Guldvaskare i Mongoliet lever i en utsatt tillvaro

Pannlampan syns först. Sedan det sotiga ansiktet. Han hissas upp i den enkla repanordningen – där ena foten håller balansen i en spann, och den andra hänger fritt i luften. Händerna greppar om repet som nyss tagit honom sju meter ner i det klaustrofobiska hålet som inte ser ut att vara mer än en kvadratmeter i omkrets. Men Aldansah Ulmurjin är van. 18-åringen har grävt efter guld sedan han var 13 i Sharyngol – distriktet som ligger 30 mil nor om huvudstaden Ulan Bator, och som är känt för sin mineralrika rödbruna jord. Han letar guld ”mest på fritiden”, går i skolan när han har tid, och drömmer om ett jobb som svetsare. Det hårda kroppsarbetet med att skyffla jord- och sten har satt sina spår på Aldansahs kropp: han verkar ha stannat i växten och ser mer ut som en ung kille som precis äntrat tonåren.

Det händer att de trånga hålen rasar in och att gruvarbetare omkommer. Förra månaden dog två personer på fältet där vi befinner oss. Skador är också vanliga: Aldansahs äldre bror ramlade ner i ett hål och bröt benet för en vecka sedan.

– Han säger till mig att jobbet är farligt, så jag tänker mig för oftare nu än förut, säger Aldansah.

Pengarna som gruvarbetarna tjänar delas i de olika teamen – ibland hittar de 30 gram guld om dagen, ibland knappt något alls.

– Jag tjänar tillräckligt med pengar så att jag kan köpa mat. Resten ger jag till min familj, säger Aldansah.

Läs hela reportaget i ETC helg.