Kristdemokraterna har, själva eller i koalition, styrt Tyskland under 64 av de senaste 72 åren.
Men i valet 26 september är det inte alls otroligt att de blir tredje största parti, omsprungna av såväl socialdemokratiska SPD som miljöpartiet De Gröna.
– Det vore verkligen en jättestor katastrof om CDU inte blir största parti, det har ju nästan aldrig hänt och det skulle rubba hela deras självbild, säger Thomas Sommerer, professor i statsvetenskap vid Potsdams universitet.
Laschet i skottgluggen
Den nedåtgående trenden för CDU har pågått länge, med en pågående kris om vem som ska styra skeppet när Angela Merkel lämnar efter 16 år vid rodret.
Men det är först under sensommaren som vi sett vad som närmast måste beskrivas som ett fritt fall för partiet, med ledaren och kanslerkandidaten Armin Laschet i skottgluggen. Att Laschet vann partiledarstriden var inte okontroversiellt, den mest populära kandidaten var Marcus Söder, ledare för det bayerska systerpartiet CSU. Thomas Sommerer beskriver det som en ledningskris.
– Den stora frågan handlar om vad partiet ska representera. Under Merkels ledning har de blivit ett mittenparti, utan någon stark konservativ profil. Hon har kallats för ”den bästa socialdemokratiska kanslern i historien”. Men nu har partiet önskat en starkare konservativ riktning, inte minst som en positionering mot AfD. Men Laschet vacklar och det är oklart vad han egentligen vill, försätta med kontinuitet eller göra något nytt?
– Samtidigt har Olaf Scholz lyckats väl med att väldigt offensivt försöka presentera sig som Merkels arvtagare. Han gör det lyckosamt, säger Thomas Sommerer.
Johannes Tångeberg är journalist som driver Tysklandsbloggen och har skrivit boken ”Europas mitt – resa genom Tyskland”. Han beskriver läget som helt öppet, och menar att valrörelsen har fokuserat mycket på personerna som vill bli nästa förbundskansler snarare än partierna.
– Mycket av det som ligger bakom CDU:s ras i opinionen beror på personsaker, säger han.
– Armin Laschet har aldrig varit särskilt populär i de breda folklagren, och han gjorde bort sig rejält när han skrattade inför kamerorna under översvämningskatastrofen i somras. Han upplevs som otydlig av många. Och omvänt är Olaf Scholz mycket mer populär hos folket, vilket överraskat lite.
Populär ”Scholzomat”
Olaf Scholz är vicekansler och finansminister i Angela Merkels regeringskoalition, och är därmed den enda av de tre kanslerkandidaterna som har tung erfarenhet som minister.
Hösten 2019 förlorade han partiledarstriden mot vänsterkandidaterna Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans, men i augusti 2020 valdes ändå Scholz till partiets kanslerskandidat och i dagsläget leder han samtliga mätningar överlägset om vem folket helst vill se som Merkels efterträdare.
Scholz har ofta utmålats som stel och träig. Smeknamnet ”Scholzomat” fick han som borgmästare i Hamburg för att han ansågs sakna karisma och mest likna en automat.
I den första av tre tv-debatter, trieller, mellan kanslerkandidaterna i söndags vann Scholz tittarnas förtroende, trots att han höll låg profil.
– Han gjorde ett sömnigt intryck i debatten, men kanske är det precis vad folket vill ha, säger Johannes Tångeberg.
Även miljöpartiet De Gröna har tappat mycket i opinionen den senaste tiden. Detta efter att partiledaren och kanslerkandidaten Annalena Baerbock varit inblandad i ett par skandaler, då det bland annat framkommit att hon slarvat med att redovisa sina sidoinkomster som parlamentsledamot samt skrivit osanna uppgifter i sitt cv.
Vissa menar att dessa skandaler orkestrerats av pro-ryska internettroll, eller att det varit kvinnofientliga mediedrev. Men siffrorna är tydliga, förtroendet för Baerbock som kanslerskandidat rasade från rekordhöga 28 procent till 18 på bara två månader i början av sommaren.
Klimatet i skuggan av personfrågor
I dagsläget ligger De Gröna på 16-17 procent i opinionen, vilket må vara dubbelt så mycket som i valet 2017, men ändå en viss besvikelse eftersom partiet haft stark medgång i takt med att den unga klimatrörelsen växt de senaste åren.
– Ett tag såg det ut som att De Gröna var jämnstora med CDU, och det pratades på allvar om en grön kansler. Men även där är det en personfråga, där Baerbock förlorat på grund av hennes slarv. Klimatet är fortfarande en av de stora sakfrågorna i valet, men det personliga avgör mer än politiken, säger Johannes Tångeberg.
Samtidigt har socialdemokratiska SPD ökat kraftigt under sensommaren, och ligger nu runt 25 procent i opinionen. Därmed är det inte alls osannolikt att Tyskland får en röd-röd-grön regering efter valet. Om dagens opinionsläge håller i sig ser de tre rödgröna partierna ut att ha egen majoritet.
Men det är långtifrån självklart att SPD och De Gröna verkligen vill släppa in vänsterpartiet Die Linke i en regeringskoalition.
– Jag har svårt att se den koalitionen. Det är inte omöjligt, men inte heller särskilt sannolikt. Die Linke står för långt ifrån i utrikespolitiken, där man vill gå ur Nato. Det är helt orimligt, hur man än ser på det. Jag tror inte att Scholz vill samarbeta med dem, även om han inte uttryckligen sagt varken eller. Men det är tacksamt för CDU som kan varna för vänsterspöket i debatten, säger Johannes Tångeberg.
Thomas Sommerer tror snarare att SPD och De Gröna vid en valvinst kommer att söka samarbete med marknadsliberala FDP.
– SPD har ett strategiskt dilemma, där Die Linke inte ses som ett särskilt trovärdigt alternativ, men där de kan behövas som ett slags veto i förhandlingarna, för att sätta tryck på FDP. Jag tror att SPD hellre samarbetar med FDP än Die Linke faktiskt. Men det finns ett problem för FDP att de varit så konfrontativa mot De Gröna i debatten, och har profilerat sig som huvudmotståndare till dem. Det kan bli en svår nöt att knäcka om de ska kunna samarbeta i en regering.
