I en kaotisk sal med odiskade tallrikar i ett hörn tas jag emot av ledarna, två killar och en tjej, också de i blåvita uniformer, som förklarar att ockupationen av skolan, som ­redan har pågått i över en månad, inte kommer att hävas förrän myndigheterna gått med på deras krav.  

– Grundkravet, förklarar de, är bra och ­gratis utbildning för alla. 

De är fruktansvärt allvarliga. 

Det är augusti 2011 och just då tror de nog inte ens själva att de någonsin ska segra. 

Men det gjorde de. 

Det är ingen slump att den innersta kärnan i den regering som snart tar över i Chile består av ledare från den intensiva och ihållande studentrörelsen kring 2011. Och redan nu kan man med säkerhet säga att den nya konstitution som chilenarna ska rösta om i juli kommer att garantera gratis och bra utbildning för alla. Just det som var målet för studentrörelsen. 

Det var Augusto Pinochet som förvandlade utbildningen till en konsumtionsvara. Före kuppen 1973 hade Chiles offentliga utbildningssystem, i all sin otillräcklighet, rykte om sig att vara Latinamerikas bästa. Det var gratis och höll hyfsat bra nivå. Medelklassfamiljer på hela kontinenten skickade sina barn för att gå i gymnasiet och på universitetet i Chile. Jag har under åren träffat högt uppsatta politiker runt om i Latinamerika som studerat i Chile. Och som berättar om det som några av de bästa åren i deras liv.

Det innebar naturligtvis inte att allt var frid och fröjd. Elev- och studentkampen har alltid varit en levande del i chilensk politik. Violeta Parras underbara sång ”Me gustan los estudiantes” (”Jag gillar studenterna”) från början av 1960-talet är en liten fingervisning:

Jag gillar studenterna

de är som jästet

i brödet som kommer ur ugnen

för att med all sin arom

mätta den fattige...

Det är glad sång, en zamba, fylld av livslust, en hyllning till kunskap och till studenternas vägran att underordna sig överheten. 

Men den sång som representerar de senaste åren studentkamp har ett annat tonfall. ”El baile de los que sobran” (”De överflödigas dans”) med rockgruppen ”Los Prisioneros” är en bitter sång om att känna sig lurad, en vittnesbörd om att inte få plats, att vara överflödig.

Sången fångade essensen i militärens utbildningsreform långt innan samhället i stort hade upptäckt det – utslagningen, segregeringen, skapandet av en pervers apartheid.

Det säger Tomás Pizarro, som från sin position som lärare deltagit i många kapitel av elev- och studentkampen.

– Man ska komma ihåg, fortsätter han, att det fanns många som hade illusioner om den utbildningsreform som militären genomförde.

– Det var under diktaturens höjdpunkt, ekonomin gick hyfsat och allt fler förfördes av möjligheten att konsumera tack vare lätt­åtkomliga krediter.

Den enkla grundtanken i reformen var att privatisera utbildningen, på samma sätt som allt annat. Att förvandla den till en konsumtionsvara som såldes och köptes på en fri marknad, och där staten stod på säljarens sida. Statliga skolor såldes ut och förvandlades till privata friskolor som fick skolpeng av staten och rätt att ta ut så mycket vinst ägarna beslutade om. De skolor som blev kvar fick kommunerna ta hand om. Samtidigt öppnades universitetsutbildningen också för privata initiativ. De traditionella universiteten som tidigare varit gratis blev tvungna att införa höga månadsavgifter eftersom de nu själva måste bära sina kostnader. 

Kombinationen av friskolor och nya privata universitet som inte krävde högskoleprov och hade lägre avgifter än de traditionella, gjorde att tusentals familjer för första gången kunde sända ett barn till universitetet. Till det bidrog också ett system med banklån med statlig garanti. Det gav en känsla av dynamisk social mobilitet.

Men snart visade det sig att de flesta av de nya privata universiteten höll usel akademisk nivå och att flera av deras utbildningar var konstruktioner utan motsvarighet på arbetsmarknaden. Och banklånen med statlig garanti hade så höga räntor att många familjer inte klarade av avbetalningarna och var tvungna att sälja sina hem på exekutiv aktion för att kunna betala.

Tomás Pizarro berättar att konkurrensen mellan friskolorna gjorde att de 20 procent av eleverna som gjorde sämst ifrån sig på de nationella proven i sjunde klass, rutinmässigt helt enkelt kastades ut, relegerades.

På så sätt fick man upp medelvärdet på det nationella provet, Simce, vilket var det ­viktigaste vapnen i konkurrensen om elever.

Men friskolorna använde sig också av olika slags diskriminerande uttagningsmetoder för att få en så homogen elevkår som möjligt.

– I själva verket, hävdar Tomás Pizarro, blev segregeringen inom utbildnings­väsendet ännu större än ute i samhället. Det fanns naturligtvis undantag, men i stora drag kunde man vara säker på att i skolan nästan enbart frotteras med andra från samma sociala ­situation som man själv. De andra slapp man se. 

