Att fly från Gaza är ett vanligt fenomen och ungefär 35 000 palestinier lämnar Gazaremsan varje år. Många av dem kommer till ön Leros i Grekland, där de bor i baracker, tält och övergivna byggnader under usla förhållanden, utan el, vatten eller sanitära anläggningar – för vägrade grundläggande mänskliga förnödenheter.
De här förfallna byggnaderna brukade fungera som mentalsjukhus fram till 1989, då det uppdagades att det förekommit såväl förskingring som kränkningar av mänskliga banken rättigheter. Det är delvis i drift än idag.
Nu när det fortsätter att komma allt fler flyktingar till ön, börjar öborna långsamt tappa tålamodet. Deras frustration, vilken huvudsakligen beror på den grekiska regering ens tillkortakommanden och bristen på stöd från EU, kanaliseras i stället mot flyktingarna. Det får till följd att flyktingarna inte kan integreras i samhället.
Som israel fick jag en sällsynt möjlighet att träffa unga palestinska flyktingar från Gaza, som berättade för mig om svårigheterna i sina liv. Många av dem var rädda för att träffas och valde att inte medverka, andra ville inte uttrycka sina åsikter om Hamas – som Israel anser vara en terrororganisation – av oro för sina familjer som bor i Gaza. Många palestini er tror på fred, men är rädda för att exponera sig.
”Jag kände mig tryggare på det öppna havet än i det skoningslösa Gaza” – Muhammad al-Tululi, 27, Jabalia
– Sex långa timmar på medelhavet och dussintals människor som trängdes i en liten gummibåt. Jag kunde känna den syriska tjejen Sarahs hand, som sträcktes mot mig medan jag drömde om den frihet som verkade närmare än någonsin. Drömmen krossades när en stor våg översköljde båten med vatten. I mitt hjärta var jag rädd, men jag kände mig tryggare på det öppna havet än i det skoningslösa Gaza.
Livet i Gaza skildras genom Muhammads ögon och, ironiskt nog, i ljuset av hans hälsotillstånd, vilket fick honom att drömma om en enda stat, där israeler och palestinier skulle leva tillsammans med lika rättigheter.
– Som åttaåring hade jag inte drömt om att korsa Gazas gräns, tills en dag när jag kände att något förändrades i min kropp, och denna förändring skulle låta mig korsa de gränser som dragits upp för mig i förväg.
Pappan skjuten – benen amputerade
Muhammad hade hög feber, svårigheter att gå och sömnproblem, och det krävdes flera sjukhusbesök innan man hittade problemet i hans hjärta.
– I Gaza är sjukvården inte så avancerad, så jag skickades till Jordanien för min första hjärtoperation. Det var första gången jag lärde känna folk utanför Gazaremsans gränser och såg den israeliska armén vid gränsen.
1993 sköts Muhammads pappa i benet av israeliska soldater vid gränsen, och hans ben amputerades. Några år senare reste de båda tillsammans till Iran för hans behandlingar.
– Vi kom dit under Ramadan och jag förvånades över att iranierna, trots att de är muslimer, inte var så traditionella jämfört med palestinier. Jag var i tidiga tonåren och fick uppleva en ny islamisk kultur som fick mig att utveckla ett annat tänkesätt än jag haft innan. Genom att läsa böcker lärde jag mig att det finns andra religioner än islam. Att återvända till Gaza var inte lätt. Jag
blev tvungen att vänja mig vid den stränga kulturen och mentaliteten igen.
Motstånd mot Hamas
Muhammads hälsa försämrades och han behövde ännu en operation, den här gången vid Ichilovsjukhuset i Tel Aviv, Israel.
– Jag minns att jag stod vid fönstret och tyckte att det var så spännande att se staden. När jag lämnade Gaza och gick genom Israel kände jag mig äntligen trygg. Jag kunde dra en suck av lättnad. Jag litade på det avancerade sjukvårdssystemet och min starka karaktär som hjälpt mig att hantera många svårigheter i livet. Jag lärde känna många israeler som tror på fred.
Efter en månad i Israel återvände Muhammad till Gaza, nöjd med sina erfarenheter i Israel, vilket fick Hamasorganisationen att hålla ögonen på honom.
