Här fruktar alla att hatet kan förvandlas till fullt krig

– Det var längesedan just de här ringde, säger han innan han trycker fram samtalet.

Över telefonen hörs en mansröst säga att en person som skulle leverera mat till en armenisk militärpostering nära gränsen mot Azerbajdzjan är försvunnen. Hans bil har hittats vid sidan av vägen och ingen vet var han är.

Nu ringer civila runt till varandra för att fråga om nummer till anhöriga eller nya uppgifter. Allt för att lokalisera honom.

Vare sig armeniska försvarsmakten eller medier har rapporterat om saken än. Ingen vet vad som har hänt.

– Du får ursäkta, jag måste ringa några samtal, säger Hakob Arshakyan.

Samtidigt som han letar efter numren i sin telefon så räcker hans vän fram den andra telefonen mot borgmästarens öra. En annan person ringer i samma ärende.

***

 Oron är möjligen särskilt märkbar för att de är i Shurnukh. Denna by som fram till kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan hösten 2020 var lugn och nästan bortglömd har nu blivit en gränsstad.

Den var bara ännu en samling hus längs huvudvägen som leder mellan norra och södra Armenien.

I dag bor borgmästaren i administrationsbyggnaden i brist på andra platser. Han och hans fru delar yta med kontorsplatsen.

Byn som ligger på båda sidor av huvudvägen delades itu när azerbajdzjanska soldater intog den i december 2020. Borgmästararens familj var en av 13 som fick ett par dagar på sig att flytta till andra delar av byn.

Genom fönstret från administrationsbyggnaden ser man vägen. På andra sidan är de azerbajdzjanska militärposteringarna.

***

Ett par timmar tidigare satt vi i bilen för att komma till Shurnukh.

Fram till nyligen fanns det bara en väg dit. Man behövde särskilda tillstånd för att köra på den gamla huvudvägen, som numera inte används mer än absolut möjligt.

På dess östra sida har Azerbajdzjan kontroll. På dess västra sida har Armenien kontroll. Själva vägen patrulleras av ryska fredsbevarande trupper.

Som journalist måste man ha särskilda tillstånd för att komma till Shurnukh. Ett tillstånd som många vittnar om blir allt svårare att få.

Den armeniska säkerhetstjänsten säger först att vi har tillstånd att köra på vägen. Vid kontrollstationen, där de kollar pass och dokumentation, ändrar de sig plötsligt och instruerar oss att köra tillbaka en timme för att ta den nya vägen till Shurnukh som leder genom bergen.

Kanske är det kopplat till samtalet om den försvunna personen som borgmästaren i Shurnukh tog emot.

Det kan också vara kopplat till den azerbajdzjanska presidenten Ilham Alijevs senaste utspel. Ett par dagar tidigare har han sagt att om Armenien inte går med på Azerbajdzjans villkor, så kan inte armenierna förvänta sig att leva i frid.

I azerbajdzjanska regimtrogna medier har därtill retoriken varit upptrissad. Tidningen Caliber, som anses vara nära kopplad till azerbajdzjanska underrättelsetjänsten, har pumpat ut nyheter i sina sociala medier om att Azerbajdzjan planerar en invasion av Armenien.

Flera azerbajdzjanska diplomater har spridit smädelser mot landet. En av dem, Azerbajdzjans chef för EU-sändebudet Tural Ganjali, har twittrat att Armenien är ”Huyastan” i stället för ”Hayastan” (Armenien på armeniska). Huy är ”kuk” på ryska.

Den armeniska sidan har legat lågt. Premiärminister Nikol Pasjinjan har uttryckt oro för en förestående invasion.

***

Konflikten mellan länderna sträcker sig långt tillbaka i tiden. Den kan sammanfattas med att det är två folkrättsliga principer som är tänkta att samverka, men som i principen har kommit att bli politiska motpoler.

