Ett tydligt exempel är det norska Miljøpartiet som i kommunvalet för en dryg vecka sedan ökade från 1,3 till 4,9 procent av rösterna. Per Garthon är inte förvånad över partiets framgångar.

– Det är någonting som har bubblat länge, det finns många föregångare till Miljøpartiet i Norge. Gröna partier har också stort förtroende när det gäller klimat och fred, någonting som aktualiseras nu i och med flyktingkatastrofen. Den gröna politiken är en motpart till den bruna.

Han säger att det är grundläggande för gröna partier att stå för fri rörlighet, en öppen och generös migrationspolitik och att det därför kan gynna partierna när de bruna krafterna tar ställning mot ett humant flyktingmottagande.

– Inom de gröna partierna finns en fundamental ideologisk syn om allas lika värde samtidigt som nationalstaten inte är utgångspunkten för politiken.

Även i Storbritannien växer landets Green party. På mindre än ett år har partiet vuxit från 12 000 till 60 000 medlemmar och har lyckats positionera sig som ett trovärdigt alternativ till vänster om socialdemokratiska Labour med över 1,1 miljon röster i valet i maj. Men på grund av det brittiska valsystemet, där individer väljs för att representera sin valkrets, fick partiet lika många parlamentsledamöter som tidigare – en.

Inte bara medelklass

Men att de gröna partierna växer är inte bara ett västeuropeiskt fenomen, säger Per Gahrton.

– Min tes är att gröna partier inte bara är till för den välbeställda medelklassen i rika länder, de finns även med samma grundvärderingar i fattigare länder. Jag har tittat på partiprogram från gröna partier i över 50 länder och de är förbluffande lika.

Likheterna kommer från en ideologisk gemenskap, som sträcker sig längre än synen på allas lika värde, säger Per Gahrton och fortsätter:

– Alla ser att människan som art sågar av grenen man sitter på genom överkonsumtion. Många tror och hävdar att det är ett lyxproblem, men det handlar inte om att en viss samhällsklass slåss för sina egna intressen.

Som exempel på länder där den gröna politiken växer lyfter Per Gahrton fram Mexiko och Brasilien, två länder med stora gröna partier som har suttit i regering, och Kenya och Senegal, som haft gröna ministrar.

– Det finns också tecken på att det i spåret av de ekonomiska kriserna växer fram ett utrymme för gröna partier i Sydeuropa.

Kompromisser för kompromisser

Men vad händer då när de gröna partierna väljs in i regeringen? Ofta anklagas de för att tappa sin integritet och bli överkörda av andra partier som ingår i regeringskoalitioner.

– De gröna partier som av egen väljarkraft har fått ingå i regeringar har alltid gjort det som en minoritetspartner i en koalition. Det är ett riskprojekt och man kan inte ha 100 procent politiskt inflytande med sju procent av väljarstödet. Sedan är frågan så klart hur långt man kan kompromissa, säger Per Gahrton.

– Ojnareskogen var till exempel en stor fråga för svenska Miljöpartiet. Där hade nog regeringen kunnat splittras om Socialdemokraterna inte vikt sig. Men man kan inte ställa avgångskrav hela tiden – huvudregeln måste vara att om man ska sitta i regeringen ska man sitta kvar hela mandatperioden.

Däremot tycker Gahrton att många gröna partier som suttit i regeringar har haft svårt för att vara öppna med att de tvingas kompromissa.

– En kompromiss ska kallas kompromiss, inte försvaras som en grön ståndpunkt. Det ska vara solklart för väljarna vad som är en grön framgång och vad som är kompromiss.

Det här året är ett viktigt år för klimatet, och förhandlingarna om klimatmålen inför vinterns FN-toppmöte i Paris är i full gång. Är världens gröna partier tillräckligt bra på att uppmärksamma det?

– Nej, det syns inte lika mycket som det borde. Parismötet måste bli någonting som visar att saker händer och om politiker – speciellt gröna politiker – ska ha något förtroende är det viktigt att föra en tuff politik och få med sig det globala systemet. Alla forskare och organisationer står redan på samma sida, alla förutsättningar finns där.