Rysslands fotbollslag rankas som ett av de sämsta i hela VM-turnéringen. Inför premiärmatchen mot Saudiarabien förra veckan hade laget inte vunnit en enda VM-match på 16 år. Inte ens patrioten Putin har fäst något större hopp till sitt lag.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag tror på Spanien, säger han till AP.
Men det spelar ingen roll. Ryssland är redan vinnare. Under invigningsmatchen för en vecka sedan stod en strålande president i centrum och höll låda så länge att publiken tillslut började bua för att de ville se fotboll.
– Det är första gången Ryssland står värd för detta magnifika idrottsevenemang, och det är vi mycket glada över, triumferade Putin.
Idrottsevenemang har länge varit en målmedveten strategi hos presidenten för att stärka Rysslands ställning internationellt. Vinter-OS 2014 var kanske den hittills största demonstrationen i post-sovejtisk tid. Sotji blev det överlägset dyraste sportevenemanget någonsin och beräknas ha kostat runt 300 miljarder kronor, tre gånger så mycket som fotbolls-VM i Brasilien samma år.
OS-satsningen slutade dock med en rad skandaler som avslöjade både korruption i miljardklassen och storskalig dopning, vilket resulterade i att 188 ryska friidrottare stängdes av från sommar-OS i Brasilien 2016 och att hela den ryska delegationen portades från vinter-OS i Sydkorea 2018.
Fotbolls-VM 2018 blir ett försök att återupprätta anseendet för Ryssland som en värdig sportnation, liksom en chans att visa upp sig som ekonomisk och politisk stormakt. Kanske inte på fotbollsplanen, men klart är att ett megaevent som VM innebär stora möjligheter för ett land som Ryssland att främja sina intressen på många andra områden. Inte minst olja och gas.
En av de största sponsorerna under mästerskapen är det ryska gasbolaget Gazprom, som under 2010-talet blivit en av de största spelarna i internationell fotboll.
Gazprom är världens största bolag inom fossilgas, som varje år exporterar flera miljarder kubikmeter av rysk gas till resten av världen. Bolaget skapades 1989 med ryska staten som huvudägare. Trots sanktionerna mot Ryssland sedan annekteringen av Krimhalvön står gasjätten fortfarande för en tredjedel av all gas i EU. Företaget expanderar samtidigt kraftigt till andra länder i Sydamerika och Afrika.
År 2012 blev Gazprom officiell sponsor av Champions League och förnyade nyligen sitt treåriga huvudsponsoravtal med UEFA till och med 2021. Gasbolaget beräknas spendera över en miljard kronor varje år för att visa upp sin företagslogotyp i fotbollssammanhang. Trots att de alltså inte säljer några varor eller tjänster direkt till fotbollsfansen.
Förutom VM och Champions League är Gazprom också officiell sponsor av det ryska fotbollslaget Zenit St. Petersburg och det serbiska laget Red Star Belgrade. Sedan 2007 har de sponsrat den tyska klubben FC Schalke 04 med över 1,5 miljarder kronor, vilket räddat klubben från att gå i konkurs. Och mellan 2012 och 2016 hade Gazprom även ett sponsoravtal med Chelsea i engelska Premier League, som ägs av den ryska oligarken Roman Abramovich.
Att äga fotbollsklubbar har på senare år blivit ett populärt sätt bland superrika miljardärer att demonstrera sin rikedom och framgång, en statusmarkör säkerligen kombinerad med ett visst mått av fåfänga och pojkdrömmar. Men att den ryska gasjätten valt att sponsra lag i just Serbien, England och Tyskland ses inte som en slump. De flesta bedömare är överens om att sponsorpengarna varken handlar om ett överdrivet sportintresse hos företagsledningen eller om prestige mellan oligarker. Snarare handlar det om makt och inflytande över politiska beslut.
– De är ute efter att påverka andra länder, säger Simon Chadwick, professor i idrott och marknadsföring vid brittiska Conventry University, till USA Today.
– De vill ha inflytande över efterfrågan på gas, men de vill också ha inflytande över beslut som rör distributionen av gas.
Sponsorarrangemangen kan vara ett relativt billigt sätt att skaffa sig både ökat folkligt stöd i andra länder, men också tillgång till politiker och andra beslutsfattare vid de stora arenorna, menar Chadwick.
