

– Det handlar inte bara om att ha rätt till boende, det är också en fråga om att ha rätt till staden. Boende som rättighet betyder inte bra själva huset, det inkluderar också ett organiserat system av social service, miljöskydd och energisparande. Ett system där många olika yrkesgrupper måste samarbeta, säger Antonio.

Det handlar inte bara om att ha rätt till boende, det är också en fråga om att ha rätt till staden.

Känd från tv - som ett helvete

Men planerna presenterades för döva öron hos stadens styre. Enligt Antonio tog det decennium innan tankarna på en ny stadsplanering började tas på allvar. Under tiden tvingades invånare som Lorenzo Liparulo klara sig på det lilla de hade. 

Lorenzo och hans fru ockuperade en lägenhet i Le Vele 2001 efter att han förlorat jobbet och inte hade råd att betala för en lägenhet - en situation som nästan alla boende i Le Vele har gemensam, även idag. 

– Vi ville inte ockupera, men med tanke på omständigheterna... Vi hade inte mycket till val, säger Lorenzo. 

Trots den allt värre situationen i området vid den tiden tycker Lorenzo att han kände sig som en del av det lilla samhällets gemenskap och han upplevde aldrig några problem med grannarna. Han gick med lokala organisationer för att arbeta för bättre levnadsvillkor för sig och sin familj. 

Efter ett krig mellan flera lokala Camorra-klaner kom Roberto Savianos bok, och senare tv-serie, Gomorrah ut i mitten av 00-talet. Den cementerade bilden av Scampia som en plats som styrdes av camorran. Mirella berättar att en redan dålig situation blev än värre när verklighetens kriminella började glorifiera tv-serien. 

– Vi känner frisörer i området som berättade att riktiga camorristi kom till dem och bad om samma frisyr som karaktärerna i serien hade. Camorran imiterade dem som imiterade dem. Det är perverst. 

Till sist: rivning

Med tiden började Lorenzo och andra aktivister i området känna att deras arbete inte gav frukt och att staden bara lyssnade under extrema omständigheter. 

– Vi har hållit på med det här i åratal, men de enda gångerna de lyssnat är när någon dött på grund av byggnaderna. De som styr staden bryr sig helt enkelt inte, säger han. 

Det var inte förrän 2012 som en ny borgmästare i Neapel lyssnade på de boende och tog initiativ till kampanjen Starta om Scampia. Två nya bostadskvarter byggdes intill Le Vele och dit flyttade några av de boende när Le Vele började rivas 2020. På planket som staden har satt upp runt platsen där husen stod har invånarna uttryckt sin fortsatta frustration med sprayfärg: "om du sätter upp en mur, tänk på vad som lämnas utanför". 

Området kring de nya husen har hållits ren och fin. Men andra delar av Scampia fortsätter att vara nedskräpade, med sopor och trasiga möbler och annat utanför de höga grå och gula kvarteren. Det, säger Mitella, är ett bevis på att det aldrig var invånarna i Le Vele som var problemet. 

– De boende i Le Vele har setts som smutsiga för att deras område är smutsigt. Men när de fick nya hus har de hållit dem fläckfria. Om du sätter folk i skiten så kommer skiten växa. Om du sätter dem i ett rent område så kommer de hålla det så. 

Tömdes efter dödsolycka

De två mest framträdande byggnaderna i Scampia är två blåa tvillinghus, fyra våningar höga, mittemot tunnelbanestationen. På kortsidorna har enorma muralmålningar uppförts, en av revolutionären Angela Davis och en av den italienska regissören Pier Paolo Pasolini. Doften av färskt bröd och italienska croissanter, cornetto, slipper ut ur barerna i husens bottenvåningar. Några mötande stirrar först, men inne i barerna är folk trevliga och möter besökare med de vanliga välmenande frågorna som är vanliga hos napolitanare och andra syditalienare: "Var kommer du ifrån, vilket fotbollslag hejar du på, hur kommer det sig att du är här?"  

Lorenzo och hans familj hör till de lyckliga som slumpmässigt valdes ut att flytta till de nya kvarteren intill Le Vele. Hans nya hus är gult, L-format, har fyra våningar och är hittills väl omskött. I bottenvåningen finns butiker, snabbköp och ett apotek. 

Framför huset, bara 80 meter bort, står Le Vele-husen kvar, med hundratals familjer som fortfarande bor under samma och allt svårare omständigheter som tidigare, medan vegetationen har börjat växa in och över det första våningsplanet. I juli i år rasade en av gångarna inuti en av byggnaderna. Tre personer dog och tolv skadades, några av dem barn. Efter det evakuerades huset, men de som bott där fick bara en liten summa pengar till hjälp för att hitta nya bostäder. Lorenzo och Mirella berättar att flera av familjerna nu sover i bilar, eller i källarna till de kvarvarande byggnaderna. 

– Det vi har försökt säga hela tiden är att det måste komma en lösning innan det här händer. Du vet de som säger om flyktingarna som drunknar på Medelhavet att "jag hade aldrig satt mig i en sån båt" - det beror på att du aldrig har haft vatten upp till halsen. Om man bor under såna här omständigheter så betyder det att man är desperat, säger Mirella. 

Evakueras - utan plan 

Även Roberto Saviano, författaren till Gomorrah, håller med om att rivningen av de första Le Vele-husen inte var mer än en symbolisk gest. I en artikel i The Guardian 2020 skriver han: "den verkliga förändringen, den att företag som tar med sig arbete för de som bor här etablerar sig, uppstod aldrig. Så att riva ner Le Vele är en symbolisk gest som påminner om misslyckandet, eller snarare en rad misslyckanden."

Även fast situationen har förbättrats något och nya byggnader tillförts bor majoriteten av Le Veles invånare fortfarande under samma förhållanden som tidigare - eller har nyligen körts ut ur sina hem. Nästa steg är att de tre kvarvarande byggnaderna, där 280 familjer ännu bor, ska evakueras under november. Sedan gångbron kollapsade i somras har de dömts ut. Två ska rivas, det tredje byggas om till en lokal samlingsplats för de boende. Enligt staden ska bostadshusen som ska ersätta dem stå färdiga 2026, men byggena har ännu inte påbörjats och förutom en liten summa pengar i handen finns ingen plan för familjerna som ska evakueras. 

För Antonio är det långt kvar innan kärnan i frågan, tillgång till boende och andra livsnödvändiga behov, är uppfyllt. Vid sidan av besvikelsen över den dåliga planeringen, bristen på underhåll och den allmänna apatin från stadens sida tror han att det enda sättet för Le Veles invånare, och andra liknande områden, att uppnå sina krav är att gå samman.  

– Om det inte finns initiativ inifrån så finns det inga ingenjörer eller institutioner som kan hjälpa. Hjälpen måste komma inifrån.