De tillhör samma parti (Likud). De är båda utpräglade hökar som anser att Gaza kan jämnas med marken. De avfärdar omvärldens bestörtning som utslag för antisemitism. Men ändå en djup fientlighet dem emellan. De är helt enkelt för olika, säger israeliska politikjournalister till Dagens ETC. En tidigare tjänsteman för Gallant formulerar sig så här:

Netanyahu tänker alltid först och främst på Netanyahu, Gallant tänker alltid bara på Israel.

– Netanyahu tänker alltid först och främst på Netanyahu, Gallant tänker alltid bara på Israel.

Det omdömet kan tillskrivas lojalitet, men andra är inne på samma konfliktlinje. 

Propagandist och pragmatiker

Netanyahu är ett utpräglat politiskt djur, en slipad överlevare som sveper undan varje hot mot sin position, en global profil som talar perfekt amerikansk engelska, en propagandist och strateg som vävt samman sitt eget öde med Israels framtid vad gäller demokrati och relation till palestinierna. 

Gallant, däremot, är mer av en strävsam militär, som trivs bättre i sin lilla by vid Medelhavet än på banketter med världsledare, och som saknar Netanyahus djupa och maktsäkrande nätverk. Gallant prövade tillvaron som skogshuggare i Oregon, USA, medan Netanyahu formats genom prestigeutbildningar. 

Allt det här, säger bedömare, börjar nu alltmer tala till Gallants fördel. Han upplevs som genuin, folklig, ärlig. När han möter anhöriga till gisslan är det han som stramt förklarar läget, medan premiärministern fastnar i infekterade gräl. 

Framför allt har militären ett enormt förtroende för Gallant. Och just nu har militären en avgörande roll i Israels offentliga liv. Det kan förklara att Gallant gör en offensiv mot Netanyahu. 

Motsättningarna är olösliga

Den är inte subtil. Gallant säger att löftet om total seger mot Hamas är pinsamt munväder. Netanyahu svarar att Gallant sprider ett ”anti-israeliskt narrativ”. Medier kastar sig givetvis över varje ord. Det är uppenbart att de föraktar varandra på ett personligt plan. Det är lika uppenbart att de är komplett oförenliga vad gäller den säkerhetspolitiska vägen framåt. Netanyahu vill eskalera, han driver på för en vidgad konflikt med både Iran och dess proxy i Libanon. Gallant vill fokusera på Hamas, på att få loss gisslan, på att fokusera militärslagens resurser till Gaza. 

Konflikten är olöslig. Netanyahus förtrogna kallar Gallant för ”subversiv”, Gallants sida hävdar att Netanyahu är ”irrationell”, att hans metoder orsakar slitningar med nationens allierade, att han ger de högerextrema koalitionsledarna för mycket utrymme, att hans idé om att för evigt ockupera Gaza är idiotisk (Gallant vill snarare ersätta Hamas med ett palestinskt marionettstyre). 

Blir det han som tar över?

Vissa tror att Netanyahus tålamod snart tryter, att han en gång för alla kommer att göra sig kvitt Gallant. Andra tror att Netanyahus egen tid är utmätt, att han kommer att tvingas bort alldeles oavsett om kriget tar slut eller om han lyckas förlänga det under månader och år. Så vem tar över då? Benjamin "Benny" Gantz anses vara en kandidat, inte minst efter att han lämnade krigskabinettet. Men det viskas också om ett annat namn.

”Yoav Gallant vill inte ha Benjamin Netanyahus jobb. Men han kan få det ändå”, skriver Armin Rosen i en grundligt researchad profil i Tablet magazine. 

Det skulle då vara pliktkänslan som avgör. Och att hans brokigare bana inte samlat på sig ett lika tungt bagage av skandaler, misstag och konflikter.

– Det här ett krig som gäller det judiska folkets framtid, har Gallant sagt.