”Här i Grekland hatar folk journalister”

– Jag insåg att det fanns stora problem med mainstreamjournalistiken i Grekland, det behövdes en oberoende tidning, säger han.

På en bakgata i den ökända atenska stadsdelen Omonoia ligger resultatet av idén. Idag sitter runt åttio journalister på Documentos redaktion, och chefredaktör är Kostas Vaxevanis själv. Här gör man ingen hemlighet av sin frustration mot det liberalkonservativa regeringspartiet Ny Demokrati, utan rapporterar flitigt om politisk och ekonomisk korruption.

Av premiärminister Kyriakos Mitsotakis har Kostas Vaxevanis personligen kallats för lögnare och hans tidning avfärdas av regeringsvänliga som vänstervriden tabloidpress. Även inom journalistkåren tycker vissa att han ibland går för långt.

– Han är en intressant kille. Han har gjort riktigt bra arbeten, men han är också superbesatt av premiärminister Mitsotakis, på ett sätt som inte är konstruktivt. Det regnar, det är Mitsotakis fel, det regnar inte, det är Mitsotakis fel, säger en journalist.

Documentos kritiska rapportering kommer inte utan uppoffring, utan har resulterat i att man i dagsläget har omkring hundra stämningar mot sig från politiker och näringslivstoppar.

– Jag hoppas att inte ha samma olycka som [Blomkvist] och dömas till fängelse, säger Kostas Vaxevanis.

”Tusentals timmar”

Hittills har han klarat sig undan Millenium-protagonistens öde: de många rättsprocesserna har slutat med att han friats. Men, berättar Kostas Vaxevanis, stämningarna är både tidskrävande och kostar pengar.

– Vi har förlorat tusentals timmar på att arbeta med rättsfallen. Det har funnits perioder då jag inte sovit på månader, säger han. 

Kostas Vaxevanis beskriver regeringens attityd mot tidningen som ett systematiskt sätt att tysta ned den, ett slags karaktärsmord på honom personligen och på resten av redaktionen.

– De säger att vi fabricerar saker, att vi försöker skapa problem för oskyldiga ministrar. Det är för att vi publicerat många skandaler kring Mitsotakis och hans familj, säger han.

När Documentos annonsering ströps efter Ny Demokratis regeringstillträde lämnade man en helsida tom, förutom en text med följande ungefärliga översättning: “Här skulle vi haft annonsörer om det inte vore för premiärminister Kyriakos Mitsotakis”.

– I parlamentet sa de att Mitsotakis själv ringde upp stora affärsmän och sa att om ni gör reklam i Documento så kommer ni inte att få några statliga medel.

Trots att Kostas Vaxevanis och hans familj vid flera tillfällen utsatts för allvarliga hot på grund av hans framträdande roll i grekisk media, är familjen en av anledningarna till att han fortsätter arbeta.

– Jag har tre barn, jag kan inte ge dem ett korrupt land.

Sämst på pressfrihet

Minnet av tiotalets djupa skuldkris har börjat blekna. Det är till stor del tack vare premiärminister Kyriakos Mitsotakis och Ny Demokrati, som har försökt sig på en rejäl re-branding av landets rykte. Grekland har gått från bråkmakare till mönsterelev i Bryssel och checkar alla EU:s viktigaste boxar. Budskapet? Ett stabilt land, långt från krisårens kaos. Reformerna hyllas internationellt och verkar fungera hemmavid: trots flera skandaler de senaste åren lyckades man bli omvald med stor majoritet 2023, och man blev överlägset största parti i EU-valet.

Men i det ”nya” Grekland rapporteras det också om problem med pressfriheten. För tredje året i rad hamnar Grekland sist i EU, enligt Reportrar utan gränsers årliga bedömning. Grekisk media har de senaste åren skakats av avslöjanden om hur mobiler tillhörande journalister och meningsmotståndare till regeringen övervakats av staten med spionverktyg, en skandal som senare kom att kallas för Greklands Watergate. Amnesty International har rapporterat om attacker mot journalister som bevakar migrationsfrågor. Till detta har ett ouppklarat mord på den i Grekland berömda krimjournalisten Giorgios Karavaz spätt på bilden av ett osäkert klimat. 

Tidigare i år kritiserade en resolution i Europaparlamentet Grekland för bristande respekt för rättsstatliga principer. Samtidigt har den liberalkonservativa regeringen och premiärminister Kyriakos Mitsotakis kallat Reportrar utan gränsers mätning för ”skräp”.