Den ena handlar om armeniernas rätt till självbestämmande i Nagorno-Karabach. Den andra om Azerbajdzjans territoriella integritet.

FN:s säkerhetsråd uppdrog 1992–1993 åt parterna att sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att genom dessa principer komma fram till en gemensamlösning. Efter 26 år av förhandlingar avbröt Azerbajdzjan dem med att anfalla Nagorno-Karabach som sedan Sovjetunionens fall varit de facto självstyrande.

Kriget slutade 44 dagar senare med att Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland undertecknade ett avtal om eldupphör. Det innebar att armenierna i Nagorno-Karabach förlorade kontroll över två tredjedelar av de territorier som man tillförskansade sig på 1990-talet och att Ryssland numera har 2 000 fredsbevarande trupper på plats i regionen.

Sedan den 12 december blockerar Azerbajdzjan den enda väg, Latjinkorridoren, som leder mellan Armenien och den icke-erkända republiken Nagorno-Karabach. Internationella domstolen i Haag har konstaterat att det bryter mot det avtal om eldupphör som gäller från november 2020.

Ordern som Haag utfärdade den 22 februari är tydlig i all sin enkelhet: att Azerbajdzjan ska göra allt i sin makt för att garantera obehindrad rörlighet genom Latjinkorridoren.

Det har inte skett. I stället har retoriken från Azerbajdzjan ökat och bara i mars har ett nästan ett tiotal brott mot vapenvilan noterats.

*** 

I Shurnukh befinner vi oss på gränslandet till ett nytt krig.

Genom fönstret pekar Khachik Beglarian på sitt förra hus. Han har slutat titta på det, som han brukade göra, berättar han.

– Det är inte lönt, säger han. Dessutom gjorde jag inte allt för att försvara huset från turkarna. Jag borde ha gjort mer. Mycket mer. Det var sista gången som vi ska behöva flytta på oss för dem. Om de försöker ta vårt hus igen blir det en kamp på liv och död.

Han är en sammanbiten när han pratar. Det finns ingen anledning till att misstro vad han menar.

I Armenien benämner de flesta sina azerbajdzjanska grannar som ”turkar”. Azerbajdzjaner är ett turkfolk och politiskt står Azerbajdzjan och Turkiet nära varandra. Ilham Alijev och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan upprepar ofta frasen ”två länder – ett folk” för att beskriva relationen.

– Om inte vi stoppar dem så kommer det inte finnas något Armenien längre, säger Khachik. Om inte vi bor kvar här i Shurnukh, så kommer inte våra barn ha någon mark att existera på.

Han son är knappa året gammal och är i färd med att lära sig stå på benen. Det är trots att han inte lärt sig att krypa framåt än. Bara bakåt. Khachik och hans fru Suzanna skrattar åt saken.

– När han blir tillräckligt gammal ska jag lära honom att använda geväret, säger Khachik.

I en vrå i huset har han en kalisjnikov som han köpt för mark som han av en händelse sålde bara ett par månader innan kriget började 2020.

Frun Suzanna är språklärare på den lokala skolan. Hon skakar på huvudet när mannen pratar om att lära sönerna skjuta med vapnet, men sanningen är att de inte är ensamma om att resonera liknande.

I skolan finns ett helt klassrum tillägnat åt att lära upp barnen i att använda vapen. I Armenien är vapenträning en del av den obligatoriska undervisningen och i gränsbyarna, så som Shurnukh, tar man det på större allvar än i huvudstaden Jerevan, berättar Suzanna.

– Här är det ju ett hot på riktigt. I Jerevan känns det som om de inte förstår att de måste ta hand om byarna för att bibehålla säkerheten i Armenien. Vi gör så mycket för landet, men får så lite tillbaka, säger hon uppgivet.

Hon syftar på att skolan liksom samhället är gravt eftersatt. Skolböckerna ser ut att vara från sovjettiden och fattigdomen är tydligare här än i storstaden.

