Förändringen är oerhörd. I vad som nyligen var en stillsam trädgård runt en kyrka, har nu många hundra människor slagit läger. Det hänger blöta kläder på murarna, presenningar är uppspända mot solen. En man gräver i en rabatt för att få bukt med en översvämning av diskvatten. Den katolska Sankt Josefskyrkan i Ankawa är en plats dit många kristna irakier flytt i sommar, undan IS. Här i Kurdistan har de funnit en fristad, men sedan fundamentalisternas nya framryckning har flyktingströmmen blivit en ännu större utmaning.
– Jag satt på ett kafé när kyrkan ringde mig, nio på kvällen. De sa att det kommit folk som behövde hjälp. När jag sprungit hit stod 500 människor utanför porten, säger volontären Kamel.
Han är en av många som varit på plats sedan dess, för att se till att det nya flyktinglägret fungerar. I början av augusti pressade IS undan kurdiska peshmerga-styrkor och erövrade Iraks största kristna stad Qaraqosh, med 50 000 invånare. Flera andra byar föll också, och befolkningarna flydde med få tillhörigheter. Hittills har nära 3 000 människor trängt ihop sig enbart i denna trädgård, och fler kommer dagligen.
Sover under bar himmel
Vi går ett varv runt kyrkan. Åtskilliga av de som samlats här är barn och åldringar. En gammal man sitter i sin rullstol på en gräsmatta, och bredvid honom är en stor hög madrasser staplade.
– Många måste sova under bar himmel. Nu är det 45 grader varmt, så det är svårt särskilt för de små. Där har du de som haft tur, säger Kamel och pekar på folk i några svettiga, men skuggiga förrådshus.
Tvärs över gatan ligger några ofärdiga husbyggen, och även där sover nu flyktingar. Flera skolor i Ankawa har också öppnat dörrarna, men ingen vet vad som sker när höstterminen måste börja.
På kyrkans trappa träffar vi Saad Noori, som bor i Stockholm och arbetar som ortoped i Nyköping. Han är här sedan drygt tio dagar tillbaka, för att försöka hjälpa sina familjemedlemmar i Irak.
– Situationen här är fruktansvärd. Det är brist på allting.
Alla i Saad Nooris familj är kristna och kommer från Mosul, Iraks näst största stad som erövrades av IS i juni. Där fanns de ännu på plats när IS den 18 juli krävde att de skulle tvångskonvertera till islam, betala en stor skatt för icke-muslimer, eller lämna Mosul för evigt. Levande eller döda.
– De rånades på pengar, smycken och kläder när de gav sig av. Även på viktiga mediciner, och min mor lider av artros. Min far är 77 år gammal och har högt blodtryck och en överarmsfraktur, berättar Saad upprört.
Hans familj flydde likt många andra Mosulbor först till Qaraqosh. Där trodde de sig vara trygga, men nu har de tvingats fly en andra gång. Men runt om i trädgården träffar vi också förtvivlade människor, som berättar om släktingar som blivit kvar. Kvinnan i den lila blusen, hennes far vägrade helt enkelt att överge sitt hem. När skottsalvorna från IS kom allt närmare blev han kvarlämnad, och nu går han inte att nå. En annan familj kan ännu kommunicera med några skräckslagna kusiner som gömmer sig i sina hem i Qaraqosh. Med IS-krigare på gatorna låter de lamporna vara släckta, har telefonerna på ljudlöst, och försöker få husen att se tomma ut. Men vad gör de när maten tar slut?
– Vi vet inte. Gud får skydda dem.
USA är inblandat
För egen del känner sig många av de som tagit sig hit nu trygga, med tanke på vilka som ställt sig bakom Kurdistan. Vi håller på att fota ett av de husbyggen där flyktingar sover när en amerikansk soldat ingriper, och för oss till en byggnad bakom rader av betongsuggor och en pansarbil med kulspruta på taket. Rådgivaren som kommer ut från USA:s konsulat har inte bytt ut tygbandet som hans id hänger i sedan förra uppdraget: ”Kabul Afghanistan”. I detta område är fotografering förbjudet, förklarar han, och vi måste tömma minneskorten.
– USA är inblandat nu. Vi är här för att backa upp kurderna.
Det är ett exempel på den ökade amerikanska militära närvaron sedan augusti. Men mest bara i Erbil och i luften, vilket inte garanterar flyktingars möjlighet att återvända hem.
På kyrktrappan kämpar Saad med att hålla tillbaka tårarna. Antalet valmöjligheter och säkra områden minskar stadigt. I slutet av augusti måste han vara tillbaka på jobbet, och vad händer då med de anhöriga?
– Man måste göra något för folk här. Jag vill hjälpa, men vet inte hur. Mitt första steg är att försöka flytta min familj till Jordanien. Därifrån ... ja, till någon annanstans.
