BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

De flesta svenskar visste ingenting om Rwanda förrän tv sände ut bilder på massflykten från landet i juli 1994. Afrikas mest tätbefolkade land upplevdes som ödsligt och folktomt efter att två av landets då sju miljoner invånare flytt och resten blivit misstänksamma och rädda. Folkmordet hade skapat en till synes irreparabel spricka mellan människor.

800 000 människor hade mördats på bara 100 dagar när gerillan, ­dominerad av landsförvisade tutsier, tog kontroll över landet och störtade folkmordsregeringen. Gerillan hette Rwandan Patriotic Front (RPF) och dess ledare var Paul Kagame.

Gerillan omvandlas till parti

RPF tog över makten i landet. RPF delades upp i en väpnad gren som blev landets armé och en politisk som blev partiet RPF. Med 84 procent av befolkningen misstänkta som möjliga folkmördare på grund av att de var hutu och de 15 procent tutsier som överlevt, men nu var traumatiserade, tillsattes topposterna av tutsier som levt i exil i Uganda. Paul Kagame utsågs till vicepresident och försvarsminister i den nya regeringen, men som militär ledare ansågs han vara den verklige makthavaren. När president Pasteur Bizimungu avsattes i mars 2000 blev Paul Kagame president. Han är det än i dag och efter en grundlagsändring kan han fortsätta som president till 2034.

Gacaca folktribunaler

Med över 120 000 i fängelse och många inom rättsväsendet mördade, eller själva inblandade i folkmordet, återinfördes en gammal rwandisk sed; Gacaca, en slags folkdomstol på gräsrotsnivå. Mellan 2001 och 2012 prövades nära två miljoner fall. En viktig tanke bakom folkdomstolarna var försoning. Men de som aldrig fick möjlighet till försoning var de som blivit offer för RPF:s krigsbrott. Soldater från RPF dödade tiotusentals människor mellan april och december 1994. I Gacaca togs aldrig dessa brott upp. Regeringen stiftade en ny lag som gjorde det omöjligt att ställa deras egna soldater inför rätta där.

– Vi fick veta att vissa brott, morden begångna av RPF, inte får diskuteras i Gacaca trots att familjerna behöver prata. Vi blev tillsagda att vara tysta om dessa fall, berättar en släkting till ett av RPF:s offer i en rapport från Human Rights Watch från 2015.

Försoningsprocess och nationell identitet

Arbetet med försoningsprocessen leds i dag av en kommission. Arbetet fokuserar på att återuppbygga den rwandiska identiteten. Lagar har stiftats för att bekämpa diskriminering och ideologier som syftar till att skapa splittring. Man arbetar med försoningsprocesser mellan grannar. Solskenshistorier sprids där offer och förövare blivit nära vänner.

I stället för att identifiera sig med en av landets tre etniska grupper, hutu, tutsi och twa försöker regeringen skapa en rwandisk identitet där fokus är vi, rwandier. Men balansen mellan att sudda ut de etniska grupperna blir haltande när regeringen samtidigt håller kvar vid en veckas landssorg varje år för att sörja folkmordet på tutsierna. Ceremonier på minnesdagen 7 april har obligatorisk närvaro för alla i landet. Till och med bland de tutsier som kallas överlevare, som levde i landet under folkmordet, finns det många som egentligen inte vill delta under dessa obligatoriska minnesstunder. De vill gå vidare i livet.

Nya tider

Att Paul Kagame har lett landet från hat och oordning till ekonomisk tillväxt och utveckling måste ses som mycket skickligt. Det är svårt att föreställa sig så många andra afrikanska ledare som skulle ha lyckats med det. Rwanda har dessutom en hög placering på indexet som mäter korruption, där de ligger på plats 50 av 176 länder. Det är en stor prestation på en kontinent som tyvärr är känd för sina korrupta ledare.

Spädbarnsdödlighet och ­fattigdomen har minskat under de senaste årtiondena. Skrivkunnigheten och andra indikatorer på utveckling har skjutit i höjden. Nya vägar har byggts och ett ambitiöst program för nyinvesteringar har lanserats. Dessutom arbetar regeringen målmedvetet med miljö- och klimatfrågor. Plastpåsar är förbjudna sedan flera år tillbaka och Kigali är kanske den renaste och mest välorganiserade huvudstaden i Afrika.

Både Världsbankens ”Doing Business Report 2017” och ”Ekonomisk frihets-index” från Heritage Foundation rankar landet högt (56 av 190 respektive 51 av 180).