– 2016, när konflikten på Gazaremsan mellan Israel och Hamas eskalerade, marscherade massor av organiserade palestinier mot gräns-stängslen för att kasta stenar på de israeliska soldaterna. Som svar på det startade jag en organisation som arbetade mot Hamas verksamhet och krävde ett slut på demonstrationerna vid gränsen. Hamas skickar unga palestinier att dödas vid gränsen för att behålla makten.
”Du är förrädare!”
Hamasmedlemmar började leta efter honom, kom till hans hem och trakasserade hans familj, vilket tvingade honom att gömma sig på platser där de inte kunde hitta honom. Detta fortsatte fram till den dagen då den största demonstrationen inleddes i Jabalias flyktingläger. 6 000 demonstranter protesterade mot Hamasregimen och elkrisen.
– Folk var arga och stod inte ut med situationen längre.
Det tog bara en timme för Hamas att upplösa demonstrationen med våld och Muhammad skickades i fängelse i 14 dagar.
– Hamas hade arresterat mig dussintals gånger tidigare för mina offentliga uttalanden mot dem. Deras folk brukade ta sig in i min cell och banna mig: ”Du är en förrädare, du är en spion, du är en israelisk agent!” Det jag upplevde i Hamas fängelser var ett uttryck
för svår och omfattande religiös och politisk intolerans.
– Jag lämnade Gaza på grund av regimen som förespråkar våld och det religiösa systemet som kväver idéer och yttrande frihet. Jag är inte religiös och jag tror inte på våld, så det finns ingen plats för mig där. Min bäste vän Suleiman alAjuri kunde inte tolerera den rådande situationen, utan sköt sig själv i huvudet i juli förra året. Han stod helt enkelt inte längre ut med det lidande det förorsakade honom. Trots att självmord anses vara en synd inom den islamiska religionen är det allt för vanligt bland unga i Gaza.
Sprider rädsla
– Under sitt styre har Hamas försökt ingjuta rädsla i sitt folks hjärtan genom att skapa platser och symboler som uttrycker våld och krig, såsom raketer, kanoner och drönare mitt på torgen i Gaza. Jag minns en av Hamas officerare, han satt med korslagda ben och höll i en Kalashnikov och sköt skarpt mot fredliga demonstranter som bar hashtaggen #want_to_live (på svenska: #vill_leva).
Organisationens styrkor arresterar tusentals demonstranter och de kan bli kvar i fängelse i dagar. De använder våld och hot för att bestraffa häktade och för att förhindra framtida aktiviteter. En gång väntade jag på att min vän Shukri Abu Aun skulle släppas ur fängelset. Hans ansikte var svullet och blödde, med knytnävsmärken som ändrade färg till blått. Jag skulle inte ha känt igen honom om det inte varit för den välbekanta kram han gav mig när han kom ut. En annan av mina vänner, rapparen Muhammad Lafi, bruka de sova på alla möjliga ställen utanför sitt hus. Hamasmedlemmar gjorde med jämna mellanrum räder mot hans hem och letade efter honom, efter att han publicerat de konstnärliga videor han brukade spela in. De innehöll texter som speglade den verklighet som folket i Gaza lever i, och deras längtan efter frihet och värdighet. När Muhammad Lafi kom för att hälsa på mig och jag frågade honom varför han klippt av sig allt sitt hår, svarade han: ”Det är inte jag som gjort det, de rakade av mig allt mitt hår!”
Vägrade slöja – blev misshandlad
– Folket i Gaza har alltid försökt hitta sätt att fly verkligheten genom konst. Hamas för hindrar inte bara konserter, uppträdanden och fester, de sprider också sin uppfattning till allmänheten att konstnärer är kättare och religionshatare. En gång när Hamas tillät ett uppträdande bevittnade jag hur säkerhets styrkorna gjorde en razzia mot festen och upp löste den med våld, bara för att sånger med koppling till Fatahorganisationen, som strider mot Hamas, spelades där. Det är förbjudet att arrangera uppträden eller fester, så en del ord nar hemliga privata fester eller betalar stora summor pengar till regeringen. Med pengar är allt möjligt i Gaza. Hamasledarna ser konst som en del av den västerländska kulturen som måste bojkottas. Hamas inställning till konst och konstnärer var känd redan innan de kom till makten. Den offentliggjordes genom det Islamiska förbundet, vars män 1995 tände eld på biografen Cinema of Victory, under slagord om religion och förkastande av västerländsk kultur, vilken de menar sprider omoraliskt innehåll.
