Istället uppenbarar sig sönderbombade städer, Islamiska statens propaganda, den drunknade pojken Alan Kurdi eller andra bilder, som har präntats in i huvudet sedan 2011.

Kriget har inneburit död, förstörelse och livslånga trauman. Få syrier har klarat sig helskinnade genom tragedin. Till och med de kurdiska kvinnliga soldater som för några år sedan väckte hopp i omvärlden, när de bekämpade IS-jihadisterna och alltid avbildades som så modiga och inspirerande, har kunnat gråta förtvivlat över döda vänner och nedbrända hembyar. Precis som de flesta andra människor.

Själv önskar jag ibland att det gick att glömma saker jag sett och upplevt, under flera reportageresor till kriget för Dagens ETC:s räkning.

Den sötsliskiga stanken av ruttnande människor. Insidan av Assadregimens fängelseceller. Tortyr av medfångar. Den kusliga tystnaden när ett helt samhälle har förvandlats till folktomma ruiner. Eller den bottenlösa sorgen, när det kommit bud om att både barn och vuxna som jag träffat har dödats i kriget.

Men sådana minnen är uthärdliga när det också går att tänka på ljusglimtar i kriget. Hur familjer och internflyktingar kunnat insistera på att bjuda på en matbit, trots de magra resurserna, och bevisat att gästvänlighet och generositet är det sista som dör hos goda människor. Även mitt i ett krig.

Hur kvinnor kommit att ta mycket större plats som familjeförsörjare och familjeöverhuvuden i hela Syrien, till följd av att så många män dött som soldater eller i tortyrkammare. Här kan vi vänta oss större följder.

Eller hur det långt in i kriget fortfarande gått att hitta syrier, som hållit fast vid övertygelsen om att landet en dag kommer resa sig på nytt och bli en demokratisk nation. Precis den anda som gjorde att protesterna först började 2011. Och även om en fruktansvärd tragedi följde i protesternas spår, är det aldrig fel att göra uppror för att få frihet.