Barnvagnsmödrar, advokater i karaktäristiska svarta kläder och tillresta gjorde vanliga huvudstadsbor sällskap i vad som beskrivits som den största demonstrationen i Marocko sedan den arabiska våren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Soraya El Kahlaoui reste till Rabat från Casablanca för att delta i protesterna.
– Det var den största demonstrationen i Rabat på decennier. Och enigheten är något jag inte sett tidigare: islamister, vänsterfolk och olika etniska grupper samlades under samma krav, säger hon.
”En chock”
– Det som hände i söndags var enastående, historiskt, säger Miriyam Aouragh, forskare vid University of Westminster i Storbritannien.
Hon skriver en bok om eftermälet av 20 februari-rörelsen, som den marockanska versionen av den arabiska våren 2011 och 2012 kom att kallas.
– Ändå är det som händer nu en chock, säger hon.
– Det här var vanliga medborgare som kom ut för att protestera mitt på dagen, under stekande sol, under tiden de fastar. Och det faktum att det gjordes i huvudstaden, Rabat, intill parlamentet – jag tror att de skickade kalla kårar längs med ryggraderna på makthavarna.
Krossad fiskhandel
En av ramsorna i söndags gick: ”Vi kommer, vi kommer, det här är en marsch av miljoner. Vi kommer, vi kommer, att göra historia”, berättar Miriyam Aouragh.
– När jag såg det tänkte jag att de har rätt.
Söndagens demonstrationer har sin upprinnelse i Al Hoceima, en stad i Rif-regionen i nordvästra Marocko. Det var där som polisen den 28 oktober förra året tog fiskhandlaren Mouhcine Fikris svärdfisk och kastade den i en sopbil. Fikri kastade sig desperat efter fisken men krossades i sopbilens kvarn. Omedelbara protester utbröt.
Miriyam Aouragh berättar att många i Al Hoceima försörjer sig genom småskalig fiskeförsäljning och att polisens ingripande är en del av en våg av hårdföra nyliberala reformer som privatiserar allt från fiskeri till kranvatten.
Smarta aktivister
Fikris död kom att symbolisera flera saker samtidigt: orättvisa ekonomiska villkor, undermålig demokrati och polisrepression. Dessa teman har hållit sig kvar under över sju månaders protester i Al Hoceima.
Rif är en eftersatt region som främst bebos av ursprungsbefolkningen berber och har av många marockaner setts som konservativ och bakåtsträvande.
– Makthavare har inte tagit större notis om protesterna i det avlägsna hörnet av landet och flera analytiker har avfärdat protesternas potential. Och kanske hade det stannat i Al Hoceima, om inte aktivisterna hade varit så smarta, säger Miriyam Aouragh.
Hon påpekar att de undvikit att använda sitt förstaspråk, och att de talat om frågor som både är specifika för Rif-regionen och för landet, som bristen på utbildning, sjukhus och arbetstillfällen – bekymmer som är värre i Rif men delas av väldigt många marockaner.
I den massrörelse som nu slagit rot i Marocko utmanas fördomar om Rif och berber och en daglig folkbildning pågår bland marockanerna om allt från den marockanska flaggans ursprung till fattigas villkor.
”Kidnappade aktivister”
De senaste veckorna har ledande aktivister börjat arresteras. Enligt Soraya El Kahlaoui, som koordinerar Casablancas stöd till de politiska fångarna, handlar det nu om 140 personer.
– Men familjerna till de som sitter i fängelse säger inte ”arresterats” utan ”kidnappats”, för polisen kommer bara och tar dem och följer inte vanliga procedurer. I flera fall har det gått dagar innan familjerna fått veta var deras söner och döttrar och syskon är.
I onsdags kom de första domarna. 25 personer dömdes till 18 månaders fängelse, för brott mot den ”interna säkerheten” och liknande.
Frågan är om det kan stoppa det folkliga upproret. Som svar meddelade fyra av de fängslade aktivisterna att de påbörjar en hungerstrejk. Och från och med idag, fredag, är en generalstrejk utlyst i Al Hoceima – som fortsatt är basen för protesterna.
Arabiska våren lever
Flera av de som har ledande roller i protesterna idag hade det även under 20 februari-protesterna 2011 och 2012. Men 2011 handlade kraven om en ny konstitution, och kungen genomförde reformer – som enligt 2017 års demonstranter inte förändrat något i grunden. Idag handlar kraven istället om socioekonomiska villkor, och demonstranterna lyssnar inte på regimens försök att tillmötesgå krav för att underminera rörelsen, enligt Soraya El Kahlaoui. De har lärt mycket från sina misstag 2011. Det är detta som Miriyam Aouraghs forskning och kommande bok handlar om, efterspelet till 20 februari-protesterna.
– Det som händer nu är en påminnelse om att rörelser inte bara dör, de försvinner inte från jordens yta, säger Miriyam Aouragh.
– De förändras, muterar till något annat, eller sover en stund och kan sedan vakna och ryta som ett lejon, och det är det vi ser nu.
