Gatubarnen är en industri i Kampala

Elvaåriga Jennifer kommer in i rummet som varit hennes hem i snart tre år. Hon var bara åtta år när hon hämtades från sitt hem i Karamoja av en bekant till familjen och fördes till huvud­staden. Jennifers mamma ”lånade” ut flickan på grund av fattigdom och blev lovad att familjen skulle få pengar varje månad. Så blev det inte. Jennifer blev en del av ett tiggarnätverk i Kampala och har sedan dess varit under kontroll av kvinnor, så kallade agenter, som använder barn som tiggare på huvud­stadens gator.

En smal gång leder till andra, identiska rum. Vi befinner oss i en del av slummen Katwe, där husen kallas ”pappershem” eftersom de ursprungligen var gjorda av kartong. Idag är de små husen gjorda av lera och i de klaustrofobiska rummen bor dussintals kvinnor och barn från Karamoja-regionen. Barnen har liksom Jennifer hämtats hemifrån i byar för att arbeta på storstadens gator. Här bor tonåringar som har flytt från fattig­dom i Karamoja för att söka lyckan i Kampala. I rummen bor också mammor och kvinnor som har ”lånat” andras barn för att tjäna pengar.

– Det är vanligt att barnen tas med till storstaden av folk som säger att de ska ge barnen möjligheter. Många används som tiggare på gatorna. Det är fattigdom och hunger som driver föräldrar att lämna bort sina barn, säger Michael Tumwesigye som är ledare för organisationen In Need Home.

Hårt drabbad region

Tumwesigye har arbetat med gatubarn från Karamoja i ett antal år. Organisationen driver i samarbete med katolska kyrkan ett dagcenter där barn får undervisning och en måltid varje dag. De har även skapat en databas där de registrerar gatubarnen. 

 I dag är nästan 800 barn från Karamoja registrerade i Kampala. Cirka 500 av dem är flickor. Det faktiska antalet är flera gånger högre. Enligt Tumwesigye arbetar de flesta av barnen under kvinnor som kontrollerar deras arbete och inkomst.

– De här kvinnorna är ibland familjemedlemmar, andra ­gånger är det främlingar som hämtar barnen och använder dem för egen vinning. Pengarna barnen tjänar når sällan familjerna i Karamoja, säger Tumwesigye.

Karamoja-regionen i nord­östra Uganda ligger inklämd i ett hörn mellan Kenya, Etiopien och Sydsudan. Ugandas minst utvecklade region är ökänd för sina blodiga strider om värdefull boskap. Här har miljö­problem, underutveckling, kamp­en om mineraler och årtionden av konflikter skapat extrem fattigdom. Regionen har de högsta nivåerna av undernäring i Uganda och mer än hälft­en av regionens cirka 1,2 miljon­er människor lever i extrem fattigdom. Klimat­utmaningar och en lång pandemi har gjort vardagen värre.

Hjälper barn från gatan

Det är alltid kaos vid trafik­ljusen i Wandegaya-området i Kampala. Två unga flickor sover på en trottoar mellan två trafikerade vägar. När bilarna stannar vid rött ljus springer barn till fönstren för att be om pengar. De yngsta är under tre år och alla kommer från Karamoja-regionen. Det finns inga exakta siffror på hur många barn som arbetar på gatan. Enligt siffror från organisationen Retrak Uganda från 2017 finns det 32 ​​000 gatubarn i fyra städer i landet. Antalet har ökat kraftigt under pandemin.

Bakom en stor reklamaffisch intill vägen står Amos Lochebo med ett dussin barn omkring sig. Han är socialarbetare i katolska kyrkan och på uppdrag för att hjälpa barn från gatan. Han och hans kollegor går på gatan en gång i veckan för att utföra förebyggande arbete och hjälpa barnen bort från det farliga liv de lever. Det jobbet är allt annat än enkelt.

– Barn är ofta svåra att komma i kontakt med. Många känner igen oss och fruktar problem från kvinnorna de jobbar för om de pratar med oss, säger Lochebo.

Varje vecka hjälper han och teamet mellan fem och tio barn bort från gatan. Barnen förs till dagcentret som drivs av den katolska kyrkan. Där får de psykosocialt stöd och en plan upprättas för att försöka få tillbaka dem till familjerna i Karamoja.

Dottern försvann

Det tar över tolv timmar med bil från Kampala till Moroto i Karamoja. Efter staden Soroti börjar landskapet förändras. Färgen på de öppna fälten vittnar om att det inte har regnat på nästan ett år. I distriktet Napak är det nära mellan byarna, men människorna är få. Här lever man traditionellt som bönder, men torkan har gjort livet svårt. Det är härifrån majoriteten av gatubarnen ­i Ugandas städer kommer.

Maria Locoro sitter utanför sitt hus. Hon har fött 14 barn. Sex av dem har dött av sjukdomar. Den ensamstående mamman vet inte hur gammal hon är, men de djupa linjerna i ansiktet vittnar om att hon borde vara runt 60 år. Hon tar fram en bild på sin dotter Agnes. Då kommer tårarna.