– Vi har en blomstrande press, man får skriva vad man vill i Grekland, sa Mitsotakis 2022, kort efter att Grekland hamnat på plats 107 av 180 i indexet.

Men folkets förväntningar på medierna är desto lägre ställda. Journalistiken har ett sällsynt dåligt rykte i Grekland: i en enkät från 2023 av Reuters Institute svarade bara 19 procent att de har förtroende för medier generellt.

– När jag säger att jag är journalist kan det hända att folk ber mig dra åt helvete, berättar den unga frilansjournalisten Victoras Antonopoulos.

Oberoende medielandskap 

Vid sidan av de större medierna organiserar sig fler och fler grävande journalister i ideella ”indiemedier”. I många fall rör det sig om hemsidor startade av journalister som tidigare arbetat för någon av de etablerade medierna. Medierna kallar sig oberoende, har namn som Inside Story och Reporters United och rapporterar om ämnen som de menar att de traditionella medierna inte utreder ordentligt. Återkommande teman är migration, korruption och klimatfrågor.

Ur detta växer ett slags alternativt medielandskap fram, som på vissa håll verkar vinna större förtroende än de etablerade aktörerna. När tidningar som New York Times eller Der Spiegel skriver om Grekland vänder de sig ofta till någon av dessa medier.

På Reporters United, ett ideellt journalistkollektiv för undersökande journalistik, försöker man nå ut med sin rapportering genom internationella samarbeten, och genom att på den egna hemsidan publicera berättelser som ”har svårt att hitta sin plats i grekisk press”.

En av medarbetarna på Reporters United är Janine Louloudi. Hon har arbetat som journalist i tjugo år. Tidigare arbetade hon på tv-kanalen Mega-TV, som numera ägs av en av Greklands mäktigaste affärsmän, Evangelos Marinakis. Förutom flera nyhetsmedier har han betydande investeringar i grekisk sjöfartsindustri och äger tre fotbollslag, däribland grekiska Olympiakos Piraeus.

– Jag är från Piraeus, men det är svårt att fortsätta heja på dem med den här ägaren, säger Janine Louloudi.

Tjänster och gentjänster

Pressfriheten garanteras i den grekiska grundlagen, men enligt Janine Louloudi finns det i praktiken många begränsningar för journalister. Hon beskriver förhållandet mellan mediahusen, annonsörerna och den politiska eliten som ett slags klientelism, med tjänster och gentjänster.

– Det är en väldigt restriktiv miljö för undersökande journalistik. Det finns berättelser som inte kommer fram på vanlig tv, såvida det inte finns ett agg mellan regeringen och ägaren, säger hon.

Stavros Malichudis, som är chefredaktör för det webbaserade nyhetsmediet Solomon, har en liknande uppfattning om politikens och näringslivets inblandning i journalistiken.

– Annonsmarknaden fungerar så här: jag ger dig pengar, varför skriver du illa om mig?

Som exempel tar han en utredning hos Solomon som publicerades i maj, ett kritiskt reportage om några av Greklands största bolag. Det var en kollega på ett av de större mediehusen som kontaktade Solomon för att förmedla en källa som hon inte kunde använda på sin egen arbetsplats. Genom den tyska nyhetsredaktionen Correctiv hade hon fått tillgång till en databas som analyserar stora företags klimatutsläpp.

– Hon sa att hon inte kunde pitcha den för sina redaktörer, eftersom alla de företag som berörs är stora annonsörer. Så hon frågade om vi ville publicera storyn på Solomon. Vi har inga annonser, vi har inget att förlora. Andra kollegor kan inte. De vill, de har kompetensen, men de kan bara inte, säger Stavros Malichudis.

Denna typ av självcensur menar han är resultatet av att journalister till slut lär sig vad som är tillåtet och inte tillåtet att skriva om.

– Det mest effektiva sättet är att den här processen internaliseras i journalisterna, säger han.

Att en betydande del av mediamarknaden i Grekland ägs av ett fåtal affärsmän med kopplingar till politiken är en av anledningarna till den låga placeringen på pressfrihetsindexet. Pavol Szalai, som är chef för Reportrar utan gränsers EU- och Balkansektion, bekymrar sig över att ägarna lägger sig i det redaktionella arbetet.

– Ägarkoncentration är inte ett problem i sig, det är intervenerande ägare som är problemet, och att ägarna har intressekonflikter, säger han.