Forskning utan brain drain

Afrika har i många årtionden kämpat med en så kallad brain drain, de smartaste och mest välutbildade stannar inte på kontinenten. Rwanda arbetar för att motverka detta. Landet har lyfts fram som ett gott exempel på hur vetenskap kan hjälpa utveckling av ett land. Efter folkmordet 1994 byggdes inte bara vägar och hus utan också vetenskaplig forskning för att lösa lokala problem. Paul Kagame har sett till att forskning som genomförs gemensamt av lokala och utländska forskare ska främja inhemsk utveckling. 2012 gick direktiv ut till alla utländska forskningsprojekt att stärka det rwandiska forsknings­arbetet. Numera ska alla forskningsrapporter för studier som utförs i landet ha inhemska medförfattare. I många andra afrikanska länder får inhemska forskare sällan nytta av utländska samarbeten.

Stöd från Sverige

Den första representanten för Sverige placerades i Kigali 1997. I dag finns en ambassad med 20 personer och, för första gången någonsin, en ambassadör. Hon heter Jenny Ohlsson.

– Våra samarbeten över åren som är kopplade till institutionsuppbyggnad och kapacitetsutveckling har varit uppskattade och är troligtvis ett bidrag till att Rwanda på ganska kort tid har gått från ett sönderslaget samhälle till ett land med många fungerande och icke-korrupta institutioner. De är ett fundament för en långsiktig demokratisk utveckling och fattigdomsbekämpning, säger hon.

Bland annat har Rikspolisstyrelsen sedan 2003 samarbetat med Rwandas nationella polis (RNP).

Ett pågående projekt är att stödja nationell radio i Rwanda. Under folkmordet spreds hatpropaganda mot tutsier via radion. I dag vidareutbildar Sveriges Radios Media Development Office (MDO) med hjälp av Sida journalister på fem regionala radiostationer som tillhör Rwanda Broadcasting Agency (RBA). Man stödjer också RBA:s styrelse genom att utveckla en femårig strategi tillsammans med dem för public service-sändningar i Rwanda.

– Medier har varit föremål för både kontroll och självcensur. Den rwandiska regeringen införde ett antal positiva mediereformer 2012 för att förbättra situationen för media. Det fanns från rwandiskt håll ett stort intresse för svenska modellen för public service, menar ambassadör Jenny Ohlsson.

Före folkmordet var svenska pingstmissionen aktiv i landet. Svenska missionärer fanns i landet från 1940. Pingströrelsen i Rwanda (Adepr) engagerar i dag omkring en miljon rwandier. Men enligt tidningen Dagen försämrades relationen mellan regeringen och den svenska missionen 2013 då myndigheterna såg till att ledaren Samuel Usabwimana sparkades. En missionär, som vill vara anonym, hävdar att flera anhängare till Samuel Usabwimana fängslades efteråt.

Politiska verkligheten

Om det ekonomiska och vetenskapliga arbetet har lyckats bra har arbetet med demokratiska rättigheter helt klart släpat efter. Enligt Demokratiindex som Economist Intelligence Unit sammanställer varje år är Rwanda en auktoritär regim. De hamnar på plats 138 av 167, där Nordkorea placerar sig sist. De får sämst poäng, 0,83 av 10, på parametrar som rör valprocess och pluralism. Bäst poäng 5,0 får de på parametrar som rör hur väl staten fungerar.

Förutom sex små stödpartier till det regerande RPF finns det socialdemokratiska partiet samt Liberala partiet representerade i parlamentet.

Rwanda har fått stor uppmärksamhet världen över för att vara det första landet i världen som har fler kvinnor i parlamentet än män. De har skrivit in i konstitutionen att en tredjedel av alla platser måste besittas av kvinnor. I dag är alla kvinnor i landet medlemmar i The National Women’s Council från det att de föds. Organisationens uppdrag är att få kvinnor att engagera sig i samhället.

När presidentval hålls är valdeltagandet extremt högt, som det ofta är i auktoritära länder. Även om det alltid finns någon annan kandidat har den aldrig fått mer än fem procent i något val. Paul Kagames parti har vunnit alla val sedan folkmordet med 93 till 97 procent. Dessutom har grundlagen ändrats så han kan vara kvar som president ända fram till 2034.

Oppositionella skräms till tystnad

Det är många som känner sig övervakade i landet. Sedan före folkmordet finns en administrativ struktur som ger regeringen stor kontroll. Alla tillhör ett kvarter som har en ledare som rapporterar uppåt. Rwandier som är kritiska till den sittande regeringen och president Paul Kagame vågar inte öppet stå för sin kritik. Inte ens de som bor i andra länder. Det kan få konsekvenser för deras familjer i landet.

