– Alla pratar om de här papperna som avnazifieringens hjärta, men ingen har någonsin studerat dem. Folk visste inte ens var de fanns. Så när jag kom över dem, felarkiverade och undangömda, blev jag väldigt upphetsad. 

Där och då övergav han sitt gamla forskningsprojekt. Nu var det frågeformulären som gällde, något som skulle komma att resultera i en bok om avnazifieringen av Tyskland efter Andra världskriget. 

Smånassarna då?

Den kanadensiska historikern Mikkel Dack berättar om händelsen över Zoom från sitt hem i Philadelphia. Det är en vacker dag, säger han, 09:30 där, 15:30 här. Om några timmar ska han föreläsa på Rowan University ”på andra sidan floden” där han har sin anställning. 

Everyday Denazification in Postwar Germany är en bok på dryga 300 sidor om det frågeformulär han hittade i en diverselåda på National Archive. Hur är det möjligt att skriva så mycket om ett enda dokument? Och vad kan ett frågeformulär säga oss om läget i Tyskland efter andra världskriget? För att förstå hur centralt det varit i den historiska utvecklingen behöver vi en kort bakgrund.  

Andra världskriget var slut, Tyskland besegrat. Samtidigt fanns många av de människor kvar som med olika grader av entusiasm röstat på och varit medlemmar i nazistpartiet. Högt uppsatta nazister ställdes inför rätten i Nürnberg. Men vad skulle man göra med resten? 

Mellan 1945 och 1949 delades 20 miljoner frågeformulär ut till nervösa tyskar. I dem skulle mottagarna redogöra för huruvida de deltagit i det nazistiska projektet. Genom att bevisa att de inte gjort det kunde de till exempel erhålla – eller behålla – en anställning som tjänsteman. Boken är en detaljerad beskrivning av avnazifieringens uppkomst, administration och resultat. Men framför allt är den en berättelse om hur det är att leva sida vid sida efter ett folkmord, och om den lätt ovärdiga stämning som uppstår när alla från en dag till en annan ska låtsas vara överens om att gårdagens statsideologi varit felaktig. 

– Det här hade aldrig gjorts förut, att stanna kvar efter ett krig och inte bara ta bort vapen, råvaror och territorium, utan också att försöka förändra hur fienden tänker. Det var ett stort experiment och ingen visste riktigt vad de gjorde, säger Mikkel Dack.

 Slet hårt på social väv

Avnazifieringen var ett komplicerat projekt, inte minst på grund av bristen på tillförlitliga källor. För att över huvud taget få tag i nazister var militärregeringarna i de olika delarna av det ockuperade Tyskland hänvisade till att få folk att ange varandra. Det var en problematisk metod – av flera skäl. I Nazityskland hade medborgare som bekant uppmanats att ange människor som utmålats som statens fiender. Senare skulle medborgare i Östtyskland uppmanas att tjalla på sina grannar för Stasi. Mellan de två regimerna använde de allierade samma metod, fast med avsikten att skapa demokrati. 

– Angiverikulturen gjorde det svårare för folk att läka de djupa trauman som kriget lämnat efter sig, säger Mikkel Dack.

– Alla hade förlorat åtminstone en familjemedlem och många hade fäder eller män fångade i Sovjetunionen. Jag tror att den här kulturen av svek och angiveri slet hårt på den sociala väven hos det tyska folket.

Ett annat problem var att folk, trots att det var straffbart, ljög i sina formulärsvar. Kanske inte konstigt när deras försörjning stod på spel. De hade allt att vinna på att framställa sig själva som anti-, icke- eller i alla fall motvilliga nazister. Baserat på sina svar klassificerades medborgarna som aktiva nazister, medlöpare, neutrala eller antinazister. Klassificeringen påverkade sedan deras anställningsbarhet. Kunde man bevisa att man varit aktiv motståndare till nazisterna var man i princip garanterad en bra anställning, medan den som varit aktiv nazist kunde leta i sjön efter ett jobb i de högre löneklasserna. 

Flera av frågeformulärets ingenjörer hade önskat att tyskarna skulle få en chans att reflektera över vad som hänt, och skapa ett stark antifascistisk övertygelse. Det var, kanske, en väl ambitiös målsättning. 

– Frågeformulären utgjorde en vit duk för tyskarna på vilken de kunde måla upp en ny identitet. Den identiteten var ofta grund och ytlig och inte alls genuin. Samtidigt tror jag att den skulle komma att fördjupas senare, och även om det var en ytlig identitet som skapades till en början, så spenderade ändå tyskarna miljontals timmar med att försöka skriva ut nazismen ur sina liv. Jag tror att det var ett steg i rätt riktning.

Huvudet i sanden

I många fall ledde det till att skyldiga  gick fria. Så var fallet för Leni Riefestahl, filmskaparen bakom stora delar av nazisternas propaganda. Hon hävdade i sitt frågeformulär att hon framför allt var en konstnär som tvingats verka inom en viss politisk kontext. 

Avnazifieringen blev med tiden väldigt impopulär, och politiska partier från höger till vänster skulle med tiden fördöma den som orättvis. Tidigt 1950-tal inleddes en amnesti som frikände många av de tyskar som tidigare stämplats som nazister. Då ändrades Leni Riefenstahls officiella status till "medlöpare" – en ganska mild dom för en av Tredje rikets främsta propagandister. 

– Konrad Adenauer var Västtysklands första förbundskansler. En del av hans politiska image var att rädda tyskarna från avnazifineringen, vilket jag inte tycker att de västallierade borde ha tillåtit. Jag anser att man borde ha infört lagar som krävde av de västtyska och östtyska regeringarna att inte anställa och återintegrera högt uppsatta nazister. Det gjordes inte. Det kalla kriget kastade en stor skugga över det hela. Det var svårt att övertyga ledare i Washington, London och Paris att fortsätta vara så bestraffande när de samtidigt försökte fostra en ny politisk allierad.

Ett annat problem med medborgarnas lögner i formulären är psykologiskt. Många erkände aldrig sin egen skuld, och icke-erkännandet kom att ärvas i flera generationer. För att ett trauma ska kunna läka måste den traumatiska upplevelsen skildras på ett ärligt sätt, skriver Mikkel Dack i Everyday denazification. Han bedömer att tyskarna fortfarande har oläkta sår från förintelsen.

– Jag tror aldrig att tyskarnas arbete med att komma till rätta med sitt förflutna kommer att vara klart. 

Nazistarv grumlar förståelse

Det här är framför allt ett problem i familjer. På statsnivå har det gjorts en hel del arbete med att minnas nazismen och förintelsen. Men att fråga om morfar var nazist var för känsligt. En svårighet i sammanhanget är enligt Mikkel Dack tendensen att dela upp offer och förövare i motsatta och ömsesidigt uteslutande begrepp, en uppdelning som passar illa in på hur många tyskar hade det under andra världskriget.

– Omedelbart efter kriget fanns det naturligtvis en benägenhet att polarisera upplevelsen och att framställa konflikten som en kamp mellan gott mot ont. Och i vissa fall tycker jag att det var helt korrekt. Det fanns individer och grupper som startade kriget och som begick folkmord och massmord. Men för majoriteten av tyskarna var det mer komplext än så, beroende på om de stödde regimen, och i så fall i vilken grad de stödde den, och hur mycket de över huvud taget kände till. 

Men avnazifieringen var ändå inte helt fruktlös, hävdar Mikkel Dack. Det viktigaste som den uppnådde var att slå in en kil mellan samhället och nazismen. Efter avnazifieringen var det helt enkelt inte acceptabelt eller normalt att vara nazist längre. 

Samtidigt är det högerextrema partiet Alternativ für Deutschland, AfD, på uppgång i Tyskland. Är det möjligt att säga att avnazifieringen lyckats när tyska väljare tycks ha så kort minne? Mikkel Dack tycker inte det. AfD är ett högerpopulistiskt parti som visserligen har radikaliserats på senare tid men som inte är nazister. Öppet nynazistiska partier har det gått sämre för. 

– AfD är invandringsfientligt och främlingsfientligt och väldigt dåligt för Tyskland och den tyska demokratin. Jag tycker att partiet bör bekämpas inom de demokratiska ramarna. Men jag tror att fixeringen vid det nazistiska arvet i Tyskland distraherar oss från att verkligen förstå vad AfD är.