Här exploateras gruvarbetare – medan turisterna kan ta sina Instagrambilder

Nere i kratern är svavelångorna svåra att stå ut med. Alla hostar och det svider i ögonen, även för oss med skyddsmask. Att ta sig upp till vulkanen Kawah Ijens topp, ned i dess krater och tillbaka till vulkanens fot tar runt sju, åtta timmar. Klockan är tre på natten och det regnar – ändå är många på plats.

Vi har vandrat ett par timmar från nationalparkens ingång där inga fordon är tillåtna. Många arbetare har i sin tur cyklat dit och sedan gjort samma vandring. De flesta bär ingen mask alls, några har knutit en sjal över munnen, en av dem drar ned sin mask till hakan medan han arbetar i svårandad luft.

– Filtret är gammalt, det hjälper inte, förklarar han och tillägger att han inte har tid att prata förrän “efteråt” – om sex timmar.

– De flesta har inte råd med mask alls och har de en har de inte råd att byta filter. När ångorna är så här starka händer det att de hostar så svårt under arbetet att de kräks men ändå fortsätter, säger Suleyman Ahmedi.

Ingen kräks men flera hostar när Dagens ETC är på plats. Enligt Suleyman är kronisk hosta en typisk åkomma som i princip alla här lider av.

Gruvarbetarna i Kawah Ijen lever sällan längre än till 65, många rapporteras dö redan i 50-årsåldern även om det inte finns officiella siffror på det.

– Fråga mig, det handlar om mina grannar och min familj. Min morbror var 54 när han dog med lungproblem, säger Suleyman Ahmedi som bor i en gruvarbetarby några kilometer från vulkanens fot.

Minst 75 arbetare har dött i olyckor under de drygt fem decennier gruvdriften här har pågått. Senast förra året när ett skalv bildade en tsunamiliknande våg i den giftiga sjön och drog med sig en arbetare. På 70-talet bildades en gigantisk bubbla i sjön som dödade elva. Många har fallit svårt på de hala stenarna – när det regnar, som i natt, är kraterväggarnas stenar hala, en del är lösa och det finns inget räcke. Hundratals har drabbat av svåra brännskador och nästan alla får deformerade kroppar av det tunga bärandet.

En och annan turist har också förolyckats, ofta med anledning av farliga kläder i kombination med våghalsiga selfies.

Det kinesiska gruvbolaget PT Candi Ngrimi har licensen att utvinna svavel i gruvan – men slår sig fritt från ansvar genom att inte anställa utan köpa svavel per kilo. Arbetarna har ingen försäkring, ingen arbetstrygghet och får betala själva för eventuell skyddsutrustning.

Deras huvudsakliga uppgift under de timmar de tillbringar i kratern är att extrahera svavel som bildas vid den sura sjöns strand. Gaserna fångas upp och leds sedan i flytande form genom ett omfattande rörsystem. Där kyls de ner och stelnar – och gruvarbetarna hackar dem i mindre bitar för hand. Det skadar deras hud.

– De får betalt per kilo svavel av det kinesiska företaget och har ingen garantilön. De brukar gå ned två vändor om dygnet, hackar och bär upp mellan 70 och 90 kilo åt gången som de sedan säljer för mellan tolv och 15 dollar totalt, berättar Suleyman.

De omänskliga arbetsförhållandena för gruvarbetarna i Kawah Ijen är ingen nyhet. För mer än 30 år sedan gjorde den franska journalisten Nicolas Hulot (sedermera fransk miljöminister) ett stort reportage härifrån vilket inte ledde till någon förändring – utöver att franska turister sedan dess vallfärdar hit. Det har gjorts dokumentärfilmer och reportage av CNN, BBC och otaliga internationella medier. Inget har förändrats. Arbetarnas arvoden har stagnerat. De cigaretter och den lilla dricks turister sticker till dem gör ingen större skillnad.

Svavelutvinningen i världen idag kommer till 98 procent från gas- och oljeraffinaderier som, för att få tillstånd att verka, enligt lag måste utvinna svavel med säkra processer. Det ställs krav på att fossila bränslen ska avsvavlas av miljöskäl. Deras svavel är också renare än det som utvinns från naturliga vulkangruvor – och Kawah Ijen är en av få sådana på världsmarknaden.

Men det är billig svavelbrytning för det kinesiska företaget, som dessutom skryter på sin hemsida om hur naturlig processen är – detta är minsann inte en plats för fossilindustrin, utan tvärtom ett alternativ till densamma, för "den gröna framtiden”.

Gruvans svavel används till olika produkter i Indonesien – som tändstickor, där tidigare svenska Swedish Match samarbetat med javanesiska svavelindustrin, samt till “vulkaniseringen” av cykel- och bildäck – som, efter palmolja, hör till den största importen från Indonesien till Sverige och EU.

Många organisationer, som Indonesiska rådet för etisk turism (IICD), anser att det vore önskvärt om vulkanen i framtiden enbart skulle vara ett turistmål och sluta vara en gruva med slavliknande arbetsförhållanden.

– Arbetarna kommer inte att organisera sig och kräva rättigheter, för om exploateringen stoppas förlorar de bara sin inkomstkälla, det är allt. De kommer att fortsätta leva i fattigdom, säger Suleyman Ahmedi.

Han menar att turismen, för dem som inte talar engelska, är en begränsad inkomstkälla. Med ett undantag: flera före detta gruvarbetare erbjuder idag sina vagnar, som de tidigare använde för att frakta svavel, för ett annat skadligt och otryggt jobb i turismens tjänst, nämligen att för småpengar dra turister uppför den tre kilometer långa branten till kraterns kant. Vandringen i leran är tuff även utan släpkärra med mänsklig last.

– Lamborghini, Ferrari! ropar de.

För 500 rupiah, cirka 300 kronor – ett pris som ofta prutas ned till 200 och som delas mellan tre bybor – kan unga, friska turister med dyra vandringskängor slippa anstränga sig överhuvudtaget för att ta sig upp och ned för vulkanen.

Männen som hjälps åt att dra upp turisterna är märkbart fysiskt tagna av arbetet: de frustar, svettas och grimaserar.

– Jag var trött, hade ont i benen och det är mycket pengar för dem, de är vana att gå upp och ned, starka, säger franska Sylvie, 26, som tillsammans med sin kompis Aurélie prutat ned en ”skjuts” uppför berget i natten.

De vill dock inte vara med på bild. På vägen upp och ned för vulkanen räknar Dagens ETC till 43 turister som betalat för lift upp eller ned eller både och. Bara Sylvie och Aurélie vill överhuvudtaget svara på frågor om saken.

Mustar Safwi, 39, som jobbar i svavelgruvan berättar att han erbjöd “taxi” en period men nu har återgått till gruvarbetet.

– Det var minst lika tufft men inkomsterna var mindre förutsägbara. Vissa nätter ville ingen ha skjuts och det blev inga pengar. Jag kan kontrollera tyngden bättre med svavlet, olika väderförhållanden gör föret för vagnarna olika varje dag och jag sträckte musklerna, berättar han och tar sig på ryggen.