Familjen kom fram till Turkiet för fyra dagar sedan. Alla deras ägodelar ryms nu i en enda ökenkamouflagemönstrad resväska. Igår natt sov de i en park under bar himmel, här i staden Kayseri i centrala Turkiet.

– Vi har inte haft något annat val än att fly hit. Vi har problem med talibanerna eftersom mina bröder har arbetat som tolkar åt de amerikanska och tyska soldaterna. De har evakuerats till Tyskland nu, säger Rohullah Rustami.

Dagens ETC träffar familjen utanför den afghanska flykting­organisationen Arsas huvudkontor i Kayseri. De tre små barnen gnäller runt sin mamma Palwasha. De är inte vana vid att gå hungriga. Nästan alla pengar familjen fick med sig har tagit slut och idag har de inte ätit någon frukost.

Korsade gränsen i tunnel

Familjen Rustami hör till de nyanlända afghanska flyktingar som tagit sig landvägen genom hela Iran och vidare in i Turkiet, sedan Natio-styrkornas kaotiska reträtt från Afghanistan och talibanernas återkomst till makten i förra månaden.

Afghanistans grannländer har alla sagt att man inte tänker acceptera en stor afghansk flyktingvåg. I EU har också åtskilliga regeringschefer försäkrat att det inte kommer bli tal om ”ett nytt 2015”. Så också statsminister Stefan Löfven (S). Redan har krav ställts på att transitländer måste fånga upp afghanska flyktingar.

I slutet av augusti skrev flera europeiska migrationsministrar till EU-kommissionen att man måste övertyga Turkiet om att flyktingavtalet med EU från 2016 även ska omfatta afghaner. I enlighet med avtalet har Turkiet mottagit flera miljarder euro för att hindra syriska flyktingar att ta sig in i EU. 3,6 miljoner syriska flyktingar lever idag i Turkiet.

Men här i Turkiet har president Recep Tayyip Erdogan å sin sida sagt att man inte på nytt tänker agera som en förvaringsplats för flyktingar på uppdrag av Europa, och att även Turkiet säger nej till afghaner.

Turkiet är i full färd med att bygga en mur längs med hela gränsen mot Iran för att stoppa flyktingar att passera. Regeringen har under senaste veckorna hyllat den första sträckan, som nu står färdigbyggd. Man har beskrivit gränsen som ogenomtränglig och att det inte längre går att ta sig till staden Van, en viktig hubb vid gränsen för flyktingarna.

– Vi gick under gränsen, ­genom en tunnel. Turkisk polis tog oss när vi kom in i Van, men när de såg att min fru är höggravid så sa de att vi kunde gå vidare, säger Rohullah Rustemi och borstar bort kaksmulor från ett av barnen.

Sjukhusen ger ingen vård

Murar stoppar inte människor på flykt, det visar tidigare erfarenheter. Men när de nyanlända afghanerna nu kommit fram har de upptäckt att Turkiet i princip ändå blivit en plats som är omöjlig för flyktingarna att stanna kvar på.

Sedan talibanernas makt­övertagande har de flesta lokala turkiska myndigheterna upphört med att registrera och utfärda ID-kort till afghanska flyktingar. ID-kortet behövs för att kunna ta del av grundläggande samhällsservice. Utan det går det inte att besöka de turkiska sjukhusen om man är i behov av vård. Det går inte att få vaccin mot coronaviruset. Det är mycket svårare att hyra ett hem. Och utan registrering och ett ID-kort kan Palwasha Rustemi inte uppsöka en BB-avdelning när det är dags för henne att föda.

– Jag har afghanska ID-papper och de är till och med på ­engelska, säger Rohullah Rustemi frustrerat och visar sina dokument.

– Regeringen här borde ­hjälpa oss och ge oss det ­turkiska ID-kortet, men det vill man inte göra. Så vi tänker ta oss vidare till Grekland.

Tvärstopp för registrering

Dagens ETC ser denna eftermiddag hur dussintals andra afghanska flyktingar dyker upp vid Arsas kontor, sätter sig framför en lucka i väggen och frågar personalen hur de kan få hjälp av den turkiska staten. Svaret är det samma: Myndigheterna har satt tvärstopp för flyktingregistrering efter talibanernas seger. Ingen vet om eller när man lättar på trycket igen.

