Richard Ssejjoba sitter i en hög av gamla skor. Det mörka rummet har varit hans arbetsplats i snart två decennier. Han hoppade av skolan tidigt och andrahandsmarknaden blev vägen in i arbetslivet. Idag köper han säckar med skor från Europa, Filippinerna och Kina. För varje säck betalar han mellan 25-50 0000 shilling, 65-130 kronor. Priset beror på ursprungsland och kvalitet. Varje säck innehåller ett 60-tal par skor som han rustar upp och säljer vidare. En stor utmaning för både importörer och kunder som Ssejjoba är att de inte är någon garanti för kvaliteten på skorna. Ingen vet exakt vad som finns i säcken förrän den är betald och öppnad.

– Tidigare var detta bra business, men kvaliteten på skorna blir allt sämre. Eftersom jag inte har kapital att investera i ”klass a-kvalitet” så får jag dåliga produkter. Det är inte ovanligt att nästan hälften av skorna är i så dåligt skick att de måste slängas, säger han.

Skoförsäljaren, som också är ordförande för marknaden, pekar på några stora säckar. I de sprängfulla påsarna ligger nästan 100 kilo skor som ska till soptippen.

– Det är inte bara kvaliteten som är dålig. Många säckar innehåller något vi kallar för ”chongo”. Det är skor där ena foten saknas, säger Ssejjoba.

Ssejjoba är en av tiotusentals ugandier som lever på mivumba – det är namnet för begagnade kläder på språket luganda. Enligt många källor är Owino Östafrikas största marknad. Ingen vet exakt hur många som jobbar här, men det sju hektar stora området har runt 50 000 säljare och några hundra tusen besökare varje dag.

”Afrika är västvärldens soptipp”

Mer än 70 procent av de kläder som doneras globalt hamnar i Afrika, enligt Oxfam. Bara Uganda importerar tusentals ton ­begagnade textilier varje år och över 80 procent av ­kläderna som säljs i landet är begagnade från andra länder. Siffror från USA:s ­internationella handelskommission visar att det östafrikanska landet tar emot omkring 1 500 ton begagnade kläder från USA, medan ytterligare 2 000 ton kommer från Kina och Europa, enligt en artikel i tidningen The East African från 2018.

Second-handbutiker och välgörenhetsorganisationer i västländer säger att klädexporten bidrar till fattigdomsbekämpning och skapar jobb, men industrin har många mörka sidor.

Idag står kläd- och skoindustrin för mer utsläpp av växthusgaser än alla flyg- och båt­transporter tillsammans. Produktionen ­kommer att fördubblas till 2030, enligt FN. Varje år köper vi svenskar omkring 13 kilo ­textil per år. Åtta kilo av dessa, ofta fullt ­kapabla plagg och textilier, hamnar i hushållssoporna. 90 procent av kläderna vi skänker till välgörenhet hamnar utomlands. Stora delar av kläderna är i så dåligt skick att de hamnar på soptippen.

Skoförsäljaren Ssejjoba beskyller både avsändarländerna och de ugandiska myndigheterna för den låga kvalitet som kommer in.

– Det borde vara förbjudet att skicka kläder som är så dåliga att de måste slängas. Ugandiska myndigheter borde kontrollera importen noggrant, men sanningen är att de inte bryr sig så länge de får in tullavgiften, säger han.

Även miljöaktivister är missnöjda och oroliga.

– Varje gång jag går ut och plockar skräp hittar jag massor av gamla kläder som ligger i naturen. Det är tragiskt att västländer använder Afrika som avfallsplats för sina oönskade föremål. Vår natur betalar ett högt pris för det, säger Patience Nabukalu som är miljö­aktivist och medlem i organisationen Fridays4Future Uganda.

Exporterar bomull

Uganda har något av världens finaste bomull och naturprodukten var en gång landets ledande import. Det gick bra för landets textilindustri under Idi Amins tid på 1970-talet. Bomull var då Ugandas ledande exportprodukt. Utvisningen av landets asiater, som ledde textilindustrin, blev början på branschens undergång. 1970-talets turbulenta politik, i kombination med 1990-talets ekonomiska liberalisering och konkurrensen med Kina, gjorde second hand-industrin till vad den är idag. Idag finns bara två textilfabriker kvar i landet och endast 5 till 10 procent av den ugandiska bomullen konsumeras lokalt. Resten exporteras i råform till länder som Indien och Kina.

