Uppstickare sticker ut
Inblandad i flest gräl – enligt flera bedömare dessutom mest road av dem – var politiska färskningen Vivek Ramaswamy. Med före detta vicepresident Mike Pence om sin erfarenhet. Med före detta FN-ambassadören Nikki Haley om utrikespolitik. Med Chris Christie, Republikanernas kanske största Trumpkritiker, om just Trump.
Minst inblandad över huvud taget var Tim Scott, startfältets enda afroamerikan, senator och självutnämnd Mr Nice Guy, som knappt fick en syl i vädret. Och när han väl fick det och på klassiskt politikermanér väntade in applåder och jubel efter att ha trott sig dunka in en retorisk punchline teg den 4000-hövdade publiken inte sällan still.
Den som scannar större amerikanska medier kring mittfåran kommer att märka en enighet kring Vivek Ramaswamy som vinnare, tätt följd av Mike Pence och Nikki Haley. Största förloraren är kanske Floridas Ron DeSantis. Inte nödvändigtvis till följd av en dålig insats. Däremot för att han som enda kandidat med tvåsiffrigt opinionsstöd borde ha stuckit ut mer för att ha en chans att närma sig Trumps överlägsna ledning i opinionsmätningarna.
Mycket kan ändras
Å andra sidan ska man inte ta något för givet. Vinnare och förlorare i politiska kommentatorers och experters ögon behöver inte alltid överensstämma med vad publik och väljare tycker.
– Jag vill gärna invänta opinionsmätningar innan jag utnämner en vinnare och förlorare efter debatten, säger Frida Stranne, lektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad.
Särskilt tänker hon här på just Ron DeSantis. Visst, Frida Stranne ser också att han gjorde ett svagt intryck, men det finns inget som säger att han inte kan komma igen i nästa debatt.
– Han har fört en politik i Florida som en stor del av republikanska väljarbasen gillar. Men det är klart att de som haft stora förväntningar på honom som utmanare till Trump kanske fått sig en black om foten.
Så vad vet man om vad som säkert går hem hos republikanska väljare?
– De har rört sig i en väldigt konservativ riktning, blivit ett parti för den än så länge vita majoriteten, och lutar åt en form av vit nationalism, låg skattepolitik, att staten ska göra så lite som möjligt med individen. Sedan Trump råder trumpismen, en blandning av vit nationalism och ”reagonomics” på steroider. Och så har vi också etablissemangskritiken som hela tiden återkommer. Han har omformat det republikanska partiet påtagligt.
“Gäller att ta plats”
Apropå vinnare finns möjligen en till sådan. Donald Trump själv. Som likt en toppseedad tennisstjärna avstod valrörelsens första debatt, lät sina motståndare tugga i sig varandra för att istället ge sig in i leken i ett senare skede av kampen om Vita huset.
– Det är nog taktiskt smart av honom. ”Låt de oerfarna göra upp om vem ska uppmana mig”. Jag tror han kan fortsätta så här ett tag till och försöka ta plats sen när det är färre utmanare kvar och krossa motståndet som är kvar.
Vad säger du om övriga kandidaters ovilja att kritisera Trump? Har någon verkligen en chans mot honom?
– Svårt att säga. De vill ju utmana, men deras strategier är svåra att utläsa, hur de ska göra för att manövrera i relation till Trumps starka stöd. Det finns en stor grupp republikaner som inte stöttar Trump, men det gäller att hålla balansen så att inte kärnväljare skräms bort. Det är alla de här kandidaternas stora utmaning.
– Problemet är att de inte lyckas få fram en tydlig politik. I många frågor är skillnaderna små, som vad gäller ekonomisk politik, i abortfrågan och den konservativa tonen. Det är lite större skillnader när det gäller utrikespolitik. Samtidigt handlar det än så länge om att som person kliva fram och göra intryck och visa att man faktiskt kan utmana Trump.
