– Min historia börjar när jag var sex år och min farbror började antasta mig sexuellt, säger hon.
När Jade sedan var i tonåren blev hon regelbundet misshandlad av en man för att hon nekade honom sex. Mannen jobbade för en palestinsk frihetsorganisation som höll till bredvid hennes skola och till slut band han fast henne vid ett raketgevär och misshandlade henne i tre dagar. Efter det tog han hem henne till hennes föräldrar och sa till dem att låsa in henne någonstans, allt på grund av vem hon var.
– De stängde in mig i en källare i sex månader, med råttor för att skrämma mig.
Det här är en bild av Libanon som sällan porträtteras av media i västvärlden. Istället får vi se en bild som Jade, och många med henne, inte själva får uppleva, som 2017 när det skrevs spaltmeter om Beirut Pride. Rubrikerna handlade om arabvärldens första Pride och att hoppet om förändring hade tänts, i alla fall hos människor som inte bor i Libanon.
– Det var ett missförstånd, säger Mario Abboud på organisationen Mosaic, som erbjuder service till marginaliserade grupper i Libanon. Vi har anordnat prideevenemang ända sedan 2004. Det har bara inte kallats för det.
Och det var aldrig tal om någon parad. Beirut Pride var istället en hemsida där grundaren, Hadi Damien, samlade ihop tillställningar som arrangerades i samband med den internationella dagen mot homofobi och transfobi (IDAHOT).
Men framstegen för hbtq-personer är små och få i Libanon, och de rapporteras ofta med en hög grad av sensationalism, enligt Tarek Zeidan på Libanons äldsta hbtq-organisation, Helem.
– Man misstar synligheten av vissa hbtq-personer för en generell bild av hur människor och rörelsen mår i allmänhet, säger han. Ja, vi har gaybarer, och det finns hbtq-personer på tv, men antalet som är öppna med sin sexualitet i det här landet är fortfarande tvåsiffrigt.
– Det är bättre än i andra arabländer, men hur mycket av en fristad det är varierar beroende på vem man är, tillägger Abboud. Ett fåtal personer som är privilegierade nog att inte trakasseras av myndigheterna ger en väldigt positiv bild av Libanon, men det är inte så för 98 procent av oss.
Ganska snabbt blev det också uppenbart att Libanon inte var redo för något så stort. Mitt under Prideveckan 2018 blev Damien arresterad av polisen och förbjuden att arrangera något under namnet Beirut Pride igen.
– Tyvärr kommer många av de platser där evenemangen hölls inte ställa upp igen, säger Zeidan. De trodde allt var okej och plötsligt knackade myndigheterna på deras dörr.
Skildes från sin dotter
På kontoret i Helem tar Jade ytterligare en av de oräkneliga cigaretter som hon har låtit trösta sig själv med genom sin berättelse. Hon tar långa pauser, tittar ofta upp i taket eller ner i golvet med glansiga ögon och fingrar på en pappersbit när hon redogör för nästa händelse i sitt liv. Den där hon tvingades att gifta sig och fick en dotter hon aldrig har fått träffa.
– Hon heter Atifa, och jag vet ingenting om henne. Eftersom jag är transgender berättade de aldrig om henne, och om någon man ligger med en annan man i vår kultur sker skilsmässan automatiskt och utan pappersarbete.
När en hbtq-person arresteras sker det genom Artikel 534, som säger att "onaturliga sexuella handlingar" kan ge upp till ett års fängelse. 2009 friades för första gången en person som anklagats för dessa ”onaturliga” handlingar när en domare dömde till en transkvinnas fördel med motiveringen att hon faktiskt identifierade sig som kvinna. Tre liknande domar ledde fram till en dom i hovrätten ifjol, där en andra instans för första gången friade den anklagade. Och återigen exploderade internet. Denna gång hävdade rubrikerna att homosexualitet var på väg att avkriminaliseras.
– Det var definitivt ett steg i rätt riktning, säger Abboud. Nu är det lättare för advokater att hänvisa till den och de föregående domarna, men lagen finns fortfarande kvar.
– När media i väst täcker libanesiska framgångar gör de det med ingången att ”nu är det över”, säger Zeidan. Men det är oansvarig journalistik att inte sätta in saker i sitt rätta sammanhang.
Donationerna minskar
Reaktionen från myndigheterna lät inte heller vänta på sig. I september 2018 stängde de ner en konferens arrangerad av AFE och tillsammans med medieuppmärksamheten vid Beirut Pride har den felaktiga bilden av situationen i landet även inneburit att donationer utifrån har minskat.
– Vi fick höra att ”ni behöver väl inte pengar nu när ni har uppnått vad ni ville”, säger Abboud.
– Vi har behövt lägga ner projekt som annars skulle ha fortsatt, förklarar Abdallah.
I slutet av mars i år kom nästa positiva juridiska händelse, denna gång oväntat nog i en militärdomstol. Återigen fick beslutet oönskade effekter för hbtq-communityt.
– Nu pratas det bakom ridåerna om att ändra Artikel 534 till att bli en mer specifik lag mot sodomi och samkönade sexuella relationer, säger Zeidan.
Hur omvärldens reaktioner påverkar återstår fortfarande att se.
Samtidigt går det ändå lite framåt. En undersökning gjord av Helem 2015 visade att 36 procent av befolkningen ansåg att homosexualitet skulle accepteras av samhället, en fördubbling på fyra år. 50-60 procent av befolkningen har inget emot homosexualitet så länge det inte är deras eget barn det gäller och Bertho Makso på Proud Lebanon framhäver stödet utanför den egna gruppen.
