Tre veckor har gått sedan Dagens ETC:s reporter Joakim Medin togs in på förhör efter att han landat på Istanbuls flygplats. Sedan dess har han suttit fängslad. Om det inte vore för att han är en svensk journalist hade händelsen inte varit särskilt ovanlig. Turkiet är ett av de länder i världen som fängslar flest journalister. Emma Sinclair Webb, Turkietchef för Human Rights Watch och boende i Istanbul sedan 18 år, kallar det ett slags ”svängdörrssystem för journalister”.  

– Folk grips, fängslas, släpps, och grips igen. Det är väldigt vanligt här, att gripas av polisen, föras till domstol, behöva vittna inför åklagare och domare och kanske hämna i häkte före rättegång – som Joakim – eller så blir man frigiven men med ett reseförbud, eller med tvånget att man måste inställa sig på polisstationen varje vecka.

Vad journalisterna gjort sig skyldiga till är ofta oklart. Men gemensamt för dem är att de på något sätt är kritiska till president Erdogan och hans regering. De som döms gör det ofta för att de har ”förolämpat presidenten”. Enligt Reportrar utan gränser har minst 77 journalister dömts för brottet mellan 2014 och 2024.  

Särskilt kurdiska journalister blir ofta anklagade för medlemskap i en terrororganisation.

Vissa anklagas också för att ha spridit terrorpropaganda, eller för medlemskap i en terrororganisation. Anklagelser som liknar dem mot Joakim Medin – som både påstås ha förolämpat president Erdogan, och för att ha samröre med en terroristorganisation.

– Särskilt kurdiska journalister blir ofta anklagade för medlemskap i en terrororganisation. Bevisen är ofta baserade på journalistiska aktiviteter, alltså fullt legitima kontakter, intervjuer och arbetsmetoder som plötsligt omtolkas till samröre med en väpnad grupp. Det kan räcka att journalisten rapporterar från ett område där den väpnade gruppen är aktiv, eller att hen intervjuar medlemmar ur gruppen, säger Emma Sinclair Webb.

Brist på oberoende medier

Turkiet har knappast varit ett land som gjort sig känt för sin pressfrihet, men Emma Sinclair Webb säger att det ändå har varit bättre än nu. Hon ser 2013 som en slags vändpunkt. Det var året då massiva protester spred sig i landet, protester som startade med en liten sittdemonstration i Geziparken i slutet av maj, och sedan växte till en jättedemonstration med hundratusentals deltagare på närliggande Taksimtorget några veckor senare. Människor hade redan då tröttnat på Erdogans sätt att leda landet, på hans maktfullkomlighet och hans bemötande av meningsmotståndare.  

– Efter Gezipark-protesterna började det verkligen gå utför, även om journalister utsattes för olika typer av censur redan innan dess. Jag tycker det är tydligt att vi under de här tolv åren har förlorat själva idén om ”mainstream-media”. Oberoende medier har blivit allt mer marginaliserade, säger hon.

Det saknas medier som verkligen är självständiga.

Emma Sinclair Webb uppskattar att 90 procent av all nyhetsrapportering i Turkiet kommer från regeringsvänliga medier. I alla fall gäller det landets tv-kanaler. Och de fåtal som inte fungerar som megafon för Erdogan kan inte alltid heller kallas oberoende.

– Några av dem står nära olika delar av oppositionen. Så det saknas medier som verkligen är självständiga. Men inom dem som ändå kan sägas vara oberoende finns det också mycket granskande journalistik, som till exempel undersöker korruption och kritiserar regeringen på olika sätt.

Så det är möjligt att göra det?

– Ja, fast inte utan att riskera repressalier. Regeringskritiska medier utsätts för extremt diskriminerande sanktioner. Till exempel är det vanligt att få böter för sin rapportering, eller programförbud eller till och med att sändningen släcks ned som straff. Det händer hela tiden.

”Konstant varning till journalister” 

Senast för några månader sedan stängdes den Istanbul-baserade radiostationen Açık Radyo, sannolikt som en följd av att en av stationens gäster talat om det ”armeniska folkmordet” – att säga att armenier utsattes för ett folkmord under första världskriget är inte tillåtet. Men exemplen är många fler än så, enligt Emma Sinclair Webb. Och de senaste veckorna har journalister i Turkiet utsatts för ytterligare press. Efter demonstrationerna mot fängslandet av oppositionspolitikern och Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu som Joakim Medin åkte till landet för att bevaka, har minst 13 journalister gripits, enligt journalistorganisationen MFRR.  

– Vi såg hur flera journalister greps, trots att de identifierade sig som journalister för polisen. Även om de senare släpptes fungerar det som en konstant varning till journalister, om att det är riskabelt att bevaka sådant som demonstrationer. Det gör att bara ett fåtal journalister faktiskt vågar rapportera från sådan händelser, vilket i sin tur gör dem mer utsatta. Polisen känner ofta igen dem.

Det sänder verkligen ett tydligt budskap: man vill inte ha någon granskning från omvärlden.

Att utländska journalister fängslas har dock varit ganska ovanligt hittills, även om det har hänt, säger Emma Sinclair Webb. Att först BBC-reporten Mark Lowen och sedan Joakim Medin greps, förvånar henne på sätt och vis. Mark Lowen slapp dock åtal, och deporterades istället. Men det är ändå uppseendeväckande, enligt Emma Sinclair Webb.

– Att det nu handlade om en korrespondent från BBC var ganska chockerande. Det sänder verkligen ett tydligt budskap: man vill inte ha någon granskning från omvärlden, man vill inte att rapporter från protesterna ska spridas internationellt.

Behandlas som en kurdisk journalist

Vad syftet är med att fängsla Joakim Medin menar hon på sätt och vis är mer oklart. Samtidigt tycker hon att det är tydligt att det inte är en isolerad händelse, kontexten spelar roll. Förstås – att han fängslas i ett land där pressfriheten är så pass inskränkt, men också, att han gör det under en period där regimen tycks vara mer fokuserad än någonsin på att skrämma till tystnad, och på att stämpla både journalister och meningsmotståndare som terrorister. Men oftast är det turkiska medborgare som drabbas. Framför allt kurder.  

– Det är svårt att förstå vad som ligger bakom fängslandet av Joakim. Jag kan bara säga att det liknar behandlingen vi har sett kurdiska journalister utsättas för, förutom att Joakim inte är en kurdisk journalist.  

Emma Sinclair Webb tycker att omvärlden måste fortsätta markera. Oavsett om det är kurdiska, turkiska eller utländska journalister som fängslas utan grund.  

– Vi måste vara konsekventa i hur vi ser på detta – journalistik är inte ett brott. Joakim Medins meritlista som reporter, grävande journalist och författare är tydlig. Det råder ingen tvekan om att hans arbete är legitim journalistik. Vi måste fortsätta engagera oss för hans sak, och för de andra journalister som sitter fängslade.