***

Den upptrappade retoriken från Azerbajdzjan är lik den som föregick invasionen av Armenien den 12–14 september i fjol. Under tre dagar föll robotarna över Armenien och den azerbajdzjanska armén intog 41 000 kvadratmeter armeniskt territorium, som landet fortfarande ockuperar.

Krigsbrotten som begicks under de två ödesdigra dagarna har av erfarna krigskorrespondenter beskrivits som de värsta som de sett.

Det är en indikation på vad som kan vänta Armenien om kriget börjar igen.

De begångna krigsbrotten kan möjligen ses i ljuset av vad EU-parlamentet i en fördömande resolution från februari 2022 beskrivit som ”strukturellt statsunderbyggt hat mot armenier”.

Azerbajdzjan menar att det inte finns någon fast gräns mellan länderna efter kriget 2020, och hänvisar till att det behövs en gränsdragningsförhandling.

Omvärlden har fördömt retoriken från Azerbajdzjan. EU agerade snabbt på Armeniens förfrågan och beslutade att utöka sin civila obersvationsinsats i Georgien till att även innefatta Armenien. Fram till 2025 har de uppdrag att agera den politiska mekanismens ögon på marken för att dokumentera oegentligheter.

Men EU:s signaler gentemot Azerbajdzjan är bångstyriga.

Å ena sidan fördöms Azerbajdzjans agerande upprepade gånger av så väl EU-parlamentet som EU-kommissionen.

Å andra sidan sluter EU nya handels- och gasavtal med Azerbajdzjan. Den 17 juli undertecknade EU-kommissionens Ursula von der Leyen ett avtal med att Azerbajdzjan om att fördubbla gasimporten från landet.

Under invasionen i september 2022 underströk EU-kommissionens Josep Borrell att ett fördömande från dem inte på något sätt riskerar de nya gasavtalen.

I november blev det tydligt att avtalet inte skulle hållas om inte Azerbajdzjan börjar importera gas från Ryssland. Med andra ord: Azerbajdzjan har blivit en mellanstation för att rysk gas ska nå Europa.

Azerbajdzjan rankas därtill av Freedom House som mer auktoritärt än båda grannländerna Ryssland och Iran. Konfliktbevakningsorganisationen Crisis Group pekar ut konflikten i Nagorno-Karabach som den konflikt som den näst mest angelägna, efter Ukraina, att hålla span på under 2023.

*** 

Borgmästaren Hakob Arshakyan är uppgiven när han inte får tag på den försvunna personen.

– Det kunde lika gärna ha varit en här ifrån Shurnukh, säger han. Det är ingen skillnad mellan om det är en grabb från 50 kilometer härifrån eller om han är härifrån. Vi måste hålla ihop och varje försvunnen person är en tragedi.

Det börjar spekuleras i om azerbajdzjanska trupper kidnappat brödleverantören.

– Det var två bilar som körde mellan kontrollstationerna. Den ena kom fram. Den andra kom inte fram. Gud förbjude om de (Azerbajdzjan) tagit honom.

Efter vi lämnat Shurnukh publicerar armeniska försvarsmakten nyheten att en person försvunnit i bergsdimmorna. Ryska gränspatruller åker ut för att leta efter honom. Det är vanligt att de åker i stället för armeniska trupper, i och med de har en fredsbevarande insats.

Snart publiceras bilder på att ryssarna blivit beskjutna. Två soldater rapporteras ha skadats. Dagen efter avlider den ena.

EU-missionen rapporterar inte om händelsen. De meddelar den azerbajdzjanska sidan sju dagar innan varje uppdrag för att undvika risker, liksom den ryssarna råkade ut för.

Två dagar senare rapporterar armeniska försvarsmakten igen. Mannen är återfunnen.

Denna gång var det ingen fara. Men kort därefter rapporterar både den armeniska och den azerbajdzjanska sidan att en armenisk soldat skjutits till döds.