När Bashar al-Assad tillträdde som president i Syrien strax efter millennieskiftet trodde sig många se en ljusglimt av frihet. Den nya ledaren väckte hopp om demokratiska och ekonomiska reformer efter 30 år av järnhårt styre under hans far Hafez al-Assad. Perioden efter Bashar al-Assads installation kom att kallas Damaskusvåren, kännetecknat av att oppositionella fick större möjlighet att diskutera politik och föra sin talan offentligt. Men efter bara något år drog regimen åt snaran igen, och politiska motståndare förföljdes och kastades i fängelse.

– Det blev en kortlivad Damaskusvår, och Bashar al-Assad fortsatte i sin faders fotspår, säger Katarina Bergehed, Syriensamordnare på svenska Amnesty. Systemet har hela tiden bevarats, regimen har byggt sin makt på den repressiva säkerhetstjänsten och militären. Det senaste decenniet har man kunnat skönja en viss ekonomisk liberalisering, men det har främst gynnat de som står regimen nära.

Slog ner hårt på demonstrationerna

Bashar al-Assad tillhör den religiösa minoriteten alawiter, en undergrupp inom shiaislam, och regimen har starka band till shiadominerade Iran och libanesiska Hizbollah. Baath-partiet, som presidenten tillhör, definierar sig själva som socialister. Men förhoppningen att Bashar al-Assad skulle vara den som ledde landet i en demokratisk riktning grusades, om inte tidigare, så definitivt i samband med att den arabiska våren nådde Syrien i början av 2011. Regimen slog ner kraftigt på fredliga demonstrationer, och fröet till landets inbördeskrig var sått.

– Det är en slitning mellan det demokratiska och det totalitära, där både IS och Bashar al-Assad står för det sistnämnda. Utan regimen hade nog inte IS växt fram. Hela systemet är genomsyrat av maktfullkomlighet, säger Somar Al Naher, Syrienexpert och skribent på Dagens ETC.

Under krigets gång har regimen använt skoningslösa metoder mot såväl den väpnade oppositionen som den oskyldiga civilbefolkningen. Ett känt exempel är hösten 2013, då hundratals civila dog i kemvapenattacker i Damaskus förorter. Både oppositionen i landet och experter i Väst menar att det bara kan ha varit regimen som stod bakom attackerna, men Bashar al-Assad har bestämt förnekat det.

– Det är propaganda mot Syrien för att demonisera presidenten och demonisera staten, sade presidenten själv i en intervju med Expressen tidigare i år.

Nya larm trots skrotade kemvapen

De internationella påtryckningar som följde efter nervgasattackerna ledde till att Syrien anslöt sig till FN:s konvention mot kemiska vapen och gick med på att förstöra sina kemvapenlager. Statistik som Organisationen för förbud mot kemiska vapen släppte i juni 2015 visar att över 90 procent av de officiella lagren förstörts. Men i efterhand har det dykt upp rapporter om att nya spår av kemvapen hittats i landet.

Den civila befolkningen har också drabbats hårt av de oljefatsbomber som regimen använder. Av naturliga skäl är det svårt att göra exakta beräkningar på hur många som dött i konflikten, men FN bedömer att över 250 000 avlidit hittills. Därtill har över fyra miljoner människor flytt landet. Enligt organisationen Syrian Network for Human Rights har cirka 159 000 civila dött av regimens våld – avsevärt många fler än de som stupat under IS.

– Det är viktigt att inte glömma bort Bashar al-Assads del i konflikten och omfattningen av de övergrepp som begås av regimen. Det är så otroligt mycket större än IS, som världen nu verkar fokusera på mest, säger Katarina Bergehed.

IS-fokus kan gynna regimen

Det faktum att fokus har skiftat från Assadregimen till IS kan bero på att de sistnämnda har som strategi att få så mycket exponering som möjligt, tror både Somar Al Naher och Katarina Bergehed. Den syriska regimen agerar precis tvärtom, och försöker dölja sina övergrepp. En strategi som till viss del verkar ha lyckats.

– Och jag tror att detta fokusskifte påverkar regimen positivt. Bashar al-Assad vill framställa sig själv som lösningen, att det är antingen han eller IS. Tyvärr är det många som köper det, säger Somar Al Naher.

I en intervju med SvD är även Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog inne på samma spår, att ett för stort fokus på IS gynnar Bashar al-Assad. Men han tror inte att den nuvarande presidenten har någon framtid vid makten i landet, och pekar på att till och med Ryssland har börjat öppna för en lösning utan Assadregimen.

– Min förhoppning, som kanske är naiv, är att Assadregimen en dag kommer ställas till svars för de bestialiska brott de begått, säger Katarina Bergehed.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Ett halvt sekel med Al-Assad

1963

• Baathpartiet når makten i Syrien genom en militärkupp.

1965

• Bashar al-Assad föds.

1970

• Hafez al-Assad, far till Bashar, når makten genom ännu en militärkupp tillsammans med en falang inom Baathpartiet.

1988–1994

• Bashar al-Assad arbetar som läkare, bland annat ögonläkare i London.

1994

• Bashar al-Assads bror Bassel, som förväntades ta över efter fadern, dör i en bilolycka. Bashar återvänder till Syrien.

2000

• Hafez al-Assad avlider. Bashar al-Assad väljs till president i Syrien.

2001

• Den så kallade Damaskusvåren, en tid med mer politisk öppenhet, tar slut, och regimen drar återigen åt snaran.

2007

• Bashar al-Assad väljs ännu en gång till president.

2011

• Den arabiska våren följs av demonstrationer i Syrien som slås ner hårt av regimen.

2012

• Ban Ki-moon, FN:s generalsekreterare, varnar för ett fullskaligt inbördeskrig i Syrien.

2013

•Islamiska staten bildas. I augusti 2013 kommer rapporter om kemvapenattacker mot civila i Damaskus förorter, som regimen anklagas för.

2014

• Bashar al-Assad väljs om till president ytterligare en gång, mitt under brinnande inbördeskrig.