Bara krypterade samtal

Stavros Malichudis kommer ut från ett möte på Stavros Niarchos Foundation – ett kulturcenter grundat av familjen Niarchos, en av de historiskt mest inflytelserika redarfamiljerna i Grekland. Det är ljust, polerat och modernt. Flera gånger i timmen dansar en fontänshow i den avlånga bassäng som löper längs hela byggnadskomplexet. På sätt och vis är det en perfekt illustration av det nya, pålitliga Grekland som regeringen vill framhäva internationellt. Men Solomons chefredaktörs berättelse rimmar desto sämre med den bilden.

2022 rapporterade Reporters United att Stavros Malichudis och ett tiotal andra journalister och politiska motståndare blivit övervakade med det israeliska spionverktyget Predator. Det framkom att hans mobil under flera månader avlyssnats av grekisk underrättelsetjänst. Avslöjandet var en del av den avlyssningsskandal som, internationellt och i mindre grekiska medier, kommit att kallas för Greklands Watergate. Enligt regeringen avlyssnades Stavros Malichudis av “skäl som rör den nationella säkerheten”. Han kan fortfarande bara spekulera om motivet, men avlyssningen skedde samtidigt som han arbetade med ett reportage om en tolvårig syrisk flyktingpojke.

– Jag blev jätterädd. Det var väldigt tufft under något år efter avslöjandet. Bara att ringa någon kändes svårt, berättar han.

Sedan dess använder han bara det krypterade chattverktyget Signal.

– Ibland slår det mig: jag bor i en demokrati 2024, varför ska jag bara kunna kommunicera på Signal?

Trots avlyssningen har Stavros Malichudis inte slutat rapportera om situationen för flyktingar i Grekland. Efter skeppsbrottet i Pylos i juni 2023, när den överlastade fiskebåten Adriana sjönk utanför grekisk kust och 600 migranter miste livet, var Solomon ett av de nyhetsmedier som grävde i omständigheterna kring olyckan. Undersökningarna, som visade hur grekisk kustbevakning på olika sätt förvärrat situationen, tilldelades senare Daphne Caruana Galizias journalistpris av EU-parlamentet.

Även Janine Louloudi var på plats i Pylos efter olyckan som väckte stor internationell uppmärksamhet. Hon menar att det var anmärkningsvärt många utländska reportrar och små grekiska nyhetsmedier där. Samtidigt, säger hon, verkade intresset svalt från de större grekiska medierna.

– Det var tydligt att de stora tidningarna inte skulle göra mer djupgående rapportering om det, säger hon.

Även Pavol Szalai på Reportrar utan gränser understryker att migrationen är ett särskilt känsligt ämne i grekisk media. Han menar att svårigheterna för media att bevaka situationen vid gränsen inte bara är ett grekiskt problem, utan ett europeiskt.

– Det ligger både i det grekiska och europeiska allmänintresset att det rapporteras om flyktingsituationen, inte minst för att Grekland tar emot stora EU-pengar för att hantera migrationen.

”Vi är inte ensamma”

Det är onsdag eftermiddag på Romantso, ett kulturcenter mitt i Aten. Några trappor ned från Reporters Uniteds kontor ligger ett gammalt tidningstryckeri som numera inhyser ett café, en livescen, och samarbetsutrymmen för journalister och konstnärer. Runt om i lokalen sitter journalister vid sina laptops och dricker freddo espresso, det ofta söta grekiska iskaffet, och några studenter förbereder talepunkter inför en skoldebatt om journalistik. Dagen därpå arrangeras en dokumentärfilmsfestival med unga kvinnor i branschen.

Janine Louloudi menar att Romantso erbjuder en välkomnande och stöttande miljö för undersökande journalister.

– Det är en slags hub, en plats där vi kan stötta varandra, mötas och dela berättelser, och hjälpa varandra med artiklar, säger hon.

Janine beskriver att det finns en känsla av gemenskap bland de grävande journalisterna som står utanför de regeringsvänliga medierna. När Reporters United stämdes av premiärministerns brorson, i samband med en publicering om avlyssningsskandalen, dök många kollegor från andra medier upp på rättegången.

– Det var upplyftande att se hur många mindre undersökande reportageteam, tidningar och webbplatser kom för att stötta oss. Det fick oss att känna att vi inte är ensamma i detta, säger hon.

Också på Solomon har man upplevt denna typ av solidaritet, i samband med den förvärrade situationen för journalister har de fått mer stöd från allmänheten. För Stavros Malichudis är det en av anledningarna till att han orkar fortsätta.

– Här i Grekland hatar folk journalister, så när man ser att folk tror på arbetet vi gör … då kan man inte ge upp, det måste man leva upp till, säger Stavros Malichudis.