Halima Mouallem är i desperat behov av pengar. Hennes make har varit häktad sedan två veckor tillbaka och hon måste ensam ta hand om två små barn och sin gamla mor. I dag vräks familjen från sitt hem i Beirut eftersom de inte kunnat betala hyran. Nu försöker Halima Mouallem sälja ett organ för att få in en slant.
Två månader av protester
Fattigdomen och den ekonomiska otryggheten är två av flera grundläggande orsaker bakom de uppmärksammade protester som utbröt i Libanon i mitten av oktober, när hundratusentals människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Snart två månader senare har premiärministern och ledande politiska figurer avgått, samtidigt som vissa reformer utlovats. Men protesterna pågår fortfarande över hela landet. Demonstranter ockuperar ännu det centrala Riad el Solh-torget i huvudstaden och vägrar ge sig av.
– När man ser hur människor lever i det här landet, att vissa är så utblottade att de inte ens har råd att äta, att så många unga tvingas flytta utomlands för att hitta jobba… Vi har aldrig förut känt att vi haft en egen röst för att säga något om detta, och nu räcker det, säger Maya Cherfane, en ung kvinna som dykt upp till dagens protest.
Hennes syster Nayla som står bredvid följde dagligen protesterna från Italien, dit hon utvandrat för att söka arbete, fram till att hon kunde återvända hem för att själv ansluta sig. Över telefon skrek hon till både vänner och släktingar att även de skulle gå ut på gatorna.
– Våra föräldrar har också anslutit sig eftersom de är lika missnöjda. De måste betala tre olika vattenräkningar från sitt hushåll, till staten men även till privata leverantörer eftersom bara de senare erbjuder filtrerat och drickbart vatten. De måste betala två elräkningar, till staten och även för en privat generator som kan backa upp under de ständiga strömavbrotten. Vi har fortfarande inte någon fungerande infrastruktur i Libanon, säger Nayla Cherfane.
Stark misstro
Anledningarna till missnöjet är flera, men besläktade. Bedömare talar om att det i åratal byggts upp en ilska över politiskt vanstyre, ekonomiska svårigheter, korruption och förfallet av grundläggande samhällsservice. Regeringen uppfattas inte ha gjort några seriösa försök att åtgärda dessa problem. Den utlösande faktorn som fick missnöjet att explodera var när regeringen i oktober försökte införa några extra skatter för att lösa de ekonomiska underskotten, utan att åtgärda de strukturella problemen. Bland annat skulle man införa en skatt på bruk av Whatsapp. Även om regeringen snabbt drog tillbaka denna åtstramningspolitik så har det inte stoppat protesterna.
Ghassan Diba, som är professor i ekonomi vid Lebanese University i Beirut, berättar för Dagens ETC att många medborgare hyser en närmast total misstro gentemot den härskande ekonomiska eliten och dess förmåga att styra landet.
– Libanon är världens tredje mest skuldsatta land. Vi har haft en ekonomisk kris ända sedan 2011 och sedan dess har ungdomsarbetslösheten legat på ungefär 35 procent. Vanligt folk har tagit kreditlån för att lösa sina ekonomiska knipor, men till slut har det kraschat när folk inte kan betala tillbaka skulderna. Samtidigt har ojämlikheten ökat dramatiskt och idag står ett fåtal miljardärer för 25 procent av vår BNP, säger Ghassan Diba.
Religiösa sekter
Ekonomin är också helt genomsyrad av den religiösa sekterism som länge präglat Libanon. Landet har 18 erkända religiösa sekter som var och en är knutna till politiker och partier som sägs representera sektens intresse. När inbördeskriget slutade 1990 etablerades ett nytt system som innebar en politisk maktdelning dessa alla sekter, och som fortfarande innebär att presidenten måste vara kristen, parlamentets talman måste vara shiamuslim och premiärministern sunnimuslim.
– En slags sekteristisk ”demokrati”. Men det här systemet har mer och mer även påverkat den ekonomiska förvaltningen. Hyressättningar, statliga investeringar, offentliga upphandlingar och anställningar har i allt högre grad skett på grundval av sekteristisk tillhörighet, säger Ghassan Diba.
Särskilt på landsbygden och bland de fattiga måste folk oftare förlita sig på de sekteristiska partierna för att få hjälp och samhällsservice, istället för på staten. Det har gett upphov till en sådan djup klientelism att vissa liknar den vid feodalism, och hela systemet har i sin tur genomsyrats av extrem korruption.
Men på grund av den ekonomiska krisen har folk i ökad utsträckning känt att de inte längre kan stanna kvar i detta system. Helt nytt sedan i oktober är att medborgare från alla religiösa sekter för första gången har enats i protesterna, mot hela det sekteristiska systemet. Inga religiösa flaggor har synts till i folkhaven, utan bara den libanesiska flaggan. Det har lyckats spränga en 30 år gammal föreställning – med rötter i inbördeskriget och även i den franska kolonialismen – om att Libanon är och måste vara ett land som har djupa religiösa skiljelinjer mellan olika invånare. En föreställning som även gått hand i hand med omvärldens fördomsfulla syn på hur Mellanöstern måste fungera.
Protesterna förenar
Tillbaka i protesterna torkar systrarna Cherfane sina glädjetårar och säger att allting fortfarande är väldigt överväldigande att ta in.
– Nu känns det inte längre viktigt att säga vilken sekt man tillhör. Det är som att vi vaknat upp ur en 30-årig dröm och inser att vi blivit hjärntvättade och behandlade som får, säger Maya Cherfane.
Det är fortfarande vart Libanon är på väg och vad för konsekvenser protesterna långsiktigt sett kan bidra till. Men entusiasmen hos de hundratusentals medborgare som anslutit till manifestationerna vittnar om att Libanon bara svårligen kan gå tillbaka till det tillstånd landet befunnit sig i tidigare.
– Jag är 38 år och har aldrig förut brytt mig om politik, eftersom jag inte trott att något går att förändra i det här landet. Men jag svär vid Gud, att det här är första gången jag verkligen tror på en förändring. Det känns som att vi är här som en stor familj som kämpar för samma sak, säger Nayla Cherfane.