– Det har gått över sex år sedan jag hörde av min dotter. Det fattiga livet vi lever gjorde att hon en dag lämnade hemmet och sa att hon skulle till storstaden, säger hennes mamma.

Agnes var i tonåren när hon försvann och lovade sin mamma att komma tillbaka till Karamoja med pengar.

– Vi hade det senaste telefonsamtalet för fyra år sedan. Nu vet jag inte om hon är död eller levande. Jag har haft sömnlösa nätter i många år, säger mamma.

Hon ropar på en äldre dam som kommer gående utanför huset. 

– Kom hit och berätta om ditt barnbarn. Kanske kan de hjälpa dig att hitta henne!

Den äldre damen heter Madelena Lomokol. Hennes barnbarn var tolv år när hon försvann för tre år sedan.

– Mitt barnbarn sa att hon ville söka jobb i storstaden. Jag kunde inte hindra henne eftersom vi inte hade mat på bordet. Nu är jag rädd för att något har hänt henne, säger Lomokol.

Många har samma historia

Nästan alla hem i byn känner någon som tappat kontakten med ett barn. Några kilometer bort i en annan by möter vi en pappa som inte sett sin dotter på 17 år. 

– En bekant till familjen sa att hon behövde min dotters hjälp för att passa hennes barn. Eftersom vi är fattiga bestämde jag mig för att låna ut min dotter. Hon var bara sju år då och om hon lever idag är hon 24 år, säger Michael Logor.

Drygt ett år efter att hans dotter flyttade hemifrån fick han ett telefonsamtal från sin släkting som berättade att hans dotter försvunnit.

– Jag fick veta att hon blivit tiggare på gatan och att hon en dag inte kom hem igen, säger Logor.

Vi reser från by till by och träffar föräldrar som tappat kontakten med sina barn. En del fördes till storstaden av släkt­ingar. Andra åkte på egen hand för att undkomma fattigdomen hemma.

”Hade glömt vägen hem”

Gemensamt för föräldrarna är att de inte har en aning om vad barnen upplever när de hamnar i storstäderna. 

Många flickor blir sexuellt utnyttjade och får barn tidigt. Esther, idag 21, lämnade familj­en i Karamoja när hon var 13 år. Hon blev frestad av vänner som återvände hem med fina saker och historier om livet i storstaden. En dag lämnade hon hemmet och åkte till staden Busia, på gränsen mellan Kenya och Uganda. Där började hon tvätta toaletter och sortera bönor på den lokala marknaden. Hon hamnade så småningom i Kenyas huvudstad, Nairobi, där hon tillbringade de kommande sex åren. 

– Vardagen var extremt tuff och som tjej från Karamoja utsätts man för diskriminering varje dag, säger Esther när Dagens ETC besöker henne hemma i Karamoja.

Hon sitter med en bebis i knät. Barnets pappa är en av de många män som höll henne som sexslav.

– Jag var inlåst i ett rum där jag blev sexuellt utnyttjad dag och natt. Som tur var överlevde jag och kunde återvända hem med hjälp av några vänner. Efter alla år som gått hade jag glömt vägen hem, säger hon.

Återföreningen med familjen var en glädje. 

– Mina föräldrar trodde att jag var död. När de såg mig blev de överlyckliga, säger Esther.

Idag försöker hon komma tillbaka till livet, men hennes vardag är densamma som för åtta år sedan när hon lämnade hemmet.

– De senaste månaderna har det inte regnat och vi äter ofta löv från träden. Livet är tufft och jag ser ingen utveckling i Karamoja. Det enda som är bra med att vara här är att man är med familjen, säger hon.

Från gatan till fängelset

Trots flera utvecklingsåtgärder från regeringen och otaliga hjälporganisationer är fattigdomen i Karamoja-regionen utbredd. Regionens totala BNP är mindre än 1 procent av Ugandas totala BNP, enligt siffror från USAID. Bara omkring var fjärde barn i skolåldern gick regelbundet i skolan innan pandemin började, enligt siffror från UNICEF. Pandemin har gjort att det aldrig varit fler gatubarn i städerna än nu. 

Under de senaste 20 åren har myndigheterna etablerat flera strategier för att ta bort barn från livet på gatan. I Kampala görs räder flera gånger om året där de plockar upp barnen från gatan och kör dem till ­ungdomsfängelset Kampiringisa. En del hålls där i flera månader och förhållandena är mycket dåliga.

Otaliga möten på hög nivå har hållits för att diskutera möjliga lösningar på problemet. I slutet av februari samlades regeringstjänstemän, barnrättsexperter och hjälp­organisationer i Napak-distriktet för en dialog om gatubarn. Bland de ­närvarande fanns barn- och ungdomsminister ­Sarah ­Mateke. Enligt henne är det bristen på pengar som stoppar jobbet.

– Om vi får medel kan vi bistå de lokala myndigheterna. Det är i grunden deras jobb att ta hand om dessa barn, sa Mateke i en intervju med tidningen Nile Post.