Vid matcherna i VM och Champions Leage får sponsorerna tillträde till vip-områden där toppolitiker och företagsledare också har sina platser. Detsamma gäller ledare inom Fifa, som beslutar var nästa mästerskap ska hållas, eller andra klubbägare som inte sällan har eget politiskt inflytande eller högt uppsatta kontakter.
Till exempel Silvio Berlusconi, tidigare ägare av AC Milan, vars inflytande resulterade i uppgörelsen 2009 mellan Gazprom och det italienska energibolaget Eni om byggandet av South Stream-ledningen som skulle ha gått från Ryssland via Italien upp genom Europa. (Projektet fick läggas ned efter protester från övriga EU efter Rysslands annektering av Krim 2014.)
– Det handlar om nätverkande, om inflytande och om olika sätt att få chans till lobbyarbete. I stället för att gå via normala diplomatiska kanaler för att förhandla, kan det vara enklare att bara köpa in sig i Champions League och få tillgång till vip-loungen för olika fotbollslag, säger Chadwick.
Tyskland är Gazproms största utländska kund, som köper 40 miljarder kubikmeter gas varje år. Därmed finns ett starkt intresse för Gazprom att bibehålla en positiv image i landet. Sponsoruppgörelsen med Schalke 04 kom strax efter bolagets planer på att expandera i Europa. Claus Bergschneider, dåvarande marknadschef för Gazproms tyska avdelning, berättade i BBC om hur sponsorpengarna var en del av företagets bredare strategi.
– Vi måste förmedla berättelsen om Gazprom till folk… vi måste lära dem att älska Gazprom.
Tyskland hade en avgörande del i byggandet av gasledningen North Stream som invigdes 2011 som går från Ryssland genom Östersjön och ner genom Tyskland. Att få Gazproms namn tryckt över matchtröjan på ett av Tysklands bundesligalag från hjärtat av Ruhrområdet var en del i den pr-kampanjen. Nord Stream-bolagets huvudkontor etablerade Gazprom sedermera i den pyttelilla schweiziska orten Zug, händelsevis samma ort där Fifa hade sin gigantiska marknadsföringsavdelning stationerad, som Gazprom tre år senare blev huvudsponsor av.
Även Sverige utsattes för omfattande lobbyarbete inför bygget av Nord Stream, som krävde regeringens godkännande eftersom ledningen går genom Sveriges ekonomiska zon. Bland annat uppges Gazprom ha anlitat pr-byrån Hallvarsson & Halvarsson, Hill & Knowltons och den amerikanska pr-byrån PBN i ett treårskontrakt värt elva miljoner dollar för att förbättra bolagets rykte, bland annat genom närvaro på Almedalsveckan.
Nord Streams tyngsta lobbyist mot de nordiska regeringarna har emellertid Gerhard Schröder varit, den tidigare tyske regeringschefen som Gazprom lyckats värva och som nu sitter som styrelseordförande i Nord Stream.
Fyra år efter sponsoravtalet med Schalke upprepades strategin då Gazprom gick in som sponsor i det serbiska topplaget Red Star Belgrade. Partnerskapet kom parallellt med att Ryssland började lobba för bygget av nästa gasledning in i Europa, South Stream, som bland annat planerades gå genom just Serbien.
– Fotboll har blivit en skärningspunkt för fossilindustrins förhandlingar mellan olika länder i världen, säger Simon Chadwick i tidningen The Conversation.
– Under 2000-talet har fotboll kommit att handla mer och mer om olja och gas, internationella energiresurser och global geopolitik.
Bilden bekräftas av Heidi Blake och Jonathan Calvert, som i boken ”The Ugly Game” granskat spelet bakom utnämningarna av värdländerna i fotbolls-VM det senaste decenniet. Bortsett från alla andra former av skattelättnader och privilegier som Fifa kräver för ett mästerskap pekar de specifikt på hur energitillgångar blivit en allt viktigare ingrediens i hur medlemsländerna röstar i de slutna förhandlingarna.