Sedan islamisterna kom till makten för många år sedan måste kvinnor täcka sina huvuden och de har inte rätt att rösta i frågan. En del kvinnor vågade gå ut utan slöja och krävde genom sociala medier att de skulle accepteras för det, men den 28 april blev en 26årig journalist, Rawa Murshad, svårt misshandlad av två av Hamas säkerhetstjänstemän för att hon inte hade hijab på sig när hon arbetade.
Idag, efter att ha lämnat Gaza, fortsätter Muhammad att marknadsföra sin verksamhet i flyktinglägren och på sociala medier. Genom att utbilda palestinska barn och skriva artiklar och inlägg i medierna, jobbar han för att främja palestinier i Gaza och för att förändra relationen mellan isra eler och palestinier. Trots de fientliga reak tioner han får, och trots att han lämnat sin familj och släkt, ger han inte upp sin dröm om att en dag bli ledare för de palestinier som kommer att få till stånd den efterlängtade freden.
”Jag jobbade som taxichaufför – men Hamas tog bilen ifrån mig” – Ahmad al-Ahuri, 22, Jabalia
– Jag har tio bröder och systrar. För oss var det ett helvete att växa upp i Gaza. När jag var liten insåg jag att barn från andra platser lever annorlunda liv än jag och att situationen inte var normal. Men som tur är har barn förmågan att fjärma sig från verkligheten och skapa en fantasivärld åt sig själva. Barnen i Gaza leker alltid med alla möjliga föremål de hittar på gatorna, som hjul och pinnar. De springer med plastpåsar tills de fylls med luft, trummar på tunnor och improviserar lekar med det de hittar. Jag började jobba när jag var elva. Jag sålde cigaretter på gatorna och var ett ganska ledset barn.
– Under de sista åren innan jag flydde till Grekland jobbade jag som taxichaufför med min egen privata bil. Efter ett tag tog Hamas bilen från mig med våld och villkoret för att jag skulle få den tillbaka var att jag gick med i deras organisation. De ger inte invånarna något annat val än att antingen ansluta sig till dem eller förbli utfattiga. När det inte finns några jobb, ingen mat och folk går sysslolösa och betalar ungefär 60 procent av sin inkomst, är den enda möjligheten till ett ”bättre liv ” att gå med i Hamas. Men efter att man gått med i organisationen är det väldigt svårt att ta sig ur. Alla mina bröder har stannat i Gaza. När de ser att jag är på en bättre plats kanske de också försöker gå samma väg.
Hamas har full kontroll över invånarnas liv
– Jag har en god vän som i ungdomen insåg att han inte var intresserad av kvinnor, men trots det tvingade hans föräldrar honom att gifta sig med en kvinna. Han led svårt under den här tiden och han levde ett olyckligt liv. Hamas upptäckte detta och beslutade att arrestera honom. Han hade psykiska problem under en lång tid och hans familj beslutade att skicka honom till Europa för behandling. Hamas har full kontroll över enskilda individ ers liv. De har spioner och poliser som rör sig på gatorna. Trots att det bor över två miljoner människor i Gaza är området så litet och tätbefolkat att de känner igen de flesta invånarna.
– Min pappa jobbade i årtionden som jordbrukare i Israel, när gränsövergångarna var öppna. Var sjätte månad förnyade han sitt inresetillstånd. Jag vet att det är omöjligt just nu, men det jag mest av allt skulle vilja är att bo i Israel och jobba med min pappa inom jordbruket.