– Vi har lyckats anordna rundabordssamtal med olika partier tillsammans med FN-organ och ambassader, säger han. I fjol deltog alla kristna politiska grupper, en av de muslimska och några oberoende.
Används för att neka asyl
Artikel 534 används dessutom väldigt sällan numera, och när den väl används har den på senare tid oftast tolkats till hbtq-personers fördel. Men det faktum att den fortfarande kan användas för att döma hbtq-personer hänger över rörelsen som en stor sten, och luddigheten i lagtexten tillsammans med den missvisande bilden har enligt både Zeidan och Abboud använts av migrationsmyndigheter runtom i världen för att neka asylsökande.
I ett beslut från 2017 skriver till exempel svenska Migrationsverket att ”homosexualitet inte är olagligt och inte anses vara en sjukdom i Libanon”. De skriver vidare att det inte ”förekommer strukturell förföljelse från myndigheterna av hbtq-personer” och framförallt att hen inte ”anmält de våldshandlingar” hen utsatts för och ”därför inte uttömt möjligheten till skydd från sitt hemlands myndigheter” innan hen ansökt om internationellt skydd.
Aino Gröndahl, asyljurist på RFSL, bekräftar också att det har blivit svårare för hbtq-personer från Libanon att få asyl i Sverige de senaste åren.
– Det krävs nästan att man kan bevisa att polisen vägrat hjälpa en för att man är hbtq-person, men hur ska man kunna bevisa det, säger hon. I flera beslut där en person faktiskt anmält till polisen har det dessutom stått att det i just det fallet handlade om ”kriminella gärningar från enskilda poliser”.
I ett uttalande på mejl bekräftar även Migrationsverket att det är ett ”relativt litet antal medborgare från Libanon som beviljats asyl de senast åren”, men att de inte för statistik över orsaken bakom besluten. 2018 beviljades till exempel bara 17 procent av de 54 asylsökande.
Trakasserad av polisen
En person som faktiskt har fått asyl är Hasan Schloun. Han flydde till Sverige 2017 efter att ha blivit hotad av sin expojkväns pappa, tillika politiker i Hizbollahs partigren.
– Mitt ex berättade att han blev hämtad av ett gäng män som band för ögonen och frågade honom om han hade sex med män, säger Hasan. De sa att de hade koll på honom och vad han gjorde.
Själv har han blivit trakasserad av polisen flera gånger, och han håller med om bilden som ges av Libanon och de effekter den ger.
– Jag känner en transkvinna som sökte asyl i Sverige, men blev nekad med motiveringen att det inte är olagligt att ändra sitt namn och juridiskt kön i Libanon.
Trots samtalen som Proud Lebanon fick till är det ändå bara ett parti som öppet stöttar hbtq-rättigheter. För Kataebs partiledare, Elias Hankach, blev det en ögonöppnare när han fick sitta ner och prata med personer från hbtq-communityt. Mest chockad blev han av testet som polisen ibland gör på ”misstänkt homosexuella”.
– De sticker upp en pingisboll i rumpan, säger han. Om den åker ut igen anses det vara bevis på att de är homosexuella. Kan du föreställa dig något så inhumant?
Stödet från hans parti är förstås ett väldigt stort steg framåt, men en sak som både Hankach och organisationerna poängterar är att utvecklingen måste ske långsamt.
– Jag blev ombedd att hjälpa till vid Pride, men jag sa till dem att samhället inte var redo. Det kan ge bakslag.
– Vi arbetar inte bara på att ändra lagen utan även med att förändra samhället, tillägger Abdallah. Vi måste också vara extra försiktiga så att det inte ser ut som att vi driver västvärldens agenda.
Blir utan vård
Med tanke på att parlamentet är uppdelat i religiösa grupper, de flesta med olika nivåer av brist på sympati för hbtq-frågan, är frågan om en legalisering ens är möjlig. Zeidan tycker till och med att det är direkt oansvarigt att diskutera den frågan när det finns betydligt större problem att hantera, som polisvåld, fattigdom, brist på tillgång till sjukvård och att bli utstött av sin familj. I Beirut har Helem arbetat med polisen och identifierat ett antal hbtq-vänliga vårdinrättningar, men situationen i resten av landet är väldigt annorlunda.
– Där utför de fortfarande rektalundersökningar och arresterar folk godtyckligt baserat på deras utseende. Rädslan för att bli trakasserad och nekad hjälp gör att framförallt transpersoner ofta inte vågar eller orkar ta sig till läkaren eller till polisen.
Jade känner till det där med att nekas vård. När hon var 25 år gammal fick hon inte dropp eftersom hon ansågs vara ”för feminin”. De var rädda för att hon skulle bära på något smittsamt. Hon hinner också berätta om den där gången hon blev arresterad av ett politiskt parti och slängd i en cell lika stor som en madrass, hur hon fick dricka sin egen urin för att hon var så törstig och sedan tände eld på madrassen för att få ett slut på allt. Men också hur hon träffade sitt livs kärlek och hittade gemenskapen på Helem, där hon jobbar som alltiallo.
– Jag har alltid drömt om ett säkert tillhåll och här återfann jag mitt självförtroende. Här är jag allas mamma.
När jag frågar henne om framtiden uttrycker hon, trots den glädje hon har hittat på senare år, en önskan om att få lämna Libanon.
– Om jag hade bott någon annanstans hade jag kunnat få vård och möjligheten till en värdig död. Här kommer ingen att begrava mig. Jag önskar att världens länder kan sluta säga att Libanon behandlar oss väl. Vi är inte säkra här.
