Här piskar sig männen med glassplitter för att söka tröst hos Gud

Fyllt av symboler

Handlingen att skada sig själv kroppsligt i en religiös kontext kan spåras tillbaka till det antika Grekland. Men just den här formen av självspäkning finns dokumenterad i södra Italien i två århundraden. 

Franco Ferlaino, tidigare ansvarig för etnologiinstitutionen på Kalabriens universitet och boende i Nocera, berättar att traditionen var ännu våldsammare under 1800-talet. 

– Den var annorlunda då. I Nocera späkade människor sig så att de var täckta i blod. 

Även om ritualen har förändrats något så är kärnan och symboliken densamma. 

Korkskivan som används för att göra hål på huden kallas cardo och har 13 glasbitar i sig: det ska symbolisera de tolv apostlarna och Jesus. Den andra skivan, utan glasbitar, används bara för att torka bort blodet. 

Späkaren själv har ett band knutet kring midjan som hålls av Ecce homo, en symbol för Jesus före sin korsfästning. Den personen här en röd dräkt och bär ett rött kors på sina axlar. Det är ofta en yngre familjemedlem till späkaren. 

Den tredje personen är ofta också en familjemedlem. Den personen har till uppgift att hälla vin över såren för att skydda från infektioner

Under ritualens gång görs stopp vid särskilda platser, ofta de stora kyrkorna och statyer av jungfru Maria. Marken vid de platserna är efteråt fläckade av blod och vin. Efter varje stopp går självspäkaren in i ett litet rum, där han gnider sina sår med avsvalnat kokt vatten med rosmarin. Det ska lindra för huden och stoppa blödningen. 

En närhet till blod

Varje år lockar ritualen människor från andra delar av landet där traditionen med självspäkning har bleknat bort.  

– Det är tydligt att de som kommer hit utifrån attraheras av blodigheten i ritualen, som har gjort den till ett tabu på många håll. Men om man tänker tillbaka så gick vanliga människor till barberaren och lät sig bli återlåtna. Det fanns en närhet till blod förr på ett annat sätt än idag, säger Ferlaino.

Många i staden har blivit allt mer skeptiska till besökarna efter att de har spridit kritiska åsikter efter sina besök. Battista Vaccaro, en 67-årig tidigare självspäkare förklarar att ritualen är så mycket mer än vad man kan se av en kort video eller ens ett kort besök. 

– Om du bara kommer under lördagsmorgonen så förstår du inte vad som ligger bakom det här. När folk intervjuar oss ger de oss inte chansen att förklara hur vi resonerar. De får oss att se ut som galningar och om vi ändå verkar normala så ställer de fler och fler frågor för att hitta något som får oss verka galna, säger han. 

Vännerna bjuder på vin

Trots att ritualen är starkt kopplad till religion, finns det också starkt personliga skäl för en del av deltagarna att späka sig. Dem håller de för sig själva. 

Don Michele Palmeri, pastor i Nocera, säger att för en del av späkarna är ritualen ett sätt att be om hjälp med saker som ligger utanför deras egen kontroll. 

– Späkarna ber om nåd på ett särskilt sätt under ritualen, att bli helade eller botade från sjukdom, hos dem själva, en familjemedlem eller en vän. Om man gör handlingen på rätt sätt, med en rätta tron, då kan den ge tröst och lindring för lidande och ångest som de här människorna känner, i desperationen som finns i sjukdom. 

Ofta lämnar späkaren ett blodigt avtryck av sin hand eller från korkskivan på dörrarna till kyrkorna för att visa på sitt offer. Många lämnar också ett märke på dörrarna till sina vänners hus för att visa vad de är villiga att göra för att hjälpa dem. I gengäld ställer vännerna ett krus rött vin utanför dörren som kan användas för att desinfecera såren. 

Kopplat till starka känslor

Mario Vaccaro, en 48-årig självspäkare, har deltagit i ritualen sedan han var 22 år. Som många andra deltagare har han svårt att beskriva sina känslor under tiden som han genomför ceremonin. Han kan bara berätta att han känner starka känslor på grund av de privata anledningar som gör att han fortsätter delta, år efter år. 

– För mig är det viktigt att traditionen fortsätter, särskilt på grund av den långa historia den har, säger han. 

Trots att Nocera är en av bara tre platser i Syditalien där traditionen lever kvar, är Don Michele säker på att risken är liten att den ska dö ut. 

– Den här traditionen kommer fortsätta, för det finns ännu unga män som förbereder sig för att delta. Den som är Ecce homo idag har redan påbörjat sin mentala vandring längs den här vägen, och om några år blir de själva späkare. Min åsikt är att traditionen alltid kommer leva.