Miljoner människor sattes i karantän. Kinas myndigheter använde alla redskap som en icke-demokratisk stat har för att minimera befolkningens rörlighet. Sjuka separerades från sina familjer, dörrar förseglades, vårdpersonal transporterades in från andra städer, nya sjukhus uppfördes inom bara några veckor.

Idag tycks Kina ha begränsat spridningen. Landets president Xi Jinping besökte nyligen Wuhan för att utropa åtgärderna som en framgång. Statistiken ger honom rätt. Men samtidigt har fler än 3 000 kineser avlidit och ytterligare tusentals behöver fortsatt intensivvård.

Tänkte mest på äldre släkt

Guiren vill berätta om hur det var för honom att själv bli drabbad av covid-19, sjukdomen som corona orsakar, men som ännu inte fått sitt namn när han själv skjutsades från familjens hem till ett av Wuhans sjukhus.

Det var den 7 februari, samma dag som läkaren Li Wenliang dog, alltså visselblåsaren som tidigt reagerade på att patienter kom in med andningsbesvär. Regimen valde att trakassera honom. Sedan smittades han själv. Guiren kände till honom, han följde när den unge läkaren uppdaterade sina många följare i sociala medier från sjuksängen.

– Jag tänkte nog ungefär som ni i Europa gör nu, att det här är verkligen på allvar, att hela samhället kommer att förändras. Jag läste alla nyheter som jag kom över. Men jag trodde inte att jag skulle bli sjuk, i alla fall inte mer än lite förkyld. Jag är ju ung. Om jag var rädd för något var det för mina mor- och farföräldrars skull.

”Alla var panikslagna”

Det var så det började, 2 februari, med lätt hosta och feber. Kanske en aning ont i lederna. Som begynnelsen till vanlig influensa. Men sedan blev det varken sämre eller bättre. Hosta och feber. Dag efter dag. Guiren, som fortfarande bor hemma hos mamma och pappa, höll sig inne på sitt rum så mycket han kunde. Efter att ha varit på toaletten städade han noga, mån om att inte smitta. Det var till sist hans oroliga föräldrar som tog beslut att uppsöka sjukhus, 7 februari. De hade då försökt ringa till vård och myndigheter utan att få svar.

– Det var egentligen nu det hemska började, säger Guiren.

Den här delen av hans vittnesmål gör att han vill vara anonym.

– Jag vill inte kritisera myndigheterna öppet, titta på vad som hände Li Wenliang.

På sjukhuset, ett av de större i staden, förstod familjen att läget var extremt allvarligt.

– Patienterna, personalen – alla verkade vara panikslagna. Det gick inte att få besked. Jag fick febernedsättande och skickades hem direkt. Det togs inga prover. Jag träffade inte ens en läkare.

”Förstod att det var lungorna”

Den kvällen trodde han faktiskt att det var på väg att vända. Febern lättade. Men sedan blev det istället snabbt sämre. Intensiv, smärtsam hosta. Huvudvärk. Febern steg.

– Jag förstod att det var lungorna. Det var som om någon klämde åt dem, att de blev mindre och mindre.

Ambulansen kom morgonen den 9 februari, personalen bister och klädd i skyddskläder.

– Jag vinkade till mina föräldrar, övertygad om att jag skulle kom hem snart, kanske senare samma dag. Nu kan jag inte förstå att jag var så obekymrad. Jag visste ju att andra hade dött.

Men rädslan kom när han leddes in i sjukhuset.

– Jag såg hur stressade läkarna var, jag såg på deras ögon att de förlorat kontrollen. att de inte kunde erbjuda någon hjälp.

Fick lugnande mot ångest

Han beskriver upprorsstämning. Hundratals sjuka och anhöriga som alla krävde vård och besked. Läkare och sjuksköterskor som skrek tillbaka, som skrek på varandra, som grät och svimmade. Guiren vet fortfarande inte varför han prioriterades, men han röntgades samma dag, och det kunde då konstateras att han hade grava förändringar på både vänster och höger lunga.

Hostan blev bara värre, djupare. Det blev tyngre att andas.

– Det var det värsta, att det så snabbt blev omöjligt att ta ett vanligt andetag, att syresätta kroppen. Jag tror att läkarna gav mig lugnande..

Hans kropp klarade prövningen

Väldigt få unga råkar ut för den här sortens mycket allvarliga sjukdomsbild. Men för den som drabbas hjälper inte antibiotika. Corona är ett virus. Covid-19 kan inte behandlas som en vanlig, bakteriell lunginflammation.

Guirens kropp klarade prövningen. Han fick åka hem efter åtta dagar. Då hade han inte talat med sina föräldrar och de heller hade inte fått någon information av sjukhuset.

– Det var fantastiskt när vi träffades. Tiden på sjukhuset var omänsklig. Läkarna svarade knappt på tilltal, jag såg hur andra patienter inte klarade sig. Jag vet inte hur många.

Både hans mamma och pappa fick corona, men ingen av dem blev så sjuka som Guiren. Idag är det konstaterat att han inte längre är smittsam.

–  Det har inte riktigt sjunkit in att jag var nära döden. Det här kommer jag aldrig att glömma, det har gjort mig mer ödmjuk. Jag kan inte sluta tänka på alla som lämnade sina familjer och aldrig kom tillbaka.