”En ständig känsla av att leva som flyktingar i vårt eget land” – Anis Ashour, 28, Rafah
– Jag är gift och har tre barn i åldrarna fyra, sju och nio år. Tyvärr var de tvungna att stanna i Gaza, för jag kunde inte ta med mig dem. Livet i Gaza var bättre innan Israel block erade gränserna. Idag styrs livet där av den israeliska ockupationen. Sedan Israels stäng ning, som vi påtvingades 2007, har många familjer i Gaza hamnat under fattigdoms gränsen och ekonomin har kollapsat ned i avgrunden. Innan fanns det arbetstillfällen och folk kunde jobba fritt. Vi hade fri handel, tillräckligt med mat och el. För närvarande har Gaza el fyra timmar om dagen. När elen äntligen kommer tillbaka blir varje hus som en bikupa. Det är bråttom att hinna med allt, och det snabbt. Alla bakar bröd, lagar mat, tvättar kläder, laddar telefoner och apparater, och barnen sätter sig och tittar på tv, även om elen kommer mitt i natten! Vi väljer ut barn ens kläder och förbereder dem i förväg, och gör ett schema för duschen så att de som inte hann den dagen står först i kö nästa gång.
Saknar både toalett och dusch
– Våra rutiner i livet åtföljs av en ständig känsla av att leva som flyktingar i vårt eget land. Jag får faktiskt min tillflykt från verkligheten i köket, särskilt när jag bakar. När mat affären var stängd, eller om brödet tog slut, brukade jag gå upp på taket eller till en öppen yta nära huset, tända en eld och baka bröd. Här i lägret lagar jag också mat och bakar palestinska pitabröd och kakor, och vi sitter alla ned och äter tillsammans. Jag bor i lägret i en väldigt gammal byggnad. Taket vittrar sönder om nätterna och överallt ligger högar av skräp och plast. Det finns ingen toalett eller dusch här, bara inne i det stängda lägret, som ligger långt från byggnaden. På vintern är det väldigt kallt och det blåser kraftigt. Det går inte att stänga dörrar och fönster i byggnaden, så ibland tänder vi en eld, dricker kaffe och värmer oss.
– Jag har varit på Leros i över ett år nu, för processen att få ett pass och handlingar är för långsam. Vanligtvis tar det ungefär ett och ett halvt år att få handlingarna och man måste hitta sätt att fördriva tiden. Vi väntar alla på dagen när vi får ett europeiskt främlingspass och vi kan resa vidare härifrån. Så småning om vill jag återvända till Gaza, till mitt hem, i hopp om att det kommer bli fred mellan Palestina och Israel eller att situationen förbättras.
”Förtrycket av kvinnor i Gaza tar sig uttryck på så många olika sätt” – Adil al-Ramlawi, 23, Deir al-Balah
– Min man bestämde sig för att fly till Grekland och lämnade mig och våra två barn, Batul och Yusuf, i Gaza. Efter ett år i hans familjs hem kände jag mig inte längre välkommen, utan bestämde mig för att följa efter honom, trots att han inte ville det. När jag kom till Grekland försämrades vårt förhållande. Jag utsattes för svår fysisk och psykisk misshandel ända tills för åtta månader sedan, då han flydde och vi lämnades ensamma i flyktinglägret. Jag har inte hört av honom se dan dess. Vi bor i en väldigt gammal byggnad. Jag känner mig inte trygg här, för vem som helst kan ta sig in i byggnaden. Ibland lämnar män brev till mig under dörren. Jag gick med på att göra den här intervjun i hopp om att den som läser den och min historia ska kunna hjälpa mig.
– Jag kom till Egypten genom gränsöver gången i Beit Hanoun och därifrån till Turkiet. Vi gick i tre dagar från Turkiet till Grekland för att spara pengar, men tyvärr åkte vi fast och skickades tillbaka till Turkiet. Till slut fick vi åka i en liten gummibåt, fullastad med dussintals människor, i timmar innan vi kom fram till ön Leros. Jag betalade tusentals dollar för resan.
– Livet under Hamas styre och den israeliska ockupationen var så svårt, och som kvinna utan en man var det ännu värre. Förtrycket
av kvinnor i Gaza tar sig uttryck på så många olika sätt. Den israeliska instängnings politiken som Gaza påtvingas påverkar kvinnor inom områden som ekonomi, handel och rörelsefrihet, då de flesta tillstånd endast utfärdas till män. Arbetslösheten bland kvinnor har stigit och det har även förekom sten av våld mot kvinnor. Värst av allt är antalet kvinnor som varje år mördas för att ha vanhedrat familjen, och straffet för det är bara upp till två års fängelse, med förmåner och tidig frigivning. Kvinnor mördas lätt och ingen bryr sig riktigt. 2014 mördades vår grannes dotter för att hon påstods ha haft ett förhållande med en främmande kille. Efter hennes död fastställde läkarna som undersökte henne att hon inte hade förlorat oskulden. Mördaren är vanligtvis en bror eller pappa, annars en make, en farbror eller så. För sju månader sedan dödade en pappa sin lilla dotter. Hon var tio år. Det finns palestinska feministiska rörelser som agerar och gör sig hörda när en kvinna tar av sig sin hijab eller lämnar landet, men när en oskyldig flicka mördas är alla tysta. Det kräver en hel del mod och kompetens att ta sig an den här frågan.
