Men därifrån är det naturligtvis ett långt steg till opinionen inne i Ryssland. Vladimir Putin har ofta anklagats för att tysta meningsmotståndare, men till skillnad från en auktoritär kollega som Vitrysslands Aleksandr Lukasjenko, som försvarar sig med repression för att han är verkligt pressad, har det i Putins fall alltid handlat om att kväva problem i sin linda; även oberoende opinionsundersökningar har alltid visat en stabil majoritet till stöd både för honom som person och, i de flesta fall, för hans politiska vägval. Dagens Ryssland, efter det turbulenta 1990-talet, beskrivs ofta som ett ganska avpolitiserat samhälle; de flesta tänker mest på annat, men har i bakhuvudet en vag förvissning om att presidenten gett landet stabilitet och styrka och är det bästa realistiska alternativet. Men det kan vara annorlunda den här gången.
Nadezhda Azhgikhina är journalist och representant för den litterära människorättsorganisationen Pens Moskva-avdelning, och strax innan krigsutbrottet en av undertecknarna till ett öppet brev som sammanställdes av ryska och amerikanska kvinnor som haft en fredsskapande dialog sedan 2021. ”Vi befinner oss kanske i det farligaste ögonblicket i världshistorien sedan Kubakrisen”, skrev de, och att de med brevet vill ”larma för risken för att det trappas upp till ett kärnvapenkrig som skulle innebära slutet för livet som vi känner […]. I en tid när fattigdomen ökar i USA, Ryssland och Ukraina, när världen kollektivt står inför klimatförändringarnas existensiella hot, en pandemi som tagit 5,8 miljoner liv och accelererat ojämlikheten, är det inte tid för att tänka nytt?”
Så blev det som bekant inte.
– Det känns som en mardröm, en katastrof, att världen förändrats till det värre och aldrig mer blir densamma, säger Nadezhda Azhgikhina till ETC nyhetsmagasin.
– Jag har kontakt med ukrainska kollegor, vi har tidigare stött varandra när någon gripits, och nu ligger de plötsligt gömda i olika skyddsrum, under svåra förhållanden.
En fredsrörelse håller på att organiseras, med demonstrationer med tusentals deltagare i de större städerna, varav många gripits och en del fått böter.
– Jag, som många ryssar, känner mig skyldig för det som hänt. Vi kan inte vara tysta. En fredsprocess måste inledas så snart som möjligt. Samtidigt är det många ryssar som fortfarande litar på den offentliga propagandan, som tror att kriget kommer ge oss säkerhet mot Nato.
Hittills är demonstrationerna inte tillräckligt stora för att man ska kunna säga med säkerhet att rörelsen når utanför den begränsade kretsen av sedan tidigare oppositionell vänster och liberaler. Men det finns en del andra tecken på att den kan göra det. Ett av flera fredsupprop från olika yrkesgrupper skrevs exempelvis under av 150 journalister – flera av dem från statliga eller privata Putinvänliga medier. Kändisar som komikern Maxim Galkin, popstjärnan Valery Meladze, fotbollsspelaren Fedor Smolov och schackspelaren Ian Nepomniatchi har på sociala medier uttryckt ilska och sorg över vad som sker. Tennisspelaren Andrey Rublev valde en mer analog och drastisk metod: efter att ha vunnit en internationell match skrev han ”No War Please” på tv-kamerans lins. En del av dessa är inte tidigare speciellt politiskt profilerade.
En opinionsundersökning från respekterade Levada Center gav Putin 69 procents stöd några veckor innan krigsutbrottet, upp från 61 procent ett halvår tidigare. Samtidigt visade centrets siffror (visserligen från någon månad tidigare) att över hälften trodde att krig var osannolikt eller omöjligt. Frågan är hur de reagerar när verkligheten visar något annat. 83 procent hade en positiv bild av ukrainare och 51 procent höll med om att länderna borde vara ”två självständiga stater, med vänskapliga relationer”. En del medierapporter talar om att många soldater inne i Ukraina själva inte verkar förstå varför de är där.
Den västerländska och den ryska opinionen separeras av en djup klyfta över konfliktens historieskrivning. Nadezhda Azhgikhina tycker själv inte att Ryssland ensamt bär ansvaret för spänningarna.
– Obama stärkte aggressiv nationalism när han kallade Ryssland ”en svag regional stat”. Jag har själv sett många människorättsövergrepp från ukrainska myndigheter i östra delen av landet. Och majoriteten på Krim ville verkligen tillhöra Ryssland, även om jag inte stödjer hur det genomfördes. Men det här är något annat, det är ett öppet krig, det måste stoppas.
Hon är helt emot utländska interventioner på Ukrainas sida, och även tveksam till ekonomiska sanktioner. Mångas förhoppning är annars att sanktionerna, speciellt efter det delvisa utestängandet av Ryssland från Swift-systemet i veckan, och det åtföljande raset för rubeln, gör krigets kostnader kännbara för den ryska allmänheten och leder till att den ifrågasätter meningen med det. En del experter på internationella relationer menar att sanktioner bara kommer att spela Putin i händerna. Nadezhda Azhgikhina är rädd att de har rätt.
– Hittills har sanktioner bara lett till mer ekonomisk press på vanligt folk, mer uppslutning kring ledarna och anti-västliga känslor, och inskränkningar av medborgerliga friheter, säger hon.
– Jag är rädd att det kommer leda till en ny järnridå.