Papperslösa afghaner löper också risken att bli arresterade och satta i deportationscenter, som inte töms nu eftersom man för närvarande inte verkställer några utvisningar till Afghanistan. När utländska journalister fått besöka vissa sådana center i september har de beskrivits som ”överfulla”.

Det turkiska flyktingsystemet är synnerligen ogästvänligt med tanke på att EU har gett flera miljarder euro till Turkiet, officiellt i syfte att skapa en dräglig och hjälpande tillvaro för syriska flyktingar. Nu har tillvaron snabbt blivit ännu mer olidlig för nyanlända afghaner.

Inne i Arsas kontor säger organisationens chef, doktor Zakira Hekmat, att familjen ­Rustemi inte är de enda som tänker fortsätta gå mot Europa.

– Inga flyktingar känner att de har någon framtid i Turkiet och att de kan stanna kvar här. I Grekland får du åtminstone vid något skede en intervju med migrationsmyndigheten. Kanske blir du accepterad, eller kanske får du avslag. Men i Turkiet får samtliga afghaner bara avslag.

Barnen nekas gå i skola

Arsa är en afghansk partner­organisation till FN:s flyktingorgan UNHCR som har funnits sedan 2014. Man har volontärer i 62 turkiska städer som bistår flyktingar med allt från ­juridisk assistans till att erbjuda språkkurser och workshops om kvinnors rättigheter.

Officiellt finns det idag omkring 300 000 afghaner i Turkiet, men den siffran inkluderar inte alla de som redan i åratal varit papperslösa. Arsa upp­skattar deras antal till långt över 100 000. Turkiska myndigheter upphörde redan 2018 med att registrera ensamkommande unga män. Ingen vet heller exakt hur många nya som sakta men säkert anlänt de senaste veckorna – och som hamnar i en helt ohållbar situation.

– Idag började den nya skolterminen. Barn till familjer utan turkiska ID-kort har även nekats utbildning till sina barn, vilket strider mot internationell rätt och mot turkisk lag. Föräldrarna har kommit hit till oss och ­frågat vad de kan göra, säger Zakira Hekmat.

Hennes make Ali Hekmat var den som grundade Arsa. Han säger till Dagens ETC att det hittills måttliga antal nyanlända flyktingar både beror på avståndet och på att många afghaner ännu är undersökt hur talibanernas kontroll av gränserna ser ut.

– Många är rädda och vill lämna landet, men de har inte gjort det ännu. Jag tror det kommer en större flyktingström först om en månad. Eller så dröjer det till våren eftersom det kommer vara för kallt vid den turkisk-iranska gränsen under vintern, säger Ali Hekmat.

Ökande främlingsfientlighet

Men inga av dem har någon framtid i Turkiet, understryker han. Det har inte heller de flyktingar som tidigare lyckats få turkiska ID-kort. Mycket få registrerade afghaner får ­exempelvis ett turkiskt arbetstillstånd. Ändå arbetar nästan alla afghaner, svart och underbetalt. De saknar rättigheter och måste söka tillstånd för att få lov att resa från en stad till en annan.

– Tidigare fanns åtminstone alternativet att resa tillbaka till Afghanistan, vilket somliga också gjorde. Men nu finns ingen återvändo när talibanerna har tagit över. Nu väntar folk bara på en chans att lämna Turkiet, säger Ali Hekmat.

Ännu en faktor som påskyndar afghanska flyktingars önskan att lämna Turkiet är den allt starkare främlingsfientlig­heten bland turkar. Den har vuxit fram i flera år som en reaktion mot de många fler syriska flyktingarna, men under de senaste månaderna har både turkiska medier, oppositionspartier och regeringen talat allt mer hätskt om specifikt afghaner.

Allt förvärrades efter Kabuls fall i augusti, när medierna ­började rapportera att miljontals människor snart var på väg.

Utanför Arsas kontor säger flyktingen Nazime, som inte är nyanländ utan har levt här i två år, och hon tydligt känt av en ökad fientlighet från både turkiska främlingar och bekanta under sommaren.

– Deras beteende har förändrats. För bara några dagar sedan sa mina grannar till mig, att det är på grund av att människor som oss som regeringen nu behövt skicka soldater till gränsen. Om det inte vore för oss så behöver inte Turkiets söner åka dit.