Hamas tar alla matvaror
– Invånarna i Gaza har ingen respekt för från skilda eller separerade kvinnor, och ibland behandlar familjerna dem på ett kränkande sätt offentligt. De flesta kvinnor i Gaza kan jobba med vad de vill, men en stor andel frånskilda kvinnor saknar utbildning. Om en kvinna gifter sig ung, hoppar av skolan och vid 27 är frånskild med fyra barn, då kan man säga att hon har problem. Om de har lite tur och pengar så kanske föräldrar eller syskon kan hjälpa till ekonomiskt, och det finns även olika organisationer. En del kvinnor försöker bli gravida bara för att undvika skilsmässa.
– Jag gick gymnasiet men hade inte till räckligt mycket pengar för att gå på universitetet. Mina barn har aldrig gått i skolan. Hamas gör våra liv ännu svårare än israelerna. Till exempel så kommer det in tillräckligt mycket varor, såsom ägg, olja och mjölk, i Gaza så att det skulle räcka till alla som bor här, men Hamasmedlemmarna tar allt och vi, invånarna, får inte tillgång till alla varor. Därutöver så är priserna höga i förhållande till invånarnas låga löner. I krigstid blir situationen dubbelt värre. Alla får panik och det är rusning till marknaderna precis innan kaoset börjar. Nästan ingen lämnar hemmet under bombningarna. Och när jag tänker på det så kan Israel ändå bomba oss inne i våra hus och ingen går säker.
Ett bättre liv för barnen
– Jag minns attackerna 2014, när Israel bomb ade oss utan uppehåll. I det här kriget flydde vi från vårt hem och som tur är så överlevde jag och min familj, men mina farbröder dödades av flygbombningarna och vårt hus i Shejaiya förstördes helt. Alla mina minnen och saker som jag hade sparat från förr fanns där, och på ett ögonblick togs allt ifrån mig. Jag ville inte att mina barn skulle uppleva det jag upplevde. Jag ville inte att de skulle leva ett meningslöst liv, ett liv av rädsla. Det spelar inte längre någon roll att de växer upp i fattigdom, det viktigaste är att vara trygg och frisk. Det var ett hårt och mörkt år. Jag förlorade min familj och mitt liv förändra des helt. Det absurda är att i dag så ser vårt område precis ut som det gjorde då: en krigszon, ruiner överallt och övergivna områden. Jag tycker inte om att åka tillbaka dit och fyllas med sorg och längtan.
– Även om Israel öppnar upp sina gränser igen och Hamas blir kvar vid makten, så kommer situationen inte att förändras. Jag har hört mer än en gång om familjer i Gaza som bränner sig till döds och om unga som begår självmord för att de är deprimerade. Istället för att min mamma gråter över hur jag har det, gråter jag över hur hon har det.
”Det pågår en belägring som inte låter oss leva” – Allah Kawara, 22, Khan Yunis
– Som tioåring började jag jobba inom jordbruket och i mataffärer. Min pappa var bara en enkel chaufför och jag försökte hjälpa honom och min familj. Jag har fem bröder och en syster. Våra pengar räckte bara till basala saker. Något som fastnade i mitt huvud var kriget som bröt ut mellan Fatah och Hamas 2006. Jag var bara sju år. Kroppar och kroppsdelar låg överallt, skadade människor kom springande till vår ytterdörr och bad om hjälp. Gatorna var som ett minfält. Än i dag lider jag av mardrömmar. Många av gatorna i Gaza är gamla och förstörda till följd av krigen, de behöver underhåll varje år. Regeringen pratar om nya projekt och gaturenoveringar, och de får pengar till det, men vi ser ändå inga förändringar. De illusioner de säljer oss har blivit en del av vår livscykel. Många gator bär fortfarande spår av kriget med Israel, för en hel del hus förstördes i bombningarna och människorna som bodde i dem lämnades hjälplösa utan någonting. Hamasledarna, däremot, verkar ha klarat förstörelsen bra och har fått nya hem och bilar. Barnen använder ruinerna efter byggnaderna som improviserade lekplatser eller observationsplatser.