– Det tragiska är att bomullen vi producerar i Uganda hamnar i asiatiska länder där de blir till textilier som sedan exporteras tillbaka till Uganda, säger Aaron Wanyama som är professor och leder fakulteten för textil och läderteknologi vid universitetet Kyambogo i Kampala.

Han menar att landet har potential att satsa på en egen textilindustri, men att det finns stora utmaningar förknippade med utvecklingen.

– Det saknas både lokal kompetens och investerare i sektorn. Dessutom har höga materialkostnader, skatter och kontroversiella statliga riktlinjer hämmat utvecklingen, säger Wanyama.

Uganda har vidtagit flera åtgärder för att få fart på sin egen textilindustri, bland annat utvecklingen av ”The National Textile Policy” från 2009. Trots förändringsviljan har importen av kläder från utlandet fortsatt att växa. Enligt flera källor, inklusive en rapport från Economic Research Policy Center, har Ugandas import­utgifter för begagnade kläder från utlandet femdubblats, från 27,4 miljoner dollar 2001 till 137 miljoner dollar 2016. Landet importerade andrahandskläder till ett värde av 27,4 miljoner dollar 2001, vilket växte till 36 miljoner dollar 2005 och 102 miljoner dollar 2015.

Hotade med sanktioner

De östafrikanska länderna, inklusive Kenya, Uganda, Tanzania, Rwanda och Burundi, kom 2015 med en plan för att förbjuda import av begagnade kläder som en del av EAC:s (East African Community) strategi för att öka industrialiseringen. Bara Rwandas president Paul Kagame lät sig inte skrämmas av USA:s hot om sanktioner: USA hotade med att revidera handelsfördelarna, som EAC:s medlemsländer har enligt ”African Growth and Opportunity Act”, Agoa, om de införde importförbud för begagnade kläder.

Agoa ger tullfritt tillträde till den ­amerikanska marknaden för 6 500 exportvaror i utbyte mot att USA får skicka begagnade kläder till länder i Afrika söder om Sahara.

Trots många års diskussioner om att ­stoppa importen finns det för närvarande lite som tyder på att Uganda kommer att genomföra förbudet.

– Dagens textilindustri klarar inte av att möta konsumenternas behov. Dessutom är det väldigt få som har råd att köpa något annat än begagnade kläder. Det är också fakta att de ugandiska myndigheterna tjänar ­miljarder på industrin, säger professor ­Wanyama.

Tullavgifter och mutor

Klädimportören Ramadan Ntale arbetar på ett lager på Owino-marknaden där han har importerat kläder sedan 2013. Han säger att en av huvudutmaningarna som importör är landets ständigt ökande tullavgifter. I dag importerar han i snitt två containrar med kläder i månaden. En container innehåller runt 600 balar med kläder. Varje bal väger 45 kilo. Han tar fram ett dokument från den senaste importen som visar att han betalat runt 90 miljoner shilling, cirka 230 000 kronor, för en container med kläder från Kina.

– Importtullarna har ökat kraftigt de senaste åren, samtidigt blir kvaliteten på kläderna sämre. Skattemyndigheten tar inte hänsyn till att stora delar av de importerade kläderna är i så dåligt skick att de måste slängas. De vill bara ha sina pengar, säger Ntale.

Han nämner korruption som ett annat stort problem.

– När containern väl kommer till Uganda är det inte ovanligt att de anställda vid tullverket kräver så mycket i mutor att det tar tid att få ut leveransen.

Det finns inga exakta siffror på hur många containrar med kläder som ­anländer till Uganda varje dag, men importörer ­uppskattar att det kommer flera hundra i månaden.

– Om en container ger 25 000 dollar till staten är det lätt att förstå att det här är en lukrativ affär, säger Ntale.

Importören och skoförsäljaren Richard Ssejjoba har under sina 20 år i industrin tänkt att sluta många gånger. Men det är flera orsaker som gör att han förblir i de mörka rummen på Owino-marknaden. Ugandas höga ungdomsarbetslöshet innebär att kampen om jobben är enorm, speciellt i urbana områden. För Ssejjoba, som avslutade skolgången tidigt, är chansen att få ett bättre jobb minimal.

– Det är ett hårt arbete och jag har slitit hela mitt liv. Samtidigt är jag tacksam för att marknaden gör det möjligt för mig och ­familjen att överleva, säger han.