Beatrice Fihn vill påminna om vad kärnvapen faktiskt är och vad de gör. Hon oroas av röster som talar om att det kanske inte är så farligt ändå, om Ryssland gör verklighet av hoten och avfyrar kärnvapen. De så kallade taktiska, mindre kärnvapen som Ryssland förfogar över har en sprängkraft på mellan 10 och 100 kiloton, påpekar hon. Hiroshimabombens sprängkraft var 15 kiloton.

 – Vi kan prata om 170 000 döda. Ingen nationell eller internationell sjukvårdsorganisation skulle kunna hjälpa människor i ett sådant läge, säger Beatrice Fihn.

Hon är den göteborgsbördiga jurist som 2017 tog emot Nobels fredspris, sida vid sida med Hiroshimaöverlevaren Setsuko Thurlow. Detta efter att Ican, den internationella kampanj som Beatrice Fihn är general­sekreterare för, vunnit en första delseger: En majoritet av ­länderna i FN röstade för ett internationellt förbud mot kärnvapen. Fem år senare kan världen stå inför ett kärnvapenkrig.

Det är efter den olagliga ryska annekteringen av fyra ukrainska områden som oron tilltagit. Detta eftersom Ryssland hela tiden upprepat att ett angrepp på landets territorium kommer att besvaras med alla till buds stående medel – underförstått kärnvapen. I fredagens tal skruvade president Putin upp tonläget ytterligare när han kallade USA:s bomber över Hiroshima och Nagasaki för ett prejudikat. Den allt hårdare retoriken har höjt riskerna för att hoten också verkställs, menar Beatrice Fihn.

– Vi vet inte var gränsen går, men vi vet att vi kommer ­närmare och närmare.

Farligare än kalla kriget

Farorna är på många sätt större nu än under kalla kriget, enligt Beatrice Fihn. Då stod två tydliga supermakter emot varandra. När det hettade till kunde ledarna ringa varandra på ”heta linjen”. Idag ser Beatrice Fihn en värld med flera stormakter. 

– Det är inte två sidor som står och stirrar på varandra, det är mycket mer komplext än så. Och allt går mycket snabbare.

Teknologin har gjort sitt till för att driva upp tempot. När spänningen ökade mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan för några år sedan spred politiska ledare desinformation i sociala medier, vilket piskade upp stämningarna ytterligare. Inte heller ska riskerna för rena fadäser negligeras, anser Beatrice Fihn. Hon påminner om paniken som bröt ut i Hawaii 2018 när delstatens invånare nåddes av följande meddelande, som myndigheter av misstag sände ut via SMS: ”Ballistisk robot på väg mot Hawaii. Sök omedelbart skydd.”

– Vad händer om liknande skulle ske i Ryssland eller Ukraina idag? Vilka svar skulle det trigga fram från beslutsfattare?

Det är inte kört, betonar Beatrice Fihn. Hur väst agerar framöver spelar roll. Håll i stöd­et till Ukraina, men akta er för att eskalera situationen genom att hota tillbaka med kärnvapen, uppmanar hon västvärldens ledare. Dessutom: Protestera kraftfullt mot Putins hot – det har större effekt än man tror. ­Efter de fördömanden som följde på invasionen i februari, tonade Ryssland faktiskt ner retoriken, menar hon. Nu trissas tonläget upp igen.

Kan fördömandena av ­Ryssland verkligen bli starkare än vad de redan är?

– Många västländer har svårt att fördöma kärnvapenhoten. De fördömer Ryssland, men inte kärnvapenhoten eftersom de utgör grunden också för deras säkerhetspolitik.

Här är Sverige medskyldigt, anser Beatrice Fihn. Hon ­menar att regeringen har bidragit till att normalisera kärnvapen, inte minst efter att ha lämnat in sin ansökan om Natomedlemskap. I somras skrev utrikesminister Ann Linde (S) ett brev till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg där hon betonade att Sverige accepterar den avgörande roll kärnvapen spelar för Natos säkerhet och är berett att sätta in styrkor för alliansens alla uppdrag. Den inställningen gör det svårt för Sverige att stå upp emot den aggressiva ryska retoriken, enligt Beatrice Fihn.

– När vi inte tar tydlig ställning till om kärnvapen är bra eller dåliga vapen legitimerar vi Rysslands agerande.

Du vill att Sverige ska ansluta sig till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Men är arbete för nedrustning överhuvudtaget förenligt med Natomedlemskap?

– Det står ingenting i Nato­stadgan om kärnvapen. Att Nato bara ska handla om kärnvapen är en efterhandskonstruktion.

Att Sverige som blivande Natoland måste omfamna kärnvapen stämmer helt enkelt inte, anser Beatrice Fihn.

– Det finns inget juridisk hinder för en Natomedlem att inte vilja delta i kärnvapenoperationer. Litauen har en grundlag som förbjuder kärnvapen på landets mark.

Nedrustning efter kriser

Becksvart är vår tid. Men hopp finns, inpräntar Beatrice Fihn med en emfas som tränger igenom mobilspraket från Genève där hon bor och arbetar.

– Vi ska komma ihåg att efter sådana här kriser har vi historiskt sett otroliga framsteg för nedrustning.

Det var efter Kubakrisen som icke-spridningsavtalet kom till, påpekar hon. Då lovade de länder som inte redan hade kärnvapen att avstå från dem. Likaså var det efter upptrappningen av kalla kriget i samband med USA:s så kallade Star wars-program i ­början av 1980-talet som de båda supermakterna kom överens om att skrota stora delar av sina kärnvapen­arsenaler.

Nedrustning är ingen from förhoppning, det är en nödvändighet, enligt Beatrice Fihn. Om kärnvapen fortsätter finnas kommer de förr eller senare avfyras. Idén om att kärnvapenkrigets förödande konsekvenser avhåller från användning har nått vägs ände, anser hon.

– Att lita på att avskräckning funkar betyder att vi lägger hela vår säkerhet i Putins händer och bara hoppas. Det är otroligt naivt att tro att vi kan fortsätta så för alltid.