Vill ta sig vidare till Tyskland
– För två år sedan beslutade jag att fly från Gaza för att börja ett nytt liv. Grekland är den första platsen som alla palestinska flyktingar kommer till, för det är porten till Europa, och därför planerar majoriteten att fortsätta till andra länder. Ingen får ett bra liv här. Vi upplever alla stress och förakt, för de flesta av oss är unga och energiska och måste gå sysslolösa i flera år, utan arbete eller möjligheter att lära oss. Men hur skulle jag kunna klaga på Grekland, när det i mitt hem, där jag föddes, bara finns el åtta timmar om dagen, ibland mindre. Där de unga är arbetslösa, där hus och kontor som människor har lagt ned sina själar i sprängs i luften, och där det pågår en belägring som inte låter oss leva.
– Jag är tacksam för att de tog emot oss här, och även om förhållandena är ganska svåra så finns det en tillförsikt här som inte finns i Gaza. När vi först kom hit togs vi ut ur gummibåtarna och de tog våra pass och mobiltelefoner och vi fördes direkt till flyktinglägret. Just nu bor jag olagligt inne i lägret i ett rum tillsammans med fyra andra palestinska flyktingar, och nyligen togs
min matbiljett från mig. Jag strävar efter att komma till Tyskland och jobba där så mycket som möjligt. Vänner har berättat för mig att flyktingar behandlas bättre i Tyskland. De har rätt till pengar och mat varje månad, de får till och med lära sig tyska.
”Musiken stärkte oss – jag saknar verkligen de stunderna” – Ahad Abu-Zeid, 27, Rafah
– Jag jobbade som taxichaufför i några år. I Gaza kan vem som helst som har en egen bil jobba som taxichaufför och tjäna pengar på resor. Vi taxichaufförer är bra på att lyssna och lösa problem åt andra människor. Det är ganska många som letar efter ett medkännande öra, särskilt i det komplicerade Gaza, så varje taxichaufför är också något av en psykolog, men vi försöker förtränga våra problem. Jag tjänade ungefär 15 shekel (ungefär 39 kronor) om dagen, vilket knappt räckte till ett paket cigaretter. Eftersom det finns många chaufförer fanns det inte tillräckligt med arbete åt alla. Jag gifte mig för ung. Jag var gift i ett år och två månader, men vårt förhållande var inte bra och vi bestämde oss för att skilja oss. För att lindra vardagens stress brukade jag tillbringa tid med vänner vid havet och se vågorna slå mot stranden. Oftast hade vi med oss stolar och parasoller, vattenpipor och något kallt att dricka. På kvällarna träffade vi ibland vänner som är musiker, vi satt hemma och spelade och sjöng. Musiken stärkte oss. Jag saknar verkligen de stunderna.
Sköts under en demonstration
– Jag bodde i Rafah, väldigt nära gränsen till Israel. Under en av de stora demonstrationerna sköts jag i benet och skadades. Jag var på fel plats vid fel tillfälle. De tog mig till närmaste sjukhus och behandlade mig där. Idag är stabilitet och ett bättre liv det enda jag vill ha. På ön bor jag med några vänner i en av de gamla byggnaderna nära lägret. Jag öppnade en liten mataffär inuti byggnaden, det hjälper mig att tjäna lite pengar. Jag lider av diskbråck i ryggen och måste åka till sjukhuset ofta för att ta prover och få smärtstillande. Att leva här på ön är inte lätt. Det finns en hel del rasism och det faktum att vi inte kan språket belyser klyftan mellan oss flyktingar och öborna. Alla här är säkra på att om de flyttar till ett annat land i Europa så kommer de få ett bättre liv. Men jag tror att svårigheterna kommer att följa med oss var vi än åker, det är så det är att inte ha ett hem.
