En skadad ung man ligger halvt utslagen på en bår. Han bärs snabbt och ryckigt mot en ambulans. Bakgrundsljudet: sirener och skrik. Bakom ambulansen stiger grå rök mot himlen och snart kommer flyende människor in i bild. En ung kvinna hukar sig framåt och går snabbt förbi med ett spädbarn i famnen. Scenen utspelade sig efter attacken mot al-Mawasi utanför Khan Yunis i lördags, då minst 90 människor dödades och 300 skadades.
Många av de skadade fördes till Nasser-sjukhuset, där Läkare utan gränser har personal på plats. I ett röstmeddelande skickat efter attacken säger Amy Kit-Mei Low att både dem och den lokala personalen blev överväldigade av antalet svårt skadade patienter.
– Det var en liten pojke med sin pappa, pappan hade skadats i ryggen och pojken bara satt där och såg förvirrad (…) ut och vi kände oss fruktansvärt upprörda över den familjen, för jag är inte säker på att den pojken förstod att hans pappa var den enda överlevande familjemedlemmen.
Amy Kit-Mei Low fortsätter berätta om andra patienter som kom in till sjukhuset. En man fann sin fru vid liv och lättnaden lyste i hans ansikte – men samtidigt fortsätter kriget och traumat för dem, påpekar hon.
– Personalen var fantastisk. Vi jobbar på mödravårdsavdelningen och personalen där är inte vana att behandla trauma men gjorde det ändå.
Nassersjukhuset gjorde sitt bästa för att mäkta med och möta behoven. Men vissa röntgenapparater funkade inte, operationssalarna var fulla. Patienter som inte fick tillräckligt med smärtlindring låg i korridorerna och stönade av smärta. Redan innan helgens attacker var Nassersjukhuset överfullt. Man hade patienter både på golven och i korridorerna.
– Situationen är riktigt hemsk, säger Amy Kit-Mei Low.
Tuffa prioriteringar
Den akuta bristen på både medicinsk utrustning och städutrustning ökar risken för infektioner, säger Mia Hejdenberg, medicinsk humanitär rådgivare på Läkare utan gränser i Sverige. Hepatit, hudsjukdomar och diarré sprider sig.
– Hälsosituationen är fullständigt katastrofal. Det är en perfekt storm: pågående konflikt, 90 procent av befolkningen på flykt och många flera gånger om, brist på materiel, sjukvårdsinrättningar som inte fungerar, brist på mat och rent vatten. Sen om man lägger till de sjukdomar som folk blev sjuka i innan kriget – diabetes och andra andra kroniska sjukdomar som måste behandlas regelbundet, säger Mia Hejdenberg.
Det har nu gått över 2,5 månader sedan den senaste leveransen i slutet på april. Utanför Gaza står över tusentals lastbilar och väntar på att få köra in och lämna av allt från mat till mediciner. Sex av dem tillhör Läkare utan gränser och är fullproppade med med det allra mest nödvändiga.
För några veckor sedan varnade Läkare utan gränser för att de kan behöva stänga ner på grund av resursbrist.
– Det är svårt att säga hur långt bort det är. Vi vill till varje pris undvika det. Det vi gör är att rationalisera, personalen på plats tvingas prioritera tuffare. Till exempel hur ofta man lägger om brännsår. Det är brist på sterila kompresser, så istället för att byta varje dag byter man varannan eller var tredje. I vissa fall går det bra och i andra inte.
