Läs också: Kommentar/Shora Esmailian: Så länge samma stat sitter vid makten härskar mörkret
Polisen och militären har förstärkt bevakningen på gator och torg i Egyptens städer. På Tahrirtorget i Kairo finns de närvarande dygnet runt. President Abd al Fattah-Sisis regim tar inga risker på årsdagen. Budskapet är klart: demonstrationer kommer att slås tillbaka. Hårt.
– Jag tror inte det blir någon jätteuppslutning om jag ska vara ärlig. Förutom förstärkt säkerhetsläge som märkts de senaste veckorna har man inför årsdagen slagit till ganska tydligt mot journalister och politiker, säger Islam Habib, som är Egyptenhandläggare på svenska människorättsorganisationen Silc och har bott i Egypten i omgångar, senast 2014.
Den egyptiska revolutionen var en del av den arabiska våren och protesterna mot Hosni Mubaraks regim utbröt 25 januari 2011. Efter två veckors demonstrationer på Tahrirtorget avgick han.
– Förhoppningarna var stora och handlade om ett bättre liv, ett demokratiskt samhälle och ett slut på korruption och tortyr. Det märktes strax efteråt då det var en explosion av olika yttringar, både inom kultursektorn och genom bildandet av nya partier, säger Islam Habib.
Grusade förhoppningar
Men förhoppningarna grusades ganska snabbt. Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi valdes till president 2012 och avsattes av militären ett år senare, efter omfattande protester. Förre arméchefen Abd al Fattah-Sisi blev president 2014 sedan han valts med över 90 procent av rösterna.
– Dagens politiska situation är på många sätt värre än den var tidigare. Det rapporteras om grova människorättskränkningar, tortyr, censur och självcensur i media. Med det inte sagt att revolutionen var förgäves. Jag tror ändå att den väckte något hos det egyptiska folket, att de ser att det går att förändra, säger Islam Habib.
Han berättar att framförallt unga engagerar sig lokalt i demokratiska och ekonomiska frågor. De har insett att det blir svårt att nå förändring på den nationella nivån eftersom de har så starka krafter emot sig.
Under 2011 växte en brokig vänsterrörelse i landet och en rad olika partier och organisationer lyckades organisera stora demonstrationer med krav på högre löner och bättre levnadsstandard. I dag är vänstern splittrad och marginaliserad.
–Egentligen har de marginaliserat sig själva. Styrkan var framförallt till en början att kunna mobilisera arbetare och bygga på gatan men de lyckades aldrig översätta det till meningsfullt partipolitiskt arbete, säger Islam Habib.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Läs också: Kommentar/Shora Esmailian: Så länge samma stat sitter vid makten härskar mörkret
”Läget är i princip oförändrat”
Hos revolutionens kvinnor fanns också stora förhoppningar om att kunna bryta sociala tabun och förändra patriarkala strukturer i det starkt konservativa egyptiska samhället. På pappret har kvinnans ställning stärkts marginellt och kvoteringslagar har gjort att 87 kvinnor nu sitter i parlamentet – det högsta antalet någonsin. Men i vardagen är situationen densamma som tidigare. Journalisten Siri Hill gjorde nyligen ett reportage om musikens betydelse för den Egyptiska revolutionen.
– Enligt de jag intervjuade är läget i princip oförändrat när det kommer till kvinnors rättigheter. Fortfarande är det oerhört tufft att vara kvinna i Egypten. Under revolutionen blev exempelvis flera kvinnor attackerade och våldtagna i demonstrationerna på Tahirtorget, något som fäste omvärldens blick på deras situation. Sexuella trakasserier i Egypten och Kairo är fortfarande en del av många kvinnors vardag. Många menade att revolutionen var ett stort misslyckande, de hade förväntat sig mer. Nu hoppas de på en ny och att man kommer vara mer förberedda och bättre organiserade, säger Siri Hill.