Inte minst gäller det Qatar, som i jakt på stöd för sin VM-ansökan 2022 bland annat ingick ett tjugoårigt avtal om gasexport till Thailand. Ett år efter att de vunnit omröstningen 2010 började Qatargas frakta flytande naturgas till Thailand.
Blake och Calvert redogör också för hur Qatar och Ryssland i hemlighet ingick energiavtal med varandra i vad som misstänks vara en uppgörelse om att stöda varandras värdländer inom Fifa. Bland annat gjorde länderna upp om att gemensamt börja utvinna gas ur en ny fyndighet under Yamal-halvön i Sibirien.
Vidare avslöjade brittiska Daily Mail i juni 2010 att den tyske nationalikonen och tidigare förbundskaptenen Franz Beckenbaur värvats som sportambassadör för Gazprom. Beckenbauer var samtidigt en av 13 exekutiva medlemmar i Fifa som hade stor påverkan på vilket land som skulle nomineras till världsmästerskapet 2018. Beckenbauer har i efterhand hävdat att han inte har någonting att dölja och att han inte haft några affärsmässiga band till Gazprom. Däremot har han erkänt samröre med Russian Gas Society, en rysk intresseorganisation där Gazprom är tongivande medlem.
I kölvattnet av korruptionsskandalerna inom Fifa pågår fortfarande flera utredningar om det förekom otillåtna påtryckningar när Ryssland och Qatar vann VM-omröstningarna. En schweizisk federal utredning har i fyra år undersökt misstankarna om penningtvätt i samband med kampanjerna och i USA och Frankrike pågår utredningar där åklagare hävdar att en del av rösterna i Fifa-kommittén inte enbart baserades på meriter utan att andra hänsyn spelade in vilka ännu inte specificerats.
Fifas etiknämnd tillsatte samtidigt en egen utredning om röstningsförfarandet 2012 som frikände Ryssland från alla misstankar om oegentligheter. Utredningen bedöms å andra sidan ha haft begränsade resurser och hade heller inte tillgång till kampanjarbetarnas datorer som olyckligtvis förstördes kort efter utnämningen av Ryssland och Qatar. En besvärande omständighet i sammanhanget är att datorerna leasades från Konoplyov Football Academy, nära kopplat till den ryske oljemagnaten Roman Abramovich, som äger fotbollslaget Chelsea där Gazprom var huvudsponsor mellan 2012 och 2016.
En mötesanteckning som dykt upp från mutskandalen runt den qatariske Fifa-toppen Mohamed Bin Hammam avslöjade härom året hur som helst att flera i Rysslands VM-kampanj var tidigare högt uppsatta direktörer inom Gazprom.
Oavsett Gazproms direkta inflytande över VM-utnämningen har de politiska drivkrafterna bakom Rysslands kampanj inte varit någon hemlighet. Putin, som vid tiden var premiärminister, var personligen engagerad i nomineringen och framhölls av Rysslands idrottsminister Vitaly Mutko som en stark drivkraft för att besegra de andra ländernas VM-ansökan:
– Han är motorn i den här kampanjen, han gör allt i sin makt för att stöda vår ansökan, sa han till AP i mars 2010.
Medan en rad stora sponsorer backat ur mästerskapet i kölvattnet av de senaste årens korruptionsanklagelser mot Fifa och de tveksamma utnämningarna av Ryssland och Qatar har Gazprom nu stärkt sin närvaro ytterligare.
På reklampelare, banderoller, på rullande skärmar längs sidlinjen, i bakgrunden av spelarintervjuer och på tv-reklam som kablas ut till hundratals miljoner människor syns logotypen från världens största fossilgasbolag.
I det tomrum som lämnats av flera avhoppade sponsorer har även en rad kinesiska bolag sett sin chans att synas och asiatiska sponsorer står under årets VM för hela 40 procent av sponsoravtalen, vilket är en stor ökning från tidigare mästerskap. Exempelvis har det multinationella kinesiska konglomeratet Wanda Group gått in som sponsor, som bland annat är världens största fastighetsägare och via sin biokedja Wanda Yanxian äger den största filmdistributören i Kina och även SF Bio.
