I den ena offentliggör organisationen Peace Now dokument som visar att den israeliska regeringen räknar med en kraftig utbyggnad av bosättningarna på Västbanken. I den andra dissekerar Human Rights Watch de industrier och företag som utgör en del av bosättningspolitikens ekonomiska förutsättning.

I rapporten redovisas kostnaden för ockupationspolitiken i siffror. 

– Enligt Världsbanken leder restriktionerna i område C till att den palestinska ekonomin förlorar 3,4 miljarder dollar per år, eller ungefär en tredjedel av den palestinska BNP:n, säger Sari Bashi, en av rapportens författare.

Anledningen till att de palestinska områdena går miste om så mycket resurser är att både bosättningar och bosättarföretag olagligt använder palestinska naturresurser, men också att lagstiftningen ser radikalt olika ut för företagare som vill driva verksamhet, förklarar Sari Bashi. 

Jämförde förutsättningar

Human Rights Watch jämförde förutsättningarna för ett israeliskt och ett palestinskt stenbrott. Där det israeliska företaget fick skattelättnader för att bryta sten, tillgång till vägar och infrastruktur som den israeliska staten tillhandahöll och bidrag till sin arbetskraft, så fick det palestinska inte ens tillstånd att drivas, trots att den befann sig på palestinsk mark.

– Inte ett enda palestinskt stenbrott har fått licens från israeliska regeringen sedan 1994 så palestinska stenbrott håller bara öppet på helger då de hoppas att inga israeliska soldater kan komma och konfiskera deras utrustning. 

– De förstör sin egen utrustning för att göra den svårare att konfiskera. Det är uppenbart att de inte kan konkurrera och agera som företag. Men kunde de driva sina stenbrott skulle de få in mer än 10 miljarder dollar per år. 

Inte bara israeler arbetar i bosättningarnas industrier, utan också palestinier. Det är ett faktum som i sig ibland framställts som en fredslösning – att två grupper möts i ett arbete där de båda tjänar pengar och att bosättarindustrierna inneburit en ekonomisk boost också för palestinier. Men det är en sanning med modifikation, menar Sari Bashi. De palestinska arbetarna har sämre arbetsvillkor och löner än de israeliska och arbetsmiljön inspekteras bokstavligt talat aldrig. 

– Över hälften av de palestinier som jobbar i företagen som finns vid bosättningarna tjänar inte ens minimilön. De är i praktiken rättslösa. En israel som tjänar under minimilön eller utsätts för orimliga villkor kan klaga och få upp sitt fall i domstol.  

– Palestinier kan inte göra det. Till att börja med behöver de tillstånd för att alls få lov att jobba i en bosättning. Om de klagar är det stor risk att de lämnas över till polisen eller militären och påstås ha begått stöld eller att utgöra ett säkerhetsproblem, och det kommer sannolikt inte att utredas över huvud taget. Och hur som helst fråntas de sitt tillstånd. 

Företag som understödjer bosättningar gör sig delaktiga i de andra människorättsliga övergrepp som associeras med bosättningarna, menar Sari Bashi. Hon menar att bosättningspolitiken är ett brott både mot Genevekonventionen och Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. 

– Det finns ingen annan väg än att dra sig ur för ett företag som vill följa internationell humanitär rätt, och det är det vi ser i vår rapport. Det vi säger är alltså inte att företagen ska lämna bosättningarna för att vara snälla, utan för att de inte kan fortsätta göra affärer med och inom bosättningarna och samtidigt följa det ansvar som de har enligt lag

Men kommer det att ha någon effekt att ni konstaterar det i en rapport?

– Eftersom den baserar sig på rättsliga principer tror jag det. I samband med vår granskning var det ett israeliskt företag som drog sig tillbaka och jag tror att det kan följas av flera. Internationella företag blir också alltmer känsliga för den här sortens kritik. Deras kunder och aktieägare kräver att de följer mänskliga rättigheter.

Finns ingen statistik

Hur mycket internationellt kapital som årligen flödar genom bosättningarnas företag och industrier vet ingen, eftersom statistiken inte är uppdelad på om företagen finns inne i Israel eller på ockuperad mark. 

– Men vi menar att de är skyldiga att ta reda på det. Och om företagen kräver att få veta var deras pengar investeras så driver det fram en utveckling, eftersom israeliska företag är beroende av utländskt kapital, säger Sari Bashi. 

Statsvetaren Isabell Schierenbeck är mer skeptisk till hur stor påverkan rapporten kan få. 

– Den regering som sitter i Israel nu har ett ganska brett mandat att genomföra vad de vill, och i den israeliska inrikespolitiken blir det mer debatt om det byggs helt nya bosättningar än om det byggs bostäder i bosättningar som redan existerar. 

– Ekonomiska sanktioner är visserligen effektiva – och mer effektiva än kulturella sanktioner – men vad vi har sett har näringslivet hittills inte varit särskilt intresserade av det och det har varit svårt att driva igenom politiskt. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.