– Här runt moskén är det inte så mycket poliser, så fort jag är på en plats där jag kan har jag min niqab, säger Asma Ghabi.

181 euro i böter

Al Ihsan-moskéns guldiga kupol glänser i solen. Asma Ghabis kompisar – som inte vill uppge sina namn – väntar på oss inne i en bönesal. Det är dags för asr, en av de fem dagliga bönerna. På tv-skärmar visas män som ber i den stora salen bredvid – och imamen som leder bönen. Kvinnor och män ber alltid separat på det här viset.

– Det är jag tacksam för, det är ett ögonblick mellan mig och Gud då jag inte vill behöva tänka på om någon tittar på mig i den positionen, säger Asma Ghabi.

Hon syftar på den knäböjda, bugande position, i riktning mot Mecka som alla muslimer intar vid bön.

Med sig har hon en böteslapp från förra året. 181 euro (drygt 1 800 kronor) fick hon betala totalt för att ha “burit ett plagg som täcker ansiktet på offentlig plats”. Hon har fått böter flera gånger sedan hon började med niqab för två år sedan.

– Polisen beordrar dig att blotta ansiktet och vill veta allt om dig. Vem du är och varför. De frågar vem som sagt åt dig att täcka dig. Men ingen bestämmer vad jag ska ha på mig, säger Asma Ghabi.

Hon hävdar att hon inte har några män i sitt liv. Hennes pappa ser hon sällan – och han är motståndare till niqab. Hennes bröder är för små och varken systrarna eller mamman bär niqab. Någon man har hon inte.

– Jag är inte intresserad av det heller, jag har mest dåliga erfarenheter av män – de är vulgära. Min niqab är ett spirituellt val för mig, säger hon

Glåpord

Asma Ghabi delar lägenhet med en tjejkompis och vill fortsätta så. En av kompisarna i moskén säger att hon också skulle vilja bära niqab men inte orkar.

– Det finns så många att akta sig för, vi blir attackerade från alla håll, säger hon.

Asma menar att det inte bara är polisen som innebär problem för dem i det offentliga rummet. Även när hon inte täcker ansiktet är det svårt, säger hon. Dagligen säger folk saker som “åk hem” eller frågar om hon inte skäms. När hon dessutom bär niqab blir glåporden fler och grövre, enligt henne.

– När jag väntar på tåget håller jag mig långt ifrån spåret av rädsla för att någon ska knuffa ner mig. Sånt händer, islamo-fobiska hatbrott blir bara fler.

Enligt CCIF som kartlägger islamofobi i landet blir -aggressionerna fler i samband med terrordåd. Det var bara några dagar sedan en man tog gisslan och dödade fyra personer i en mataffär i södra Frankrike.

– Ja, nu börjar det igen. Nu måste jag försvara min existens som om jag är skyldig till hans hemska brott, säger Asma Ghabi.

Vi tittar lite på Hanna Högstedts film Burka Songs 2.0. Asma skakar på huvudet när Högstedt sjunger Marseljäsen mitt på Paris paradgata och säger att provokation är motsatsen till vad niqab-bärande kvinnor vill. I filmen visas också en video från när polis tvingar en skrikande kvinna att ta av sig slöjan.

– Nu skriker vi inte längre, just för att inte väcka uppståndelse. Vi gör bara som de säger. Men många slutar helt enkelt bära niqab.

Kompisen bredvid nickar.

– Det är inte värt det. Jag vill bära niqab för mitt inre lugn. Här blir effekten motsatt, säger hon.

När Hanna Högstedt i filmen diskuterar att hon som vit, ickemuslim gör vad hon gör säger Asma att hon uppskattar problematiseringen.

– För det går inte att veta hur det är när det inte betyder något för henne, säger hon.

– Frankrike accepterar inte mig. Jag har fransk nationalitet och pratar franska med det räcker inte. Det är det koloniala arvet: Fransmännen vill att alla andra ska bli som de “för sitt eget bästa”. De kan inte acceptera att vad som är bra för dem inte är bra för alla. Alla muslimer drabbas, oavsett kläder de bär, säger Asma.

Hon säger att hon älskar Paris men inte kan röra sig fritt i sin stad på grund av sin muslimska klädsel – även när hon inte har niqab.

– När jag besöker turistattraktioner blir jag tagen åt sidan. De går igenom mina saker och visiterar mig på ett sätt som gör att jag inte längre orkar göra sådant.

“Varje kvinnas val”

Ingen av Asma Ghabi och hennes vänner vill gå med på att hijab (slöjan) eller niqab är en symbol för kvinnoförtryck.

– Jag studerar och arbetar och jag har många vänner som har kort kjol eller vad de vill. Min tro är viktig för mig men det är inte allt jag är. Varför är alla är så besatta i muslimska kvinnors kläder? Jag tycker inte att någon ska tvingas ha slöja – det är varje kvinnas val. Många muslimer lämnar Frankrike nu. Jag drömmer ibland om att vara fri typ i Sverige. Men jag är ju fransk och hela min familj också. Det här är mitt hem, säger Asma Ghabi