De som inte platsade, de överflödiga ”los que sobran”, de 20 procenten som sparkades ut varje år, hamnade i de kommunala skolorna, tillsammans med alla de som inte hade råd att betala avgiften i en friskola. Kommunernas små resurser gjorde att de offentliga skolorna förföll och förslummades fram för allt i redan fattiga områden. Alla som kunde, både lärare och elever, flydde därifrån. 

Medlemmarna i ”Los Prisioneros” tillhörde dem som inte kunde fly. Och 2006 bröt kampen om utbildningen ut på allvar. Det var ”de överflödiga” som tog initiativet. Det kallades pingvinupproret efter högstadieelevernas blåvita uniformer och tog samhället med total överraskning eftersom det organiserats via de nya sociala media som de vuxna ännu inte riktigt förstod.

Pingvinupproret var massivt och vällde fram över hela landet och drog med sig elever också från friskolor. Även innan dess hade elever och studenter protesterat. Vad pingvinupproret förändrade var att det samlade alla spretande lokala krav i en kritik mot själva systemet och samtidigt skapade en nationell organisation, baserad på lokala avdelningar. 

Den nyvalde presidenten Gabriel Boric var en av de aktivister som byggde upp den lokala elevorganisationen i sin hemstad. 

Att rörelsen hade kapacitet att agera koordinerat på nationell nivå fick myndigheterna att för första gången ta den på allvar.

Men det var först efter studentrörelsen 2011 som man kunde börja tala om verkliga förändringar.

Studentprotesterna var ännu intensivare, ännu mer omfattande och ännu mer utdragna än de 2006. Det förekom demonstrationer varje vecka, ofta flera. Skolor och universitet ockuperades under månader. Det var på många sätt kaotiskt och det fanns också skarpa interna konflikter. 

Tomás Pizarro säger att många aktivister förfördes av det lockande, men lite meningslösa kravet ”allt eller inget – nu!”. Och under vissa perioder var det mer handling för handlingens egen skull, än de konkreta kraven, som höll rörelsen vid liv.

– Det är, säger Tomás Pizarro, en frestelse som hotat många rörelser. Vi såg den under ”den sociala explotionen” också. Och den finns nu med. 

Avgörande för att låsa upp situationen 2011 och inte fastna i en impotent maximalism var den levande demokratin inom studentrörelsen. Det var den som gjorde att de ledare som valdes fick så stor tyngd. Det handlade mindre om personlig karisma än om representativitet.

Det var också det som ledde till att fyra av dem – Gabriel Boric, Camila Vallejo, Georgie Jackson och Karol Cariola – valdes till kongressen, där de under de två perioder de suttit utmärkt sig för att tillhöra de mest aktiva. De fyra var också drivande i de reformer som genomfördes 2015, när Michelle Bachelet var president, då vinster i alla skolor som får skolpeng förbjöds. 

Särskilda avgifter betalade av målsmännen förbjöds också, liksom alla former av diskriminerande uttagningsmetoder. De offentliga skolorna blev återigen statens ansvar, inte kommunernas. Samtidigt inleddes en process för att också göra universitetsutbildningen gratis. Ett nytt universitetsämbete fick i uppdrag att stänga de universitet som inte höll akademisk nivå.

Det var en stor seger och jämfört med 2011 närmast en revolution. Ett direkt resultat av den kämpande elev- och studentrörelsen.

Ändå är det tveksamt i vilken grad det kommer att påverka elitens dominans. För elitens barn har aldrig gått vare sig i friskolor eller i offentliga kommunala skolor. De har gått i privata skolor som inte är beroende av skolpeng eller andra statliga subventioner. De privata skolorna fungerar bredvid, eller rättare sagt ovanför det övriga samhället. Och än så länge påverkas de inte heller av de reformer som genomförts. 

Den chilenska filmen ”Machuca”, regisserad av Andrés Wood, handlar om hur en privat skola med lång tradition, Saint George´s College i Santiago, ledd av progressiva jesuitpräster, under åren före kuppen försökte lösa upp den historiska segregeringen genom ett stipendieprogram som gjorde det möjligt även för barn från fattiga förhållanden att gå på elitskolan. Ambitionen var imponerande och jesuitprästerna gjorde ett inspirerande jobb. Men det gick inte så bra. Målsmännens ingrodda klassidentitet och närmast förlamande rädsla för de fattiga trasade sönder elevernas försök att bygga broar. Och till slut kom kuppen som definitivt satte punkt för experimentet.

Det var för nästan 50 år sedan.

Kanske är det dags att återuppta experimentet. 

En som i alla fall funderar på om och hur det skulle kunna ske är Gabriel Boric. 

Studentledare från 2011. 

Chiles nye president.