De som tar en universitetsexamen erbjuds ofta arbete direkt men det är inte arbetsgivare utan partiet RPF, som knackar på hemma. Motprestation är att gå med i RPF. De som inte vill får inte jobbet, vilket kan påverka hela familjen negativt.

Både under tiden då Rwandas militär var aktiv i Kongo och under senare år har unga män varit rädda för att tvingas in i militären. Flera vittnar om hur vänner blivit upplockade av militären. År senare visar det sig att de tvångsrekryterats till armén.

Varje år rapporterar Amnesty och Human Rights Watch om övergrepp och förföljelse.

– Den kritik som Rwanda får kommer delvis från missförstånd kring vart Rwanda försöker gå, säger landets utrikesminister Louise Mushikiwabo till Al Jazeera.

Anklagelserna mot regeringen är allvarliga och består bland annat i att de försöker tysta oppositionella genom att försöka döda dem, som i Kayumba Nyamwasas fall eller genom att fängsla dem, som med Diane Rwigara.

– Som land har vi gjort val som inte är typiska. Efter en mycket rådgivande process har Rwanda och rwandier valt en icke-konfronterande samförståndspolitik. Sedan finns det kritiker som tror att det är förtryck, att människor inte kan säga ifrån. Men detta var verkligen vårt val från start, hävdar utrikesminister Louise Mushikiwabo.

Kina som förebild?

Det finns de som drar paralleller mellan Paul Kagames Rwanda och Kina. Metoderna för att uppnå stabilitet liknar varandra. Bristen på pressfrihet och brott mot mänskliga rättigheter vägs mot stabiliteten och säkerheten som är avgörande för både etablerade och nya internationella investerare.

Efter EU gör Kina störst direktinvesteringarna i Rwanda. Kina har länge investerat i Afrika. I Rwanda är fokus på infrastruktur. Både vägar och sjukhus byggs av kineser. Banden mellan länderna är inte bara ekonomiska utan även politiska. 2016 bjöd president Paul Kagames parti RPF in det kinesiska kommunistpartiet till Rwanda.

– Det finns mycket att lära från partiets aktiviteter, bland annat hur de tränar sina kärntrupper, sa RPF:s talesperson till tidningen NewTimes.

Att navigera i Rwanda som utlänning är inte lätt. Inte som journalist, och inte som biståndsland. Men länder som ger bistånd till Rwanda har viss makt. 40 procent av Rwandas ekonomi består av bistånd. Det svenska biståndet ges till projekt som främjar hållbar utveckling och att resurser fördelas så landets fattiga får det bättre. För trots alla rapporter om landets ekonomiska raketfart lever fortfarande mer än hälften av landets invånare under gränsen för extrem fattigdom. De har mindre än 1,9 US dollar per dag att leva för.

Vägen från folkmordet till dagens framgångsrika ekonomiska utveckling har varit en balansakt mellan å ena sidan säkerhet och stabilitet och å andra sidan respekten för mänskliga rättigheter och press- och yttrandefrihet. Än så länge verkar biståndsgivarna ändå tycka att Paul Kagame balanserar tillräckligt bra mellan de båda.

Lång historia av etniskt hat

Ända sedan självständigheten har befolkningen matats med etnisk propaganda i maktkampen mellan majoriteten hutu och minoriteten tutsi. Den så kallade sociala revolutionen mellan 1959 och 1961 var fylld av etniskt våld. Perioden blev övergången från en belgisk koloni med en tutsimonarki till en självständig republik dominerad av hutu.

Den etniska politiken eskalerade 1990 då landet invaderades av tutsier som tvingats ut ur landet eller själva flytt förföljelse. Tutsigerillan hade en ledning som utbildats till toppmilitärer i Ugandas armé. De fyra åren, från invasionen till folkmordet, använde den hutudominerade regeringen i Rwanda bland annat radion som en propagandakanal där tutsier beskrevs som kackerlackor, inte värda att leva. Det kristdemokratiska regeringspartiet MRND:s ungdomsparti Interahamwe utbildades till en effektiv milis, beväpnad och tränad till att lyda order. Ordern kom sjunde april 1994. Tutsierna skulle rensas ut. Över hela landet attackerade och mördades tutsier och moderata hutuer. Inte sällan kände förövare och offer ­varandra.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.