Upplopp mot flyktingkvarter

Många afghaner har också blivit ännu mer oroliga sedan de hört talas om det stora främlingsfientliga upplopp mot syrier som utbröt i huvudstaden Ankara i mitten av augusti. Ett bråk mellan några turkiska och syriska ungdomar ledde då till att hundratals turkar gick till koordinerad attack mot butiker, lokaler och bilar som misstänktes tillhöra syrier. 150 människor arresterades och dagarna efteråt beskrevs den berörda stads­delen, Battalgazi, som en ”spökstad” där poliser patrullerade och inga syrier vågade sig ut.

Turkiets partier fördömde enhälligt detta våld, men den lokala ledaren för oppositionspartiet CHP, som styr Ankara, visade ändå viss förståelse för varför det uppstått. Han klagade i media på att antalet syrier och afghaner blivit för stort.

Dagens ETC besöker ­Battalgazi, en stadsdel längst ut i nordöstra Ankara som traditionellt befolkas av fattig turkisk arbetarklass, och vars låga hyror också lockat många flyktingar. Här hörs betydligt mer arabiska på gatorna och betydligt fler kvinnor täcker både hår och ansikten. Nästan en månad efter upploppet står det fortfarande poliser och kravallfordon som vaktar i gatuhörn.

Den syriska flyktingen Abdullah sitter i kassan och jobbar på en populär syriskägd restaurang, Sam Fast Food. Han vill inte medverka på bild. ­Restaurangen klarade sig från att bli attackerad under upp­loppet, men den har hängts ut på bild i somliga turkiska ­medier som ett exempel på att det är skadligt att syrier utkonkurrerar turkiska affärsverksamheter.

– Jag har svårt att förstå problemet. Om vi arbetar så säger turkarna att vi tar deras jobb. Om vi inte arbetar så säger turkarna att vi lever på skatte­medel, vilket inte stämmer. Vad vi än gör så gör vi alltså fel, säger Abdullah.

Vardagen har mest återvänt till det normala i Battalgazi, men Abdullah har inte hört att några av de syrier vars butiker och bilar vandaliserades har blivit erbjudna ekonomisk kompensation. Å ena sidan har polisen bidragit till att lugna ner stämningen, å andra sidan kan polisen själva trakassera flyktingar när man ständigt kräver att få se ID-kort och ­resetillstånd.

”Skulle gärna ge mig av”

– Turkiet känns inte som ett tryggt land att leva i, på det ­sättet. Jag skulle gärna vilja ge mig av jag också, säger Abdullah.

Ayhan Kaya är professor i statsvetenskap vid Bilgi­universitetet i Istanbul och har i flera år forskat om den växande främlingsfientligheten i landet. Den dök upp på allvar 2015, när det stod klart att många av flyktingarna skulle stanna i ­Turkiet permanent. Enligt Ayhan Kaya ligger både landets djupa ekonomiska problem, coronapandemin och den politiska polariseringen bakom den ökande aggressionen.

– Turkiet närmar sig också valet 2023 och oppositions­partierna har en förhoppning om att valet tidigareläggs. Det verkar som att anhängare till framför allt partierna CHP och Iyi Parti uttrycker sitt motstånd mot regeringen genom att ­attackera syrier och afghaner, som regeringen åtminstone tidigare välkomnat till landet som ett uttryck för islamiskt broderskap.

Men den viktigaste faktorn, menar även Ayhan Kaya, är att Turkiet har tagit emot fler flyktingar än vad landet kunnat klara av under det senaste decenniet. Det har lett till en ilska även mot EU, över att Europa inte tagit ett större ansvar för att dela det som turkarna tycker är en börda.

– Det finns en uppfattning om att EU och regeringen gjort Turkiet till ett gigantiskt väntrum för miljontals flyktingar.

Ayhan Kaya räknar med att antalet afghanska flyktingar med familjer som försöker ­komma in i Turkiet kommer öka från och med nu, i mitten av september. Vanligtvis tar det 25–40 dagar att ta sig igenom Iran.

– Talibanerna tog över Afghanistan fram till mitten av augusti, vilket betyder att alla de som jagats på flykten snart kommer fram till den turkiska gränsen.