Mellanöstern fortsätter vara en plats av snabba politiska förändringar. Ibland kan de leda till positiva konsekvenser, andra gånger till att många år av politiskt reformarbete snabbt rullas tillbaka. Gemensamt är att analytiker inte alltid lyckas förutse dem. Under de senaste veckorna har jättelika förändringar tagit form även i Irak, som få kunde förutse och som lär ge eko under kommande decennier.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den utlösande faktorn var Kurdistanregionens kontroversiella folkomröstning om självständighet den 25 september, som inkluderade landområden som både kurderna och centralregeringen i Bagdad gör anspråk på. Den kurdiske presidenten Masoud Barzani försökte till synes realisera den hundraåriga kurdiska drömmen om ett eget land. Det ville Bagdad inte alls gå med på.
Saknade internationellt stöd
Varken FN, EU eller några allierade stater – med undantag av Israel – gav folkomröstningen sitt stöd, med hänvisning till risken för konflikter. Barzani ångade på ändå. Helt enligt förväntningarna röstade sedan kurderna ja till självständighet, hela 93 procent enligt preliminära siffror.
Iraks premiärminister Haider al-Abadi varnade kurderna gång på gång och bestämde sig till sist för att återta kontrollen med militära medel. Den 16 oktober rullade den irakiska armén in i den omtvistade, oljerika staden Kirkuk. Under veckan som följde återtog antingen armén eller shiamiliserna kontrollen även över flera andra omtvistade områden och oljekällor. Tiotusentals kurdiska peshmergasoldater retirerade för det mesta utan motstånd i enlighet med politikernas avtal under bordet.
Staten Iraks återkomst
Kurderna har drabbats av ett katastrofalt nederlag som förminskat deras territorier och juridiska självstyre, samt halverat deras oljeexport. Kanske trodde Barzani att USA och västmakterna i slutändan ändå skulle backa upp kurderna och inte Irak. Det var i så fall en ödesdiger felkalkylering. Västmakterna har gång på gång förordat ett enat, federalt Irak och ger inte någon enskild sida stöd. Den 1 november valde Barzani att avgå som president men valen för att rösta fram nya ledarna är uppskjutna på obestämd tid.
Det Irak som många analytiker trodde blivit en ”misslyckad stat” på grund av IS-kriget har alltså till synes rest sig ur askan. Journalister som besökt Bagdad har rapporterat om ett större självförtroende än på många år – vilket också är relaterat till att den allra sista IS-kontrollerade staden i landet återtogs i helgen. Men oavsett dessa framgångar lär Irak fortsätta vara ett land med konflikter.
Abadi har även krävt att Bagdad ska få kontrollen över gränsövergångarna i norr, som ligger inom Kurdistanregionen och där inga irakiska soldater varit stationerade sedan innan Gulfkriget 1991. I slutet av september utbröt häftiga eldstrider vid gränsövergången Peshkhabour. Där finns en oljepipeline som är kurdernas ekonomiska livlina. Samtalen om ett samarbetsavtal har kollapsat och tvisten finns kvar.
Sverige förlänger sitt uppdrag
Iraks militära framgångar har även skett till priset av att de Iranstödda shiamiliserna nu är en mycket viktig maktfaktor. Misslyckas de och den shialedda regeringen ännu en gång med att dela med sig av makten till sunniter och andra grupper finns det redan en grund till framtida konflikter.
Mitt i detta finns även Sverige fortsättningsvis på plats. Sverige har beslutat att förlänga sitt militära uppdrag mot IS och stöd till peshmerga i ännu ett år, vilket inte alls var självklart efter den senaste tidens konflikt. Men innebär det att Sverige nu axlar ett större diplomatiskt ansvar? Försöker Sverige tillsammans med andra västländer mer aktivt medla mellan de båda sidorna, istället för att bara tjata om kampen mot IS? Om detta vet vi som vanligt mycket lite.
