– De slåss inte för ett demokratiskt Ukraina. Deras vision av Ukraina är en fascistisk diktatur, sa han till Sveriges radio 2014.  

Idag, när Dagens ETC ringer upp, gör han en annan ­bedömning.

– Det går inte att jämföra 2014 års Azovbataljon med dagens regemente, som är en del av den ukrainska armén och tar sina order därifrån.

Jakob Hedenskog är analytiker vid Centrum för Östeuropa­studier, med ett förflutet på ­Totalförsvarets forsknings­institut och Sveriges ambassad i Kiev. Han tycker också att påståenden om Azov som en högerextrem organisation är daterade och behöver nyanseras.

– Frivilligbataljonen bildades i maj 2014 av högerextremister, men delvis med finansiering från en judisk oligark, Ihor Kolomojskyj. Ukrainas armé var i katastrofalt skick och landet behövde nästan alla som var redo att försvara det mot det ryska angreppet, säger han till Dagens ETC.

Maximalt 1 000 medlemmar

Jakob Hedenskog lyfter fram att bataljonen i slutet av 2014 började införlivas i Nationalgardet. 

– Idag är de inte en självständig aktör, men de har viss autonomi. De har kvar sitt namn och symboler som de kör med, men de högerextrema elementen har tvättats ur till en betydande grad. 

Azovs betydelse inom den ukrainska armén behöver ­vidare sättas i perspektiv.

– Azov har några hundra, maximalt tusen medlemmar, alla inte nödvändigtvis högerextrema, medan Ukrainas armé har mer än 250 000 medlemmar om man räknar in National­gardet. 

Anton Sjechovtsov säger att bataljonen började bli rumsren runt åren 2016-2017. 

– Då hade grundaren Andrij Biletskij lämnat för att satsa på en politisk karriär, som för övrigt floppade totalt. Högerextrema rörelser har ingen som helst påverkan på ­ukrainsk politik. Gång på gång har de misslyckats med att hitta något som resonerar hos det ukrainska folket, säger Anton Sjechovtsov.

”Varje land har sina stollar”

Alla är dock inte lika över­tygade. När Ryssland inledde sin offensiv mot Ukraina den 24 februari i år höjde stiftelsen Expo en varningens flagg för att högerextrema rörelser idag strider mot Ryssland.

Även medarbetare på sajten Bellingcat har kritiserat Anton Sjechovtsov för att missa ­tecken på att Azov inte alls avpolitiserats. 

– De är inte forskare i högerextrema rörelser, utan politiska aktivister. För dem är allt som är minimalt nationalistiskt också högerextremism. De kan hitta enskilda personer och händelser, men det säger inte så mycket om situationen. ­Varje land har sina stollar, säger Anton Sjechovtsov om kritiken från Bellingcat. 

Finns det en risk att Azov­regementet vinner i folkligt stöd nu när de spelar en så viktig roll i kriget? 

– De kan bli populära som Ukrainas försvarare, men höger­extrem ideologi slår inte rot i Ukraina, säger Anton Sjechovtsov. 

Fel att prioritera Azov

Per Rudling är professor i ­historia vid Lunds ­universitet och har länge forskat på ­ukrainsk nationalism. Han säger via mejl att Azov är ”en marginell grupp som huvudsakligen var aktiv under det kaotiska skede 2014 då Ryssland anföll Ukraina första gången”. 

– Jag säger inte att den relativt lilla ukrainska högerradikala rörelsen inte är viktig. Däremot att den är en distraktion i dagens situation. En ytterligare komplikation är att Rysslands invasionskrig motiverats med ett påstått behov av att ”denazifiera” Ukraina och att Ukraina skulle vara en nationalsocialistisk stat som befinner sig mitt i ett folkmord på etiska ryssar.

– En av mina postdoks sitter fast i krigszonen. Min ­doktorand evakuerade i helgen sina svärföräldrar från ett ­brinnande Cherson, som Putin just nu “denazifierat”. Jag har vänner som sitter med ­småbarn i Kharkivs tunnelbana medan staden beskjuts. Jag är tveksam till att i detta läge prioritera fokus på Azov. Enligt min mening kan man med ­fördel fokusera på den ­angripande parten, som nyligen hotade även ­Sverige, implicit med kärnvapen. ­Ambitionen att genom storkrig återskapa ett imperium skulle också kunna förstås inom ett högerradikalt paradigm och tolkningsram.