Extremhögerpartiet Nationell samling med Jordan Bardella blev Frankrikes överlägset största i EU-valet. Med 31,5 procent fick de mer än dubbelt så mycket av stödet som andra största parti, regeringskoalitionen med macronisten Valérie Hayer i spetsen, tätt följd av trean, socialistlistan ledd av Raphaël Glucksmann.
Nationell samling var inte det enda, franska extremhögerparti att ta sig in i Europaparlamentet. Även det mer radikala Reconquête fick 5,5 procent av rösterna. När deras toppkandidat, Marion Maréchal, talade efter valet uttryckte hon genast viljan att samarbeta, “patrioter emellan”.
– Vi samlar 40 procent, det saknas bara elva procent för majoritet, sa hon och nämnde även traditionella högerpolitiker bland “patrioterna”.
Ukraina en motsättning
President Macrons snabba besked att upplösa det franska parlamentet och kalla till nyval var något Marine Le Pen och Jordan Bardella krävt länge. Men det försatte Frankrike i chock – även i presidentens egna led. Premiärminister Gabriel Attal ska ha varit emot beslutet – han som alltså förlorar jobbet efter valet som hålls i två omgångar den 30 juni och den 7 juli.
Nu tvingas alla till en blixtkampanj. Redan på måndagen var möten på gång för att bilda allianser. Marion Maréchal från Reconquête, till exempel, besökte Nationell samlings högkvarter för “diskussioner” med sin moster Marine Le Pen och Jordan Bardella. Men även vänstern mobiliserade.
Inför förra parlamentsvalet, som hölls strax efter presidentvalet 2022, bildade vänstern ett löst samarbete kallat Nupes. Men motsättningarna inom vänstern är väldigt stora, kanske särskilt vad gäller förhållandet till Ryssland – där LFI, Det okuvade Frankrike, som leds av Jean-Luc Mélenchon till exempel är kritiskt till vapenleveranser och “upptrappning” och socialisterna tvärtom vill beväpna mer. Även synen på EU, utvidgandet av unionen, handelsavtal med mera varierar stort partierna emellan. Det var anledning till splittring inför EU-valet.
Demonstranter krävde enighet
Nu, med en extremhöger som potentiellt kan storsegra även i franska parlamentet och därmed utmana regeringsbildningen, är det annat ljud i skällan. Redan på valnatten fylldes Paris gator med demonstranter som krävde en enad vänster mot det högerextrema hotet.
På måndagsmorgonen satt socialistpartiets partisekreterare Olivier Faure i nationell radio och uppmanade till en ”folkfront” till vänster. Och på eftermiddagen möttes de för förhandlingar: Socialistpartiet PS (socialdemokrater), De gröna EELV, Franska kommunistpartiet PCF och vänsterpartiet, LFI. De ska försöka nå ett avtal med hjälp av kompromisser i ljuset av det överhängande hotet.
Att bilda en ”republikansk front”, som det kallas historiskt, går ut på att franska politiker och väljare sluter upp bakom den eller de politiker som står emot extremhögern – vem det än är. ”Extremhögern” har historiskt varit just Nationell samling, tidigare Nationella fronten och medgrundat av Marine Le Pens pappa, Jean-Marie Le Pen. Emmanuel Macrons framgångar i presidentvalen har till stor del baserats på detta: han har stått mot Marine Le Pen i en andra omgång och de flesta, höger som vänster, har röstat på honom trots att många gjort det medan de “håller för näsan”.
Kan hamna i Chirac-fällan
Nästa presidentval hålls 2027 och hur det än går i parlamentsvalet kan Emmanuel Macron sitta kvar. Men väldigt många överger nu hans läger, koalitioner inför framtiden bildas. Risken finns att han tvingas till så kallad cohabitation – att han har en regering och till och med utser en premiärminister från ett helt annat läger. Det hände Jacques Chirac 1997. Även han upplöste parlamentet i all hast, även då i samband med en EU-fråga. Han menade att de stora förändringar med införandet av euron till exempel krävde det. Det gick inget vidare för Chiracs höger – “den pluriella vänstern” samlade sig och fick majoritet. Som resultat utnämnde högerpolitikern Jacques Chirac socialisten Lionel Jospin som sin premiärminister. Samstyret varade hela mandatet, 1997-2002.
Mellan ett Frankrike som styrs av extremhögern och fransmännen finns bara ett alternativ.
Det är vad vänstern hoppas på idag.
– Mellan ett Frankrike som styrs av extremhögern och fransmännen finns bara ett alternativ, och det är vänstern, sa till exempel Olivier Faure till France Info på måndagen.
Att komma fram till ett avtal för att göra gemensam front mot extremhögern blir avgörande. För till höger bildas det också samarbeten. Även den traditionella högern, Republikanerna, drar längre till höger. Dessa samarbeten skulle kunna leda till en cohabitation med president Macron. Vänsterns hopp är att övertyga väljarna om att en republikansk front fortfarande är nödvändig – och att en röst på deras ”folkfront” är vad som behövs för det. Men först måste de komma överens.
