Det fick förra veckan EU att agera med sällsynt enighet och kraft, skriver The Politico. Fredskonferens i Berlin den 19 januari resulterade i att stormakterna lovade varandra att sluta stödja olika stridande parter i Libyen – och att EU ska spela en viktig roll i att se till att det viktiga embargot mot vapen till Libyen hålls.
Migrationsfrågan i vägen
Sedan kom migrationsfrågan – återigen – i vägen. EU:s Operation Sophia var från början främst en marin sjöräddningsoperation på Medelhavet. Men sedan har den delen av arbetet skalats ned steg för steg. Båtarna drog sig undan långt från det området där de flesta flyktingar och migranter hamnar i sjönöd, och till sist slutade EU att patrullera vattenytan. De lät sina flyg- och övervakningsinsatser vara kvar och rapporterade till Libyens så kallade kustbevakning, som är uppbyggd och finansierad EU, så att de stoppade de som försökte fly Libyen – och föra dem tillbaka till Libyen, inte sällan med inlåsning, tortyr och död som följd.
Men Operation Sophia har kvar ett mandat från FN, att se till att vapenembargot följs, och nu måste EU komma överens om att sätta tillbaka båtarna på Medelhavet. Problemet är att medlemsstater som Italien, Österrike, Ungern och Grekland inte vill att EU ska rädda flyktingar och föra dem till Europa. Att inte rädda människor i nöd på havet är ett brott mot internationell rätt – så hur ska EU göra? Kanske ingenting. Samtalen bröt ihop förra veckan, rapporterar den tyska tidningen Die Welt.
– Det är ytterligare ett exempel på att EU:s utrikespolitik kidnappas av migrationsfrågan, säger Giulia Lagana, erfaren migrationsanalytiker vid Open Society European Policy Institute, som tidigare jobbat för FN och den italienska regeringen.
Under lång tid nu har EU:s migrantstopparsamarbeten med regeringar i Libyen, Niger, Turkiet och en mängd andra stater främst i Afrika skett på bekostnad av en långsiktig utrikespolitik som skulle kunna öka förutsättningarna för fred och utveckling i samma länder.
Operation Sophia-decablet händer samtidigt som åtminstone 930 personer försökte fly Libyen på 15 båtar under fem dagar i slutet av januari.
Tack vare de hjälporganisationer som fortfarande verkar i Medelhavet kunde omkring 850 av dem nå Europa. Annars kunde hundratals av dem ha drunknat.
Ett antal organisationer är alltså kvar och genomför sjöräddningsoperationer i Medelhavet efter att Italien och EU dragit tillbaka sina båtar och överfört ansvaret till den libyska så kallade kustbevakningen. Men de flesta har tvingats avbryta sina operationer, tack vare en kriminaliserings- och skrämselkampanj som påbörjades av Frontex 2016, som då väckte misstankar om att hjälporganisationer samarbetar med människosmugglare i Afrika, och fortsatte i Italien våren 2017 då den italienska åklagaren spred liknande anklagelser.
Sedan dess har volontärer åtalats, båtar beslagtagits och Rädda barnens båt infiltrerats av italiensk polis. När Lina Vosyliute, EU-migrationsforskare vid tankesmedjan CEPS, besökte Europol upptäckte hon att även den europeiska polisen – vars uppdrag är att bekämpa internationell organiserad brottslighet och terrorism – övervakar hjälporganisationerna.
Misstankar slog rot
Ingen har dömts för ett brott så vitt Dagens ETC kunnat utröna, och inga av de spridna ryktena har belagts. Men syftet är uppnått. Opinionen har vänt. Misstankarna har tagit rot i stora delar av EU:s befolkning. Flera organisationer har tvingats avsluta sina verksamheter och de andra får kämpa i hård motvind.
– Enligt nuvarande policy inom EU är det inte tydligt om livräddning bör lovprisas eller inte, säger Lina Vosyliute.
Italien införde också 2017 en uppförandekod som hjälporganisationer uppmanas att skriva under. Vissa har gjort det och tvingas då bli övervakade och genomföra administrativt merarbete. Andra vägrar och riskerar att bli av med sina båtar eller bli åtalade.
Uppförandekoden har kritiserats av bland annat FN:s FN:s särskilda utredare av utomrättsliga avrättningar, Agnes Callamard, eftersom den bara riktas mot hjälporganisationer, inte handelsfartyg, privata båtar eller statliga fartyg. Istället, menar Callamard, pekar uppförandekoden på att Italien och EU ”bedömer att risken och verkligheten att fler dör på havet är ett pris värt att betala för att avskräcka migranter och flyktingar”.
Sluttande plan
Trots kritiken väntas EU-kommissionen under våren föreslå att unionen kopierar den italienska uppförandekoden, berättar Giulia Lagana vid Open Society European Policy Institute. Det kan innebära att EU:s fokus på att stoppa migranter från att nå Europas gränser inte bara kommer leda till en bakbunden utrikespolitik, utan också till ett attackerat och sargat civilsamhälle.
– Det blir ett väldigt sluttande plan om man börjar bedöma vilka organisationer som ska få fortsätta sin verksamhet och vilka som inte ska få det, säger Giulia Lagana.
Hon hävdar att EU-kommissionär Ylva Johansson har sagt att riskerna för detta ska minskas genom ett antal riktlinjer till medlemsstaterna.
– Men riktlinjer är väldigt vaga, de är inte lagar, säger Giulia Lagana.
– Så många stater kommer att använda EU:s uppförandekod utifrån sitt eget syfte, vilket är att kriminalisera civilsamhället.