Motivationen tycks ligga nära de ryska ambitionerna. Att ha sin företagslogga rullande längs med sidolinjen på detta megaevent är en svårslagen marknadsföring som beräknas vara värd runt 15 miljarder kronor för Fifa. Fotbolls-VM har högst tittarsiffror i hela världen. Under VM 2014 tittade 3,2 miljarder människor på någon av matcherna – mer än varannan person över tio år.
Men det är också ett sätt för ett helt land att visa upp sin makt och sitt inflytande. Bland annat genom att låta kinesiska och ryska företag visa reklamannonser under matcherna på kinesiska respektive ryska – vilket torde vara obegripligt för majoriteten av tittarna men likväl en tydlig signal om ländernas ökade närvaro på världsarenan.
För Gazproms del ligger den nya gasledningen North Stream 2 i vågskålen. Även den planeras gå genom Östersjön och kräver en rad europeiska länders välvilja för att gå igenom.
Bland annat Sveriges regerings, som för bara tre veckor sedan godkände att ledningen dras genom vår ekonomiska zon utanför Gotland.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
De senaste tio åren har olje- och gasindustrin fått ett ökat intresse för fotboll.
Afrikanska mästerskapen är numera sponsrad av franska oljebolaget Total.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Real Madrids hemmaarena Santiago Bernabéu är på väg att byta namn till IPIC Bernabéu till ära för klubbens senaste sponsor Abu Dhabis International Petroleum Investment Company.
Petrobras, Brasiliens stora oljebolag, är huvudsponsor för Chiles förstadivision i fotboll, som numera heter Campeonato Nacional Petrobras. Bolaget har också sponsrat River Plate, Flamengo, Brasiliens landslag och Copa América 2011.
I Argentina är alla tv-sändningar av fotbollsmatcherna i högsta ligan sponsrade av oljebolaget Axion.
I Colombia sponsrar Flamingo Oil fotbollsklubben Independiente Santa Fe och kanadensiska oljebolaget Pacific Rubiales sponsrar Real Cartagena.
I brittiska Premier League har Manchester United nyligen ingått partnerskap med Gulf Oil.
Capital Oil and Gas, som är största investeraren i nigerianska laget FC Ifeanyi Ubah, är numera sponsor av West Ham.
Klubben Chelsea köptes 2003 av den ryske oljemagnaten Roman Abramovich, som sedan dess pumpat in hundratals miljoner i klubben för att genomföra dyra värvningar.
Fem år senare köptes Manchester City av Abu Dhabi United Group, som investerar pengarna från Förenade Arabemiratens enorma intäkter från oljeexport.
Även ägaren av Bournemouth FC Maxim är en tidigare oljemaganat.
I Frankrike ägs Paris Saint Germain av Qatar Investment Authority (QIA), som är Qatars oljefond och vars pengar bland annat möjliggjorde värvningen av Zlatan. QIA äger också den belgiska klubben K.A.S Eupen.
I Spanien har FC Barcelona ingått ett stort sponsoravtal med Qatar Foundation, som är en annan del av Qatars investmentbolag för oljeintäkter.
Topplaget Athletic Bilbaos tröjor var tidigare prydda med logon för det spanska olje- och gasbolaget Petronor.
Getafe CF köptes 2011 av Royal Emirates Group, som har stora oljetillgångar i sin portfölj.
Till och med 2015 hade Atletico Madrid ett omtalat partnerskap med den oljerika azerbajdzjanska staten.
Azerbajdzjans oljebolag SOCAR sponsrade även fotbolls-EM 2016, med det uttalade målet att ”stärka sin internationella image”.
I Ryssland och omkringliggande länderna Ukraina och Tjeckien ägs ett flertal klubbar av ryska oljeoligarker, bland annat Spartak Moscows som ägs av Leonid Fedun från bolaget Lukoil.
Gazprom är landets största investerare i fotboll som utöver VM och Champions League är officiell sponsor av det ryska fotbollslaget Zenit St. Petersburg, det serbiska laget Red Star Belgrade, den tyskla klubben FC Schalke 04 och mellan 2012 och 2016 Chelsea.
Kinesiska energibolag är de senaste att investera i fotboll och 2015 köpte Citic Capital in sig i Manchester City.
CEFC China Energy Company köpte samtidigt det tjeckiska laget Salvia Prague.
Källa: Medium
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