”Hamas kontrollerar oss inifrån och Israel omringar oss utifrån” – Mahmoud Salma (Abu-Rani), 31, Sheikh Radwan
– Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv var när min förste son föddes. På den tiden hade jag ambitioner och hopp. Men när min andre son föddes hade jag redan insett att vi inte kunde få ett lyckligt liv. Hamas kontrollerar oss inifrån och Israel omringar oss utifrån. Jag älskar mitt land, jag har till och med en pale stinsk tatuering på min hand, men här finns ingen trygghet och de flesta arbetstillfällena går främst till Hamasanhängare. Jag studerade datorer, men det var väldigt svårt att ta sig in på den lamslagna arbetsmarknaden efteråt. Jag kunde inte hitta ett jobb inom yrket, så jag började jobba som servitör men fick snart sparken. Ungefär hälften av Gazas invånare är arbetslösa och bland dem som arbetar är den dagliga medelinkomsten ungefär 65 israeliska shekel (ungefär 170 kronor), vilket knappt räcker till att köpa basvaror för en person.
Om en pappa inte har ett jobb, hur ska han då kunna försörja sin familj?
– Jag tror att Israel kan avsluta kriget om de så vill, men de tjänar på Hamas verksamhet. Netanyahu försvagar Abbas, men stärker och finansierar Hamas bara för att annektera fler territorier och bosättningar. Hamas behöver honom och han behöver Hamas. Och var hamnar Hamas pengar till slut? Under krigen lyckas Hamas medlemmar fly och gömma sig, och i slutändan är de flesta offren oskyldiga palestinska civila.
– En gång bombade det israeliska flyg vapnets plan en byggnad precis bredvid oss. Hela vår byggnad skakade, det var rök överallt. Först visste jag inte om det var vår byggnad som hade exploderat eller byggnaden intill. Det är vanligen mörkt ute på gatorna för att det inte finns någon el och det är tyst överallt, för alla gömmer sig i sina hem. Det enda man hör är ljuden av kraftiga explosioner, följda
av paniska skrik. Och vi går igenom det här tillsammans, med två små barn, utan att veta om vi kommer att vakna nästa morgon. När bombningen var över gick jag ned för att titta på byggnaden. Det enda som fanns kvar av den var förstörelse, spillror och en massa brända föremål som bara ett ögonblick tidiga re varit rena och i bruk. Alla stod i chock runt spillrorna och kollade om det fanns någon att rädda, om det fanns några skadade eller om alla hade lyckats fly i tid. Hela palestinska familjer utplånas, som om de aldrig funnits.
Vännen druknade i havet
– Jag bestämde mig för att lämna Gaza för att säkra en bättre framtid för mina två söner Rani, tio, och Osaid, sju. När jag kom till gränsövergången i Rafah behövde jag en hel del tid och pengar. Vi var tvungna att betala mutor till officerarna vid övergången och sov några nätter i kylan, på ett smutsigt ställe, och säkerhetstjänstemännen behandlade oss kränkande. Jag betalade ett tusen euro bara för att ta mig till flygplatsen i Kairo. Jag såg till att komma dit förberedd med en flygbiljett, de som inte har det avlägsnas. Jag sov tre nätter inne på flygplatsen och flög sedan därifrån till Turkiet. I fyra månader letade vi efter smugglare som kunde hjälpa oss till Grekland. Första gången åkte vi fast och vi var tvungna att segla hela vägen tillbaka till Turkiet. Tio dagar senare försökte vi igen och lyckades. Jag hade en vän som drunknade i havet och inte kunde slutföra sin resa till fri heten. Drunkning är plågsamt och något som oroade mig mycket. Det är en stor risk som alla tar, utan något val.
Europa gör livet svårt för flyktingar
– Jag bodde inne i flyktinglägret tills jag avhystes därifrån. Jag var tvungen att sova i ett tält vid havet och efter en tid avhystes jag även därifrån. Vi flydde kriget i Gaza och kom till Europa, bara för att upptäcka att Europa gör livet svårt för flyktingar bara för att visa resten av världen att de inte har någon plats här, så att de inte ska överväga att komma hit. Målet är att avskräcka. Trots det hoppas jag kunna ta min familj till Europa efter att jag fått alla handlingar, och först när kriget är slut kommer jag att överväga att återvända till Gaza. Jag tror och hoppas att vi kan leva i fred när vi lärt oss att respektera varandra.