Hjälpinsatser möter hinder

Stora summor pengar har öronmärkts för gatubarnen från Karamoja. 2018 godkände regeringen en handlingsplan från Ministry of Gender, Labour and Social Development och en budget på 3,4 miljarder shilling, cirka nio miljoner kronor, för att finansiera insatser för rehabilitering och vidarebosättning av 1 500 gatubarn från Karamoja. Enligt ett antal källor, däribland en studie av den katolska kyrkan i Uganda och organisationen In Need Children, har initiativet inte haft någon effekt. ”Implementeringsprocessen var brutal och inte särskilt barnvänlig och hade potential att förorsaka mer skada för redan utsatta barn. Efter rehabilitering och vidarebosättning återvänder de (barnen) till stadsområden. Situationen har förvärrats av coronapandemin”, heter det i rapporten som publicerades i slutet av förra året.

Lokala företrädare för myndigheterna i Karamoja kämpar med att skapa hållbara lösningar.

– Av de 3,4 biljonerna fick vi bara 31 miljoner i distriktet. Utan pengar är våra händer bundna och det är omöjligt att hjälpa barnen. Pengarna försvinner i Kampala och når aldrig distrikten, säger Jeremy Abura, länsrepresentant i Lokopo.

Han berättar att otaliga hjälporganisationer har arbetat för att hjälpa barnen med bland annat återintegrering i Karamoja.

– Jag litar inte på hjälporganisationer. Vissa av dem har inget intresse av att hitta lösningar på problemet. Det är samma historia år efter år. Antalet barn på gatan fortsätter att öka, säger Abura.

Riksdagsledamoten John Bosco Ngoya håller med Abura och säger att gatubarn är en business för somliga. 

– Det finns icke-statliga organisationer som tjänar pengar på att låtsas som om de hjälper gatubarn... Det finns faktiskt några som tjänar på det. NGO:er har upprättats för just detta, sade Ngoya vid en presentation till Ministry of Gender, Labour and Social Development i fjor.

Det finns redan flera lagar med fokus på barns rättig­heter. Utmaningen är bristen på genomförande.

– Uganda har tydliga lagar som förbjuder handel med barn, men de fungerar inte i praktiken. Föräldrar som ger bort sina barn till ett liv på gatan begår ett brott. Varför åtalas de inte? Varför åtalas inte de som hyr ut bostäder till dessa barn? Varför åtalas inte ”agenterna” på gatorna?, frågar Michael Tumwesigye från organisationen In Need Home.

Tillbaka i Kampala sitter ett femtiotal barn tysta och lyssnar på läraren som undervisar om kroppsdelar. Dagcentret för gatubarn i Nsambya är alltid fullt. Det är en fristad för barnen dit de kan komma för att leka och lära när de inte är på gatan. Barnen som samlas här i dag är mellan tre och tolv år och majoriteten tigger på gatan.

”Tjänar inte så mycket på det”

Jennifer kommer hit så ofta hon kan och drömmer om att gå i skolan.

– Jag älskar att vara här och lära mig nya saker. Jag vill bli sjuksköterska så att jag kan hjälpa födande kvinnor, säger hon.

Jennifer betalar 10 000 shilling i månaden i hyra, och detsamma gäller för var och en av de tio personer som bor i hemmet. Pengarna går till ägaren, som är en privatperson från Kampala. Alla ”pappershem” hyrs ut av privatpersoner som tjänar bra på folket från Karamoja.

Hemma hos Jennifer möter vi kvinnan hon bor med. Damen, som kallas för Arenge, kommer från Napak-distriktet. Hon säger att hon har varit i Kampala i drygt ett år och bor med sju barn. Det är lite oklart hur många av barnen som är hennes biologiska barn, men alla är inblandade i tiggeri. Den yngsta är 1,5 år. Hon tycker inte att det är fel att låta barnen tigga och hon säger att hon inte tjänar speciellt mycket på det. 

– Jag hade hoppats på ett bättre liv här i storstaden men livet är hårt. Pengarna jag tjänar räcker inte. Just nu har jag inget val, men en dag vill jag åka tillbaka till Karamoja, säger Arenge.

Amos Lochebo från katolska kyrkan har tillsammans med sina kollegor och partnern In Need Home under ett antal år försökt att samarbeta med myndigheterna för att hjälpa barnen.

– Vi har bett om hjälp i varenda departement. Ingen är intresserad av att hjälpa till, inte ens människorättskommissionen. Den hemska sanningen är att alldeles för många tjänar pengar på de här barnen, säger Amos.

De senaste tre åren har Jennifer jobbat från morgon till kväll längs Kampalas gator. Pengarna hon tjänar går direkt till kvinnan hon bor med och hon har inte skickat hem några pengar under dessa år.

– Allt jag vill är att åka ­tillbaka till Karamoja. Jag får inte ringa min mamma. Jag saknar henne så mycket, säger Jennifer.

Sedan det här reportaget gjordes har Jennifer genom katolska kyrkan återförenats med sin mamma i hembyn.