Transnistrien har varit ett aber i europeisk säkerhetspolitik i flera decennier. Det lilla området utropades som en egen stat när Sovjetunionen föll i bitar i början av 1990-talet och har ända sedan dess varit hem för ryska ”fredsbevarande styrkor”. Transnistrien betraktas av världssamfundet som en autonom del av Moldavien, men området är ekonomiskt och militärt beroende av Ryssland och anses till stor del vara under direkt kontroll av Moskva.

Efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina har Moldavien ansökt om medlemskap i EU och beviljats kandidatstatus i unionen. Det har stått högt på agendan att lösa den transnistriska frågan, men varje försök att rubba status quo har bemötts med rysk aggression.

De Moskvastödda ledarna i regionen har påstått att man blivit militärt anfallna av en moldavisk-ukrainsk axelmakt, bland annat efter en explosion vid en militäranläggning i mars i år. I februari sammankallades en specialkongress i den Högsta sovjeten, det transnistriska parlamentet, där man godkände en ny säkerhetsresolution. I den begär man formellt ett ryskt militärt beskydd på grund av att de moldaviska hotbilderna just nu ”saknar motstycke”, enligt Transnistrien.

Transnistrien har i alla år försörjts med naturgas av ryska statliga Gazprom, via ledningar som går genom Ukraina. Sedan kriget bröt ut har myndigheterna i Kiev varit allt mer ovilliga att förnya avtalen för att släppa fram denna ryska gas, och i slutet av 2024 tar det formellt stopp. I Moldavien har man sett nya möjligheter till fördjupade samtal med Transnistrien genom att använda energifrågan som hävstång.

Men frågan är komplicerad. Till saken hör att Transnistrien har använt naturgasen för att producera elektricitet, som Moldavien fått köpa. Varje år har detta genererat hundratals miljoner euro i inkomster till utbrytarregionen, som i övrigt inte har en särskilt stor ekonomi. Ett stopp för dessa transaktioner riskerar att snabbt skapa en ekonomisk kris med fallerande infrastruktur och samhällsfunktioner, som i sin tur lär leda till en humanitär kris för de hundratusentals transnistriska invånarna.

Sedan Moldavien ansökte om ett EU-medlemskap har landet alltmer kopplat upp sig på det rumänska elnätet. Regeringsrepresentanter har till och med hävdat att deras land inte längre är beroende av Transnistrien för att få energi. Trots det verkar det som att pengarna ännu ett litet tag måste fortsätta flöda till de ryskstödda separatisterna i Transnistrien.

Under de sista dagarna i maj meddelades att Moldavien och Ukraina har slutit ett nytt avtal. Kiev kommer inte tillåta Gazproms gasleveranser till Transnistrien via ukrainskt territorium, men släpper ändå fram gasen via en transitledning i Turkiet – fram till slutet av 2025.  

– Vi kommer inte stoppa transiten eftersom vi inte vill skapa en kris i regionen, särskilt som en sådan kris genast skulle bli ett problem för hela Moldavien, säger den moldaviske energiministern Viktor Parlikov till Bloomberg.

Det är ännu oklart om Moskva kommer gå med på uppgörelsen, vem som kommer betala kostnaderna för att skicka gasen en stor omväg, och huruvida Gazprom kommer betala tullavgifter. Men därmed tycks man ha köpt sig lite extra tid i väntan på en lösning av den transnistriska frågan.