Ingen vet hur Donald Trump skulle reagera om Turkiet faktiskt anföll och hamnade öga mot öga med amerikanska soldater. Men det här akuta hotet om en helt ny krigsfront i nordöstra Syrien hänger ännu i luften. Samtidigt är det bara det senaste kapitlet i den långa väpnade konflikten mellan den turkiska staten och Kurdistans arbetarparti (PKK), som idag går in på sitt 35:e år.

Målet var att turkifiera

Konflikten har sina rötter i 1920-talet när den nya turkiska republiken införde en politik för att turkifiera alla olika folkgrupper i landet. Den kurdiska folkgruppen blev hårt drabbad av turknationalism och rasism. Den 15 augusti 1984 inledde PKK:s gerillastyrkor en väpnad kamp för att bilda ett självständigt och socialistiskt Kurdistan i sydöstra Turkiet. Efter att den högste ledaren Abdullah Öcalan fångades 1999 har han och PKK reviderat sitt slutmål. Nu vill man istället etablera vänsterprogressiva, autonoma självstyren, samt få kulturella rättigheter till alla icke-turkar. Det här har den fortsatt etnonationalistiska turkiska staten inte gått med på. Man har fortsatt kriget mot gerillan, som har sitt högkvarter i Kurdistanregionen i grannlandet Irak.

PKK-självstyre

Idag har ett PKK-självstyre trots allt ändå uppstått: i det kurdkontrollerade nordöstra Syrien, där både det ledande kurdiska partiet och de väpnade styrkorna har band till PKK och följer Öcalans ideologi. Det här har i flera år fått president Erdogan att se rött. Han vill inte se en ny kurdisk statsbildning uppstå i Mellanöstern. Det är därför den turkiska armén har anfallit syrienkurderna på olika håll i Syrien ända sedan 2016.

För att göra det hela mer komplicerat, så har flera västmakter själva eldat på konflikten med sina egna politiska maktspel. USA, Storbritannien, Frankrike och anti-IS-koalitionen i allmänhet har sedan 2014 backat upp syrienkurderna och deras väpnade styrkor för att hjälpa dem besegra jihadiströrelsen IS. Inga av dessa västmakter har kunnat undgå att missa hur syrierkurdernas självstyre ingår i en större politisk, regional kontext. Men alla har låtsats vara blinda och oförstående för detta och för hur man själva påverkar konflikten, eftersom inga västmakter till synes är intresserade av att medla i den långa konflikten mellan Erdogan och PKK. Turkiets medlemskap i Nato är en barriär. Natos, EU:s och USA:s terrorstämpling av PKK är en annan.

Under mitt arbete i Mellanöstern har jag själv kunnat se hur västmakterna gjort krumbukter för att undvika att bemöta de kniviga frågorna. Exempelvis var det PKK-gerillan som gjorde den första militära framryckningen mot irakiska Sinjar i augusti 2014, vilket räddade livet på 50 000 yezidier som flydde IS folkmord och sexslaveri.

Ett år senare besökte jag fronten mot IS inne i Sinjars stadskärna. Där stod PKK:s gerillasoldater ännu och sköt på jihadisternas positioner. PKK försåg även de amerikanska stridsplanen uppe i luften med information så att de kunde bomba IS. Men allt skedde via mellanhänder, så att USA kunde förneka kommunikation och fortsätta backa upp det Nato-allierade Turkiets militära kampanj mot PKK.

Halshuggit hela civilsamhället

Efter kuppförsöket mot president Erdogan för tre år sedan har han låtit halshugga hela det kurdiska civilsamhället i Turkiet. Medier, kvinnocenter, kulturinstitutioner och språkskolor har stängts ner och förbjudits – allt det som är en nödvändig förutsättning för dialog.

Freden mellan Turkiet och PKK är med andra ord längre bort än någonsin förut.

Om Erdogan gör verklighet av hoten att invadera nordöstra Syrien kommer det med all säkerhet leda till en massiv flyktingström bort från området. En delegation från svenska utrikesdepartementet besökte nordöstra Syrien så sent som i juni, för att möta den kurdledda administrationen och för att se hur Sverige som stort givarland och medlem i anti-IS-koalitionen kan bidra till bättre framtid för de som har utsatts för IS övergrepp.

När nya hotbilder nu tornar upp sig, från Turkiet istället för från IS, är det på sin plats att både Sverige och andra västländer tar bort skygglapparna och intar en mer aktiv roll i att medla i den konflikt som redan pågått